Silvio Berlusconis leende

The actuality is continually outdoing our talents, and culture tosses up figures almost daily that are the envy of any novelist.
Philip Roth, Writing American Fiction, 1961

En av mina märkligaste och mer gripande konsertupplevelser var när jag såg PJ Harvey som förband till U2 någon gång i början av nollnolltalet.

Harvey hade precis gett ut sitt femte album, men som jag förstod det kände mycket få i publiken till denna amerikanska som skulle göra några av sina första spelningar i Europa under just den här turnén som förband åt ett kristet irländskt arenarockband.

En dryg halvtimme senare stod hon där, mitt framför oss på scenen. Iklädd en tunn silkesblus som hängde lätt över lövtunna axlar, med korpsvart hår tätt tryckt längs kinderna och över ögonen, med hud vit som snö och med läppar rödare än något jag sett vare sig förr eller senare.

Ögonblicket senare dränkte hon hela lokalen i distorsion och rundgång och melodier.

Jag hade aldrig sett något liknande. Och jag minns att när Bono dryga halvtimmen senare gick på scen för att sjunga Where The Streets Have No Name så var hela rummet uttömt på luft och spänning. Gång på gång skanderade han, framför ouppmärksamma läktare att nu, nu skulle vi lyssna riktigt noga.

Men jag tror aldrig att vi riktigt kunde göra det igen.

Jag vet inte vilken tyngd den här berättelsen äger i just det här sammanhanget, men jag vet att en lövtunn och blek PJ Harvey, i korpsvart hår och med illröda läppar som förband till U2 någon gång i början av nollnolltalet fortfarande är något av det mest omtumlande jag sett på en scen. Och jag vet att jag är glad att det var just U2 som var huvudakten, för det märkligaste ögonblicket den kvällen var just när Bono gick på scen och hans publik ännu inte återhämtat sig från den ursprungliga chocken av PJ Harvey i för liten blus, sjungandes sånger om anorexi till ljudet av en nästan outhärdlig rundgång.

Popmusiken bygger på dessa kontraster, dessa våra förutfattade meningar om hur livet ser ut och hur de till slut krossas under sitt allvars egen tyngd.

Popmusiken bygger på klichéer. Och popmusikens storhet ligger ofta i den spänning som uppstår i just det ögonblick då PJ Harvey går på scen som förband till U2 och sjunger sånger om anorexi till ljudet av en nästan outhärdlig rundgång.

Ingen förkroppsligar popmusikens tvetydiga relation till sin egen klichétyngda idévärld mer än den italienske politikern, entreprenören och mediemagnaten Silvio Berlusconi.

Hans instrument är förvisso politiken, men hans medel är popmusikens, dess lek med klichéer och komplexfyllda relation till autenticitet. I detta liknar han Pet Shop Boys, den popgrupp som i modern tid gjort mest för att fjärma sig från popmusikens ständiga jakt efter ett renodlat och äkta uttryck. Precis som Neil Tennant och Chris Lowe har Silvio Berlusconi gjort allt som stått i hans makt för att undslippa politikens lika uråldriga som grundläggande krav på autenticitet och trovärdighet.

Silvio Berlusconi växte upp i en välbeställd medelklassmiljö i Milano som det äldsta barnet i en syskonskara på tre. Olikt de allra flesta män i hans position var hans motiv för en politisk karriär aldrig socialt ansvar eller ett djupt rotat rättvisepatos – dessa politikens motsvarigheter till popmusikens hudlöshet och idealism djupt rotad i punken – utan snarare ett djupt rotat förakt mot just de sakerna.

Likt Pet Shop Boys gav sig Silvio Berlusconi in politiken, inte av kärlek för dess innehåll, utan på grund av ett grundmurat förakt för dess yttre form.

I början av nollnolltalet misstog många hans ovilja att reformera italiensk politik för något genuint modernt, han kallades renässansfurste och jämförde oblygt sig själv med Napoleon och Jesus Kristus. Men Berlusconis vision, skulle det snart visa sig, var anmärkningsvärt tom på just visioner. Hans politiska gärning liknade snarare artistens och underhållarens, och det var just hans märkliga oförmåga att röra sig hemtamt i politikens finrum som gjorde honom så attraktiv som politiker.

Det är lätt att skratta åt Silvio Berlusconi, men han verkar i en politisk tradition där gränsen mellan humor och renodlat allvar är märkligt hårfin. När han offentligt avslöjade sin försmak för litteratur där kinesiska kommunister kokar små barn för att senare gödsla fälten med dem, misstog många denna hans mycket avancerade salta humor för smaklöshet, men Berlusconis storhet ligger just i denna en smula besynnerliga, men mycket självmedvetna, förkärlek till just det smaklösa.

Hans framträdande i europaparlamentet i juli 2003 då han ödmjukt föreslog den tyske SPD-delegaten Martin Schultz rollen som nazistisk lägervakt i en spelfilm om förintelsen är något av det mest underliga jag sett på en scen. Det påminde om första gången jag såg The Flaming Lips sångare Wayne Coyne hälla blod över huvudet på sig samtidigt som bilder av mänskliga kroppsdelar på ett operationsbord projicerades mot en fond strax bakom honom på scen.

Det fanns utan tvekan något mycket livsbejakande i Silvio Berlusconis beteende, i hans ambition att trotsa politikens givna konventioner och föreskrivna regler. Men det var också en jargong på förhand dömd att leda till hans fall.

Silvio Berlusconi har aldrig varit intresserad av att följa politikens regelbok till punkt och pricka. Hans geni tangerar ofta just det oanständiga, eftersom det är det enda språk hans hjärta förstår.

Det är en fascinerande paradox, en hybris rotad i ett djupt folk- och självförakt. Men så har Silvio Berlusconi heller aldrig riktigt passat in i den förutbestämda och smått rigida mall för hur en politiker bör se ut eller bete sig. Hans motsvarighet finner vi snarare i den grekiska mytologins berättelse om den självupptagne Narcissus, i Bill Drummonds popteorier eller i den norske pjäsförfattarens John Fosses dramatik.

När Liverpool efter en oturlig matchinledning återtog ledningen och sedermera vinsten i 2005 års Champions League-final hävdade Silvio Berlusconi, uppjagad och impulsiv, att laget i själva verket stulit guldet från Milan.

Inom popmusiken är denna form av magstarka reaktion ingenting ovanligt, men inom politiken – där ingen rimligtvis hört talas om vare sig Biggie Smalls eller The Style Council – föreföll ett sådant utfall av kejserlig hybris i det närmaste världsfrånvänt.

När Milans dåvarande anfallare Andrej Sjevtjenkos första son kom till världen lät han Silvio Berlusconi bli barnets gudfar. Det var ett vågat tilltag med starka undertoner av dödsförakt från den Ukraina-bördige fotbollsspelarens sida, men samtidigt bara ytterligare en bekräftelse på vilken bisarr utstrålning italiens mäktigaste man faktiskt besitter.

Men frågan är om Silvio Berlusconi någonsin varit bättre än i våras, under upptakten till valspurten mot vänsteralliansens Romano Prodi, denne hans ständige antagonist och trätobroder. Opinionsmätningarna visade ett så gott som dött lopp mellan dem båda när Berlusconi, mitt under en debatt i the National Chamber for Trade, härsknade till och kallade den betydligt mer sympatiske, men också betydligt mindre karismatiske, Prodis väljare för Coglioni [vulgärt italienskt uttryck för testiklar].

Bara sex år tidigare befann sig Silvio Berlusconi på toppen av sin karriär. Han hade just blivit Italiens premiärminister, köpt det anrika fotbollslaget Milan och styrde Italien med en sober järnhand.

Att demokrati förvisso är överskattat, men kanske ändå det bästa vi har är sedan länge bevingade ord i vår del av världen, och ingen förkroppsligade denna devis i större utsträckning än Silvio Berlusconi.

Silvio Berlusconi, denne italienske korsning mellan Wilmer Valderama och Tony Ferrino, nu hade han i sanning blåst det. Att kalla en halv befolkning för testiklar var förstås oacceptabelt. Han hade bränt sitt ljus i båda ändar. Nu stod ingen annan väg att finna än en oundviklig golgatavandring tillbaka till en blygsam tillvaro som Italiens mäktigaste mediemagnat, världens tjugofemte mest förmögne man och gudfar till en åldrad ukrainsk fotbollsspelares förstfödda barn.

Coglioni är ett motsägelsefullt ögonblick, för det rymmer såväl Silvio Berlusconis hela storhet, som alla de ingredienser som till slut skulle leda till hans fall.
Den fruktlösa viljan att framstå som avväpnande. Bildningsförakt och bildningskomplex i en och samma välfriserade person. Den på gränsen till självförakt desperata viljan att skratta livet i ansiktet, men aldrig riktigt komma undan. Han kom ju aldrig riktigt undan, Silvio Berlusconi. Hans ansikte rymde alltid ett alldeles eget hav av mänskliga rädslor och tillkortakommanden.

När Silvio Berlusconi log var han den enda som visste om det var av kärlek eller av rädsla.
Det finns något väldigt ledsamt i detta, men också något hoppingivande. Silvio Berlusconi är ju, precis som du och jag, en kliché. En man som har allt, som äger hela världen, men saknar kompetensen och fingertoppskänslan att göra någonting av det.

Se in i hans ensamma ögon och vet att högst däruppe i Babels torn står ett rum reserverat just för honom.
It’s lonely at the top, sjöng en gång Randy Newman. Ingen vet det lika mycket som Silvio Berlusconi. En man i transplanterat hårfäste och dyr kostym som tar med sin mamma till vallokalen och säger åt henne hur hon ska rösta.

Utskälld av en vallokalsanställd.

Chikanerad inför en halv värld av förnumstiga vänsterintellektuella européer.
Alla tillkortakommanden rymmer drömmar om revansch, och inga tillkortakommanden är så korta som Silvio Berlusconis.

Men Coglioni kan ingen ta ifrån honom. Coglioni var Silvio Berlusconis motsvarighet till The Stone Roses debutalbum.

Pophistorien är full av dessa magnum opus. Dessa förtrollade ögonblick av oöverträffad briljans där artisten överträffar sig själv och i samma ögonblick ödelägger hela sin karriär. Men ingenstans i politikens regelböcker står hur man följer upp ett mästerverk av sådana proportioner att det raserar allt man tidigare byggt upp.

Silvio Berlusconi vet att han aldrig kommit så nära ett renodlat ärligt uttryck som när han kallade en majoritet av det italienska folket för testiklar. Jag vill inte vara med i ett band som skulle acceptera mig som medlem, som en humorist en gång uttryckte det. Silvio Berlusconi tog denna mytomspunna devis till dess yttersta spets.

För ett ögonblick krackelerade hans manierade yta och han övergav sin tidigare så benhårda vision om en politik i total avsaknad av intelligens, fingertoppskänsla och anständighet.

Silvio Berlusconi tog oss med på en resa där målet – att i grunden förnya politikens yttre och inre form – helgade medlen.

Det var ett delikat upptåg, ett där gränsen mellan genialitet och galenskap suddades ut och han för ett ögonblick stod öga mot öga med det kompletta vansinnet.
Närmare än Coglioni skulle han aldrig komma.

Uppriktighet är lika oönskat inom politiken som det är önskat inom popmusiken.
Men till slut övervann Silvio Berlusconis hjärta hjärnans makalösa teoribyggen.

Det ögonblick när han kallade ett halvt folk för testiklar bär jag med mig som den sista droppen vatten.

Silvio Berlusconi är 70 år gammal och bor i Milano. Enligt Forbes Magazine är han god för närmare tolv miljarder dollar och hans politiska karriär är en av de mer mytomspunna i modern tid.

Jag har varit fascinerad av Silvio Berlusconi ända sedan han såg honom göra ’the corna’ bakom huvudet på den dåvarande spanske utrikesministern Josep Piqué i februari 2002.