SBTRKT och rätten att dansa

På “Original pirate material”, Mike Skinners debut från 2001, rappar Skinner “last two hours I lost every move fills me with lust – all of life’s problems i just shake off” i spåret “Weak become heroes”. Kontexten är denna: uttråkad ungdom, våldsam ungdom, ungdom utan pengar, ungdom med stånd. Att dansa tar bort det fula, som Chic konsterade redan på sitt första album. Men i Sverige krävs att du har ett särskilt danstillstånd för att ordna ”danstillställningar”. 2007 motionerade riksdagsledamoten Mats G Nilsson (M) om ”legalisering av svartdans”. Motionen blev avslagen.

”Många människor går på krogen, dansar och har kul. Men alla vet förmodligen inte att deras dans kan stå utestället dyrt. Åtminstone om ägaren saknar danstillstånd. I Sverige är det således fullt av illegalt dansande. Om tillstånd saknas men det ändå uppstår rörelser i takt till musiken måste ägaren enligt reglerna sänka musiken och stoppa dansandet. Annars kan straffet för krögaren bli böter eller fängelse”.

Precis innan SBTRKT går på scenen på  Göteborgsklubben Nefertiti (jag utgår ifrån att de har danstillstånd) spelar DJ:n ytterligare en av de gospelhouselåtar jag har hört tusen gånger men som jag aldrig har lärt mig namnet på. Det känns passande – i tiden efter dubstep hämtar brittisk dansmusik lika mycket inspiration från sina kusiner på andra sidan Atlanten som av inhemsk dub.

På skiva känns SBTRKTs – eller Aaron Jeromes – musik ofta som en nostalgisk version av den brittiska inhemska R&B som få velat tillskriva några större betydelser – mer Craig David än Adele, om ni förstår.  Men precis som Prince Rogers Nelson sa på en scen någon timme tidigare inför 30.000 personer: “Det händer någonting när vi sjunger tillsammans”.  Det är sant, men det händer oftast mer när vi dansar i hundratal istället för i tusental.

För sex år sedan var det som då enkelt kunde kallas “dubstep” musik att köra huvudet i väggen till. Att spruta öl till.  Men i takt med att de brittiska pengarna har tagit slut har genren införlivat mer sorg för varje dag. Den står på knä med hjärtat i vidöppna händer.

“I’ve been feeling like this most most of my life, I’ve been feeling like things aint gonna change” som det heter i spåret “Something goes right”. Dansmusik för den som likt Jimmy i Per Gunnar Evanders “Det sista äventyret” från 1973 är van att “tiga med alla uttryck han hade”. Nåväl, jag älskar musik som minner om Evander.

Dubstep skulle ju ta över världen. Det har den också gjort på sitt sätt – den fladdrande basen hörs överallt. När Britney Spears gjorde sin  comeback sent i fjol utmärktes förstasingeln “Hold it against me” av just en sådan fladdrande, eller “vobblande”, bas. SBTRKT har arbetat med Drake. Men idag har musiken lika mycket gemensamt med gospel och jazz som med Phuture. Aaron Jerome är fostrad på nattklubben Plastic people i London.

Men de som skapade begreppet dubstep – Skream, Benga, Burial – kommer aldrig att bli Swedish house mafia. I takt med den insikten har de skyldiga antingen valt att arbeta med typ John Legend (Magnetic man) eller att addera ytterligare bas i fyrtakt och lagom avancerade refränger (Katy B). En strävan att försöka nå både Fabrics och Pachas dansgolv.

Idag är den brittiska dansmusiken – post dub – utmanad från exakt alla håll. I Kalifornien gör Shlohmo  musik som låter så svårt brittisk att ingen längre orkar notera flaggorna i passet.  Ingen orkar heller längre engagera sig i den exakta genredefinitionen – det är bara dansmusik. Och den mest talande bilden av var den musiken befinner sig 2011 hittar vi i ett videoklipp där SBTRKTs landsman James Blake jämför Drake med pianisten Erroll Garner (född 1921)  samtidigt som han bär två Outkastalbum under armen.

Så all of life’s problems, dubstep just shake off.  Lösningen var aldrig John Legend – lösningen var (förstås) bara att vobbla mindre. Mer eller mindre anonyma gör SBTRKT dansmusik som inte nödvändigtvis längre stirrar på Croydons väderleksrapporter. Produktionerna har ofta mer gemensamt med Timbaland än med Benga. Att de tillsammans med Zomby släpper på klassiska “indieettiketter” (4AD och Young turks) är  ingen garant för att någon av dem kommer att bli ett nytt Prodigy.

Men där Zomby fortfarande tonsätter den nedregnade trasiga gatuskylten utanför KFC (klyschfesten var här högst medveten) är SBTRKTs produktion torr som papper. Det är nödvändigt –  i Zombys fall finns melankolin i de ordlösa arrangemangen medan SBTRKT fyller sina texter med samma känsla. De har detta gemensamt: de är dub som har slutat att vara dub.

Att komma ihåg: dansmusik – kanske i synnerhet den brittiska – har en komplicerad relation med resten av landet. Ett exempel är The criminal justice act som röstades igenom 1994, i ett försök att förhindra “större sammankomster” – läs ravefester. Det är vare sig den första eller sista gången som brittiska politiker försöker stoppa ungdomskultur, men jag använder just det tillfället den här gången.

Kanske för att jag just blev påmind om när Joe Hunter – grundare av klädlabeln Vex’ed Generation – nämnde just Criminal justice act för att förklara varför han började arbeta med den gatukultur som var grunden till Vex’eds design: “Vi uppfattade lagen som en inskränkning i våra rättigheter och bestämde oss för att försöka skapa ett Londoninspirerat gatumode”.

När SBTRTK går på Nefertitis scen slår basen publiken rakt i bröstet. Det går fortfarande alltid att charma svenska fyllskallar med en enkel fyrtakt. Och ovanför allt: melodier i ren R&B. Publiken dansar till rader som “and the ghoulish entities they come floating through the wall from the past and they’re somewhere right before you like The Ghost of Christmas past”.  

SBTRKT bär sina omtalade trämasker upplyfta så att de inte täcker några ansikten. Dagen innan har 19-åriga Koreless spelat på Världskulturmuseet. Om det finns någonting som jag uppskattar Way out west för är det för att festivalen vet att dansmusik behöver mer än ett tält – dansmusiken behöver klubben. Och genom att fylla stadens klubbar med en del av världens bästa dansmusik en helg varje år läggs också grunden för en nykter syn på dans- och klubbkultur.

I Stockholm finns idag ungefär 1200 restauranger. Ungefär hundra av dem har danstillstånd.

SBTRKT, Koreless, Zomby, Jacques Greene, Julio Bashmore, Jam City, Blawan, Ifan Dafydd  – så stavas modern dansmusik. Den behöver aldrig kämpa för att vara anonym. Dess id-kort finns bara som text på en tolva.

Kroppen hittades i: sovrummet. Dödsorsak: ensam. Danstillstånd: ja.