Ruby Suns

Likt Per Hagman har Ryan McPhun, frontperson i popbandet Ruby Suns, varit på resande fot under större delen av sitt liv. Han tillbringade sina barndomsår i Kalifornien, i Kenya, i Nya Zeeland – och alltsedan dess har hans rotlöshet kommit till uttryck i ett fortsatt kringflackande till världens alla hörn. Upplevelser, intryck och möten har vävts samman till eskapistiska berättelser om det spännande okända, i texter, i musiken – eller som oftast: i både och.

Men på senare år har Auckland på Nya Zeeland, hans nuvarande hemstad, fått en allt större betydelse i Ryan McPhuns liv. Till förra albumet, ”Sea Lion”, åkte han jorden runt iklädd stråhatt och strykfria bomullskläder för att spela in djur, natur och flyktiga möten på en diktafon, vilket senare kom att ligga till grund för albumets exotiska ljudbild. På ”Fight Softly” har han slagit rot på Nya Zeeland, bläddrat igenom föräldrarnas skivsamling och tittat i gamla skolkataloger. Och musiken påminner snarare om en promenad i pastellfärgad kostym längs en pulserande och neonupplyst minnets allé, där discomusik ständigt dunkar dovt i periferin.

– Förutom låtarna ’Cranberry’ och ’Mingus and Pike’, som jag skrev under ett besök i Seattle, kommer den största inspirationen till ”Fight Softly” från musik som jag lyssnade på när jag var ung snarare än resor, förklarar Ryan McPhun. Jag har lyssnat på sådant som mina föräldrar lyssnade på: Michael Jackson, Phil Collins, Hall & Oates och Janet Jackson.

På så sätt har Ruby Suns lyckats skapa en kanal mellan den kommersiella världen och den alternativa. Ett slags parallelluniversum, om man så vill; en länk mellan masskultur och subkultur. De har visat att musik alltid ska närmas förbehållslöst, utan kontextuella begränsningar, samtidigt som musik ska sträva efter att skapa diversifiering och nybildning.

Ty i en värld där musik enbart skapas i marknadsekonomiska termer blir resultatet standardisering, likriktning, konformitet. Titta bara på hiphopkulturen i USA för tillfället: den ger publiken exakt vad den tror att publiken vill ha. Och en kultur som enbart består av sådana musikaliska ”produkter” är en kultur av oändliga upprepningar.

För Ruby Suns – som förutom Ryan McPhun består av Alastair Deverick och Graham Panther – har musik alltid handlat om att pröva nya vägar: från konventionell popmusik på debutalbumet ”Ruby Suns” med grunden i stämsång och vackra harmonier; till exotisk och disparat popmusik på ”Sea Lion”; och vidare till dansant och syntbaserad popmusik på ”Fight Softly”.

Deras musik består av pusselbitar som inte riktigt passar ihop, som vore de tvingade samman av ett rastlöst barn och som just därför skapar oanade motiv. Antingen i form av låtar med vitt skilda ljudbilder som tillsammans bildar en helhet – ett album. Eller som singeln ’Haunted House’, som i sig består av flera olika delar och melodier.

– För mig har det varit ointressant att skriva låtar som flyter på smidigt från början till slut, då finns ju ingen överraskning, konstaterar Ryan McPhun. Antagligen är det därför jag gillar att väva ihop olika delar. Som ’Cranberry’: marschrytmerna i introt har ingenting med resten av låten att göra – vilket var precis vad jag strävade efter att göra. Jag älskar utmaningen att hitta länkar i vad som tycks vara disparat kaos, men jag måste nog jobba på det här om jag någon gång vill sälja en miljon skivor!

På ”Fight Softly” finns också en annan drivkraft, som tidigare har varit helt outforskad för Ryan McPhun. En känsla som förmodligen bottnar i erfarenheten av att slå sig ner; att efter en längre tids vistelse i andra kulturer bli oförstående inför och irriterad på sin omgivnings inskränkta beteende. Och liksom albumets titel avslöjar handlar ”Fight Softly” om att kontrollera denna frustration, såväl som att uttrycka den milt:

– Jag har aldrig skrivit arga texter förut, berättar Ryan McPhun. Till det här albumet försökte jag använda nya uttryck och utforska hur känslan av irritation kunde ventileras i text och i musik.

Samtidigt finns en väldigt lugn ådra i din musik, någonting som närmast kan liknas vid Arthur Russells stillsamma melodier.
– Visst, jag började lyssna på Arthur Russell under min senaste resa till Kenya år 2006, i synnerhet ”Calling out of Context” som berörde mig djupt. Det är någonting med spontaniteten i hans melodier som är så vackra, som gör att jag inte kan jämföra honom med någon annan. Han är förmodligen min favoritsångare.

– Det intressanta med hans musik är att kompositionerna är så präglade av improvisation. Det blir väldigt tydligt när man lyssnar på hans skivor att musiken till stor del är improviserad. Jag har aldrig varit lika fri i mitt skapande av musik så det var absolut någonting jag vill prova, i synnerhet när jag skrev vokalharmonier. Ett annat skäl till att min röst för tankarna till Arthur Russell är att vi har en liknande stämma, och att jag älskar att sjunga i falsett.

För någon som kommer från Sverige är musikkulturen i Nya Zeeland nästintill outforskad. Hur skulle du beskriva den för tillfället?
– Till stor del är den varierad och slumpartad. Trender når inte Nya Zeeland på samma sätt. Det finns ingen direkt musikscen eller särskild stil, och det finns inte heller ett stort antal människor som går på konserter. Alla sysslar mest med sina egna grejer. Mitt favoritband är nog Signer, som består av min vän Bevan Smith, avslutar Ryan McPhun.

Ryan McPhun och Bevan Smith är alltså goda vänner. Bevan Smith spelade i Ruby Suns framtill slutet av 2009, liksom han hjälpte Ryan McPhun att mixa albumet ”Fight Softly”. Tillsammans har de spelat i olika band, och innan Ryan McPhun startade Ruby Suns spelade han själv i Signer, vilket tydligt illustrerar hur liten popscenen i Nya Zeeland är.

Gör man ett snabbt försök att kartlägga den – The Brunettes, Lawrence Arabia, Skallander, The Tokey Tones, The Reduction Agents, The Undercurrents, Over The Atlantic, Nik Brinkman, Signer, The Ruby Suns – upptäcker man snart att leden mellan artisterna aldrig är längre än ett steg; oftast med Ryan McPhun eller Bevan Smith, eller det Auckland-baserade skivbolaget Lil’ Chief Records, som minsta gemensamma nämnare.

Det är en liten kamratlig värld. En högst älskvärd värld. En värld i vilken vinsten alltid kommer att vara sekundär musiken.

”Fight softly” finns ute nu. The Ruby Suns spelar på Strand i Stockholm den 6 maj.