Soul i Berlin

Vi promenerade i motvind genom ett djupfryst Berlin. Tv-tornet, som vanligtvis förde tankarna till Orwells välkända framtidssamhälle, var denna kväll höljt i en bister snödimma. Gatorna var täckta av en decimetertjock sörja och vi gick med huvudena nedböjda för att undvika att få det underkylda regnet smetat som en kall mask i ansiktet. Över alla gator dominerade en skarp doft av krutrök, och smällarna, som smattrat konstant sedan vi anlände för två dagar sedan, arbetade sig i kväll upp till sitt crescendo.

Kvällen till ära var stadens gator fulla av folk som alla valde att trotsa domedagsvädret till förmån för ett festande som närmast liknade apokalyptiskt. En uppsjö av kasserade spritflaskor låg redan spridda i den rinniga snön.

Själva hade vi startat firandet i ett rum med hundratals svävande röda ballonger och svartögda tyskar med utmanande klänningar och hattar från en glömd tid. Bredvid oss satt den överviktiga medelålders affärsmannen och tittade ömt på sin unga flickvän med aggressivt rakad punkfrisyr och Dr Martenskängor. Bakom oss beställde en av de fem danskarna ett helrör vodka som komplement till den asiatiska femrättersmiddagen. Med stor basun knöt han sedan ett glittrigt presentband runt skjortkragen, ett substitut för en riktig fluga.

När klockan närmade sig sent fylldes bordet framför oss av den moderna kärnfamiljen, som plockade middagen i bitar och skrattande matade sin årsgamla bebis med bitar av sushi. Middagen hade ackompanjerats av mörk, fuktig techno, men när vi lämnade pärlade istället tysk schlager ur högtalarna och hela lokalen var förenad i uppsluppen allsång.

Unter den Linden glittrade av tusentals lampor och unga och gamla fröjdades tillsammans i kylan. Förbi Checkpoint Charlie tunnades flärden ut och gatorna blev istället kusligt ödsliga. När tjuten från Kreuzbergs ungdomsgäng började höras i fjärran var vi glada över att se vårt mål. Från Tommyhaus, en av Berlins äldsta squats, hördes svag musik men utifrån var festen osynlig. På innergården stod några rudeboys med uppvikta jeans, smalbrättade hattar och rutiga skjortor och rökte i snögloppet.

Gamla trasiga cyklar låg slängda en bit bort och dörren till ena festlokalen var övertäckt med egentecknade klistermärken och grafitti. Inne i källaren mullrade rocksteadyns baktakt på öronbedövande volym. Tung cigarettrök och frän öldimma låg tät över det böljande folkhavet. Reggae! Steady! Soul!s nyårsspecial hade börjat.

I källarlokalen bredvid dundrade takten på rusande 140 BPM och det smutsiga, flisiga trägolvet var redan fullt av dansande. Prydliga modsflickor i vita strumpbyxor, lackskor och Jackie Kennedyklänningar shufflade taktfast bredvid ett sunkigt backpackersgänget i för stora manchesterbyxor och pårökt blick. I baren beställde vi tysk öl på flaska och tog leende in atmosfären.

Modsens prydliga kostymer och blankpolerade skor stod i bjärt konstrast mot den residerande bartenderns egenklippta dreadlocks och solkiga överskottskläder i jordfärger. I ett hörn stod några tvivelaktiga affärsmän och sålde pulveriserad glädje till kvällens lyckojägare. Stämningen skruvades stadigt upp och i jämn takt fylldes lokalen till kapacitet. På tolvslaget drack vi polsk vodka i flourmuggar av plast och gruppkramades med okända bröder och systrar.

Mark Forrest, Berlins soulgudfader, intog skivspelarna, log sitt breda Björnliganleende och uppmanade alla att starta 2010 års första fest på ett förnämligt sätt. Följande sju timmar var ett delirium av dans till musik som aldrig tog slut i ett Berlin där sömn verkar sparas till ålderdomen.

Northern soul spreds till Berlin från Storbritannien i mitten av 80-talet. Klubbarna hölls främst i mindre lokaler och lockade en blandad publik. Snart hade ett mindre soulcommunity, bestående av dj:ar, samlare, dansare och konnässörer, bildats som alla arbetade gemensamt för att främja genren. Efter murens fall 1989 förändrades det musikaliska klimatet i den nu enade staden. Plötsligt blev det forna Östberlin klubbcentrum och publiken splittrades upp på flera mindre ställen, som var för små för att kunna husera ett northern soul-dansgolv. Samtidigt fick nya musikstilar som techno, urban och hiphop fäste och intresset för rare soul minskade kraftigt.

1991 arrangerade Mark Forrest den första tyska weekendern, vilken blev en ekonomisk flopp. Tre brittiska topp-dj:ar, John Buck, Gary Spencer och Mark Soulie, såväl som fem tyska diton stod redo för att ge järnet vid skivspelarna, men fick tyvärr spela för nästan tomma dansgolv. Efter detta gav många av de tidiga dj:erna upp, sålde sina skivor och gick vidare till annat.

Ytterligare några försök gjordes för att locka tillbaka publiken, men ingenting drastiskt hände förrän i mitten av 90-talet, då en grupp entusiaster startade klubb i Roter Salon. Lokalen var som gjord för en soulklubb, med sitt blankpolerade trägolv och 60-talsatmosfär. Redan första kvällen var en succé. Sakta men säkert började publiken återvända och det nya framgångsreceptet var att frångå den brittiska dogmatismen, och istället blanda upp soulen med easy listening och andra genrer som för tillfället var populära.

Dagens Berlinscen domineras av en publik som är flera decennier yngre än föregångarna i Storbritannien. Man har lyckats med konststycket att locka en ny, hungrig lyssnarkrets till en i övrigt markant decimerad scen och har på det sättet hjälpt till att blåsa nytt liv i den falnande lågan i Europa.

Till skillnad från den engelska publiken så är den tyska väldigt blandad. Det är inte ovanligt att se mods dansa sida vid sida med moderna jazzpjattar, skins och en och annan ölhävartysk. Till detta hör även en liberalare musikpolicy, där northern, modern och ett och annat udda låtval samsas på samma golv.

Ett pålitligt inslag i Berlinnatten är Mark Forrests Hip City Soul Club, som sedan nitton år tillbaka levererat till stadens soulkonnässörer och dansglada. Ett annat populärt inslag i den tyska rare soulscenen är den årliga weekendern Soulshakers i Bamberg.

Två dagar senare stod vi uppradade längs ena väggen i det bakersta rummet längst inne på puben Oscar Wilde. En av Berlins unga, populära kvinnliga dj:ar har precis avslutat ett hyllat set, predominerat av modern och crossover. En engelsman har tagit över skivspelarna och serverar r’n’b till de upphetsade ungmodsen som väller ut över det lilla dansgolvet.

I övre baren sitter den äldre generationen engelsmän och tyskar och ljuger över en öl, upprymda och vilt gestikulerandes. De gör ett och annat avstick ned på dansgolvet när en exceptionellt älskad oldie spelas, men mestadels tillhör Hip Citys golv de unga.

Bredvid oss står en ensam kille i svarta slacks, vit skräddad skjorta och jazzhatt. Han lutar sig avvaktande mot väggen bredvid dj:n och väntar på nästa set. När Kings of Souls ”Is your love for me” sprakar ur högtalarna kastar han sig snabbt ut på golvet och börjar dansa i vansinnig takt. Golvet är för tillfället halvtomt och den ensamma killen utnyttjar ytan och rör sig smidigt och vant, inlevelsefullt, oavbrutet kommande fyra låtar.

En lätt uttjatad klassiker ljuder ur högtalarna och golvet fylls kvickt till bredden, varpå killen viker av och återintar sin plats vid väggen. ”Han kommer alltid hit för att dansa”, berättar en tysk vän. ”Han är här varje gång men dansar helst när golvet är halvtomt”. Inget ovanligt i det, tänker vi. Ingen riktig souldansare gillar att trängas.

Mitt emot killen står en ensam modsflicka med rosett i håret och kortkort klänning. Hon är mycket ung, mycket söt och mycket uttittad. Två sturska mods kastar begärliga blickar på henne samtidigt som de försöker bemästra dansens akrobatik i syfte att imponera. Flickan står med fötterna tätt ihop och sneglar försiktigt på de övriga i rummet. Då och då drar hon sig i hårbandet, som för att se efter att det sitter kvar.

När någon av pojkarna ledsnar på att vänta och gör en framstöt, skakar hon blygt på huvudet och tittar ned i golvet. Efter en tid har bägge ungtupparna tröttnat på att få avslag och anslutit sig till ett större, betydligt mer flamsigt tjejgäng vid det närmaste bordet. Flickan står ensam kvar, tydligt tecknad mot den mörka träpanelen.

Efter en stund tar hon sin vita lackväska och går ut på rökgården – eller ”the connaisseurs room”, som tyskarna skämtsamt kallar det. ”Hon är väldigt ny på scenen, och väldigt ung”, berättar Mark Forrest. ”Vi försöker hålla uppsikt över henne så gott vi kan. Som ni ser är hon hett byte.” Jag tittar ut på gården. Flickan sitter på en kant av bänken och kedjeröker cigaretter utan filter, i smyg sneglandes på gänget bredvid sig. Hennes vita ballerinaskor har fått sorgrander av den smutsiga snön. Hon ser ut att vara högst fjorton år.

Efter fyra intensiva dagar i en av Europas mest berusande storstäder är vi åter tillbaka på flygplatsen. Vi köar till passkontrollen och när den rödbrusiga kontrollanten ser att vi är från Sverige skiner han upp och utbrister: ”Ah, Schweden! Ten points!”. Därpå följer ett bullrande skratt så varenda ansiktsrynka pulserar och vi slussas vidare. Vi tittar på varandra, tre frågetecken. Någon föreslår Melodifestivalen. Jag rycker på axlarna.