Smakekonomi och urvalskultur

I säsongsavslutningen av kulturprogrammet Kobra förra våren behandlades hur musiken mår i den digitala eran. Skivindustrin ställdes till stor del i motsättning mot klubbkulturen. När den förra lider stora förluster, blomstrar den senare. Inte nödvändigtvis i ett orsak-verkan förhållande, utan snarare som ett konstaterande av faktum.

Anledningen till detta ligger mycket i att dagens klubbkultur inte bara breddar urvalet av musikgenrer och hur vi upplever musik, utan också att en klubb inte längre nödvändigtvis kräver en skicklig dj i traditionell mening; den kan likväl representeras av en person med god och specifik musiksmak.

Vad som är centralt är inte tekniskt kunnande, utan den urvalsprocess som klubbkulturen är en del av. Något som Rasmus Fleischer, författaren till ”Det Postdigitala Manifestet: Hur Musik Äger Rum”  kort diskuterade i nämnda Kobraavsnitt. I det översvallande informationsflöde som internet utgör, där ingen någonsin kan eller har tid att skaffa sig en översikt, blir de som gör personliga urval till små knutpunkter i det stora digitala bruset.

Mp3-bloggar, bloggportaler, Spotify-listor, mixar eller just klubbar, är utmärkta exempel på denna urvalsprocess. Till viss del befinner sig dessa nya funktioner förstås i ett redan existerande urval som utgjorts av konsertarrangörer, bokningsbolag och mer ”traditionell” musikjournalistik. Men i en del fall står de vid sidan om. De är mer personliga, flexibla, intressebaserade och arbetar ofta utan vinstintresse.
Dessutom utgör livespelningar i sig en intressant parallell till fildelningsdiskussionen; många kanske inte betalar för enskilda mp3:or men gottgör detta genom att se bandet live. Ett tecken på att vi medvetet väljer vad och hur vi vill rikta vår uppmärksamhet.

Urvalsprocessen får också andra intressanta konsekvenser. Eftersom spridning av musik sker via så många kanaler, blir fler också involverade i processen. Kombinationen av små Do-It-Yourself-akter utan skivbolag och tillgänglig, lättanvänd teknologi (”friendly multimedia”) har till exempel gjort att det blivit allt vanligare att fans eller bloggare gör musikvideor till artisterna.

Via sociala medier som Twitter fungerar också musikintresserade lyssnare mer eller mindre som promotors när de sprider musiken vidare. Detta innebär också att de bildar en slags mellanhand mellan producent och konsument. Men det gör också att gränserna för vem som är avsändare och mottagare börjar suddas ut. Dessutom har många band eller artister sin egen blogg (exempelvis Tumblr), där de lägger upp sin eller andras musik, bilder, videos etc, och är på detta sätt själva likväl producenter som konsumenter.

Snarast upprätthålls mycket av den musikaliska independentkulturen av ett socialt nätverk, där kreativitet och delaktighet är den gemensamma nämnaren. Med andra ord: den lyssnare som deltar, skaffar sig kontakter och gör personliga urval (i till exempel mixar), utgör via sina urval såväl en kreativ samlingspunkt som en mellanhand i sin plötsliga roll som kontaktperson. Hon/han blir, i brist på ett bättre ord, en typ av curator; någon med översikt, som samlar, omfördelar och presenterar, men som också verkar i både konstnärens och publikens intresse.

Sawyer Jacobs, pressansvarig för det lilla amerikanska skivbolaget Underwater Peoples Records, som också är en mp3-blogg, skrev nyligen ett förslag till paneldebatt för den kommande amerikanska musikfestivalen South By Southwest, som hålls årligen i Austin, Texas. Diskussionen skulle ta avstamp i vad han kallar bloggarnas uppbrott från den vedertagna journalistiken, en revolution av vår tids nya musik-curators.

Panelen är ett svar på den kritik musikbloggar ibland får från etablerad musikjournalistik. Inte minst är den ett svar på musikjournalisten Chris Weingartens fördömande av de nätverk och bloggportaler som enligt honom gör musik medioker. I en artikel säger Weingarten: ”Ingen söker på Google efter band de inte tycker om. Musikkritik har ersatts av curating” (Van Etten den 17 augusti 2010). Återigen är det urvalsprocessen som hamnar i fokus.

Kritiken att bloggar skapar en medelmåttig musiksmak hos massan, hävdar Jacobs är en grov generalisering av vad som egentligen är en plötslig ökning i just antal curators, som i sin tur skapar en betydligt mer skiftande, varierande och produktiv kritik än den journalistik som Weingarten representerar. Vissa skulle kanske kalla det post-kritik.

Diskussionen om curating har kommit att bli aktuell i betydligt fler sammanhang. I en artikel i Wired Magazine från 2010 påstår Eliot Van Buskirk att vi lever i ”the Age of Curation”. Han menar att det helt enkelt finns för mycket musik, för mycket mjukvaror, webbsidor, feeds, produkter, åsikter, till och med människor. Vi orkar som individer helt inte enkelt göra konstanta beslut. Någon måste agera mellanhand, göra ett urval och skapa dessa små knutpunkter.

När det gäller musikvärlden argumenterar Buskirk för ett skifte liknande Weingartens; från musikkritik, till just musik-curating. Istället för att lyssna till journalister, läsa recensioner och via övervägda beslut göra relativt dyra skivinköp, har man nu oräkneliga kanaler att söka efter vad man önskar. I sin extrem innebär detta att det blir viktigare att artisten nämns i en blogg, snarare än vad det faktiskt står skrivet eftersom du på egen hand kan ladda ned mp3:an och bestämma vad du tycker.

Eliot Van Buskirk berättar också hur vår tids curating fungerar på fler sätt än i personliga urval. Facebook är ett annat prov på samma princip. I teorin skulle vi alla kunna göra våra egna webbsidor, och på detta sätt nå en betydligt större frihet och säkerhetskontroll, men det är ingen garanti för att våra vänner kommer att hitta oss. Han skriver: ”When faced with social freedom on the web, we chose social curation instead, and now we’re dealing with that choice”. Detta syftar också till en pågående debatt om säkerhet och privata inställningar på Facebook. Med andra ord kan nätverk som Facebook här ses som en kompromiss, men en nödvändig sådan.

På liknande sätt ser vi hur mode, nyheter, teknik, konst, film och så vidare också går igenom ”curatorns” nålsöga för att vi ska slippa. Buskirk menar att vi även bör tala om ”curated computing”, där exempelvis anställda på datorföretaget Apple går igenom och testar alla mjukvaror innan de eventuellt tillåts komma upp i App Store.

Apple överlag är ett bra exempel på hur vi gärna betalar för förvalda funktioner (”computer curated”), men på bekostnad av frihet, då Appleprodukter oftast bara fungerar med andra Appleprodukter. Man skulle kunna säga att det är den något mörkare sidan av curating, som till viss del går emot utopin att data och informationsteknik, speciellt den inriktad på att assistera oss i vardagen, automatiskt ger mer frihet.

Den direkta följdfrågan man ställer sig är nu om det verkligen är curating man ägnar sig åt i dessa urval, eller en glorifierad filtrering av information? Bloggen NewCurator har haft flera debattinlägg om varför curating har blivit ett ”buzzword”. Vad är exempelvis skillnaden mellan hur musiksajter försöker fylla i glappen i ditt musikbibliotek, genom att jämföra din och andras liknande musiksmak på teknisk väg, och hur en curator gör sina urval?

Från konstvetares perspektiv ställs dessa sajter och liknande typer av urval, ofta kallat ”crowdsourcing”, i klar opposition till traditionella curators, med resonemanget att det just inte finns utbildning, tanke, tema eller ens relevans i urvalen (den 1 september, 2009).
Curating är heller inte samma sak som produktplacering eller branding. NewCurator avslutar: ”When I asked what the most important function of curators was, we saw how complex and varied the job was and not a single person said ‘selecting’”.

Att låna ord och sätta dem i nya kontexter vållar ofta problem. För den traditionella konst-curatorns roll är det än mer komplext, eftersom också den genomgår ett skifte. Internet har öppnat många nya dörrar för exempelvis virtuell konst, och konstnärer kan via egna hemsidor visa sina verk utan galleriers eller museers godkännande. Omvänt har Internet också blivit ett nytt verktyg för att finna färska, unga, innovativa kreatörer, vilket ytterligare utmanar och breddar curatorns normala göromål.

Dock kan kritiken mot att använda ordet curator utanför konstvärlden förstås också ses som ett ställningstagande och ett maktpositionerande, kanske inte helt olikt till exempel många journalisters distanserande från bloggar.

Nätet ställer mycket av det vi tar för givet på ända. Tror vi. För det är ju också så, att saker inte nödvändigtvis måste stå i motsatsförhållanden. Underförstått innebär kritiken mot denna nya curating, att den inte är lika meningsbyggande och värdeskapande som en uttänkt utställning på ett galleri. Å andra sidan är museet och galleriet ett slutet rum, där den eventuella mening och det tema som byggs upp också på ett sätt separeras från verkligheten.

När Rasmus Fleischer i Kobra beskriver att mycket av anledningen till dj:ns framgång och betydelse idag är den kollektiva upplevelsen, börjar kanske också fler bitar falla på plats. Han menar att upptäckandet av musik på en klubb sker inte bara med en direkthet, utan också just i en kollektiv, delande, gemensam miljö. Flera vetenskapliga artiklar trycker också på just de sociala och kollektiva aspekterna av hur internet används (se till exempel Kris. R Cohens ”What Does the Photoblog Want?”, Nancy Van House och Marc Davis ”The Social Life of Cameraphone Images” eller Michael Hardeys ”Life Beyond the Screen: Embodiment And Identity Through the Internet”).

Vad dessa artiklar har gemensamt förutom det delgivande och kollektiva, är också att de tittar på internetpraktiker som grundade i vår fysiska verklighet, och den brygga vi försöker bygga mellan online och offline, snarare än den (seglivade) tanken om utopiska, anonyma cyborg-identiteter som det finns potential att skapa. Människor har större behov av att verka sammanhängande än fragmenterade.

Nya tider kräver nya förklaringar och definitioner. I detta fall kanske det också behövs. Att ha ”god smak” eller till och med kallas ”trendsättare” är kanske inte tillräckligt för att kalla sig curator, men inte heller nog för att beskriva den kreativa process som ett nätverk eller en bloggare praktiserar, och det täcker definitivt inte den dubbelnatur som vissa individer kommit att få i exempelvis artistkontakter eller skapandeprocesser.
Curatorn är varken producent eller konsument, utan tillhandahåller hellre en slags vägledning. Information kräver intresse, och ju mer information desto svårare att fånga  vår uppmärksamhet.

Diskussionen om en framväxande curator-kultur är kanske ett svar på ett behov av filtrering och förval i en allt starkare uppmärksamhetsekonomi – ett mättat informationssamhälle har gjort att det direkta, det personliga, det tillgängliga och det exklusivt kollektiva har blivit av högsta prioritet.