Rip it up and start again

De som en gång skapade popkulturen dör en efter en. Levi Stubbs, Ari Up, Jean Adebambo, Alexander McQueen, General Johnson. Vi behöver inte nämna namnen en gång till – de är för evigt inristade i ett hall of fame som trots att det inte riktigt var meningen aldrig kan ändras. När någon dör – en modeskapare, en rocksångare, en fotograf – reagerar världens samlade rockskribenter på samma sätt: genom att skriva ”RIP!” på twitter och posta Youtubeklipp. Det gäller också mig. ”RIP!”, säger Gradvall, ”RIP!” säger jag, för att travestera en gammal artikel i tidningen POP.

Sorg är en känsla som skär genom livet. Den tar ifrån oss så mycket av det som gör oss till människor tills det enda som återstår är just det faktum att vi bara är människor: ensamma och på ständig jakt efter något som betyder någonting. Döden tar ifrån oss allt. Någon skulle kunna argumentera att sorgen över en förlorad sångerska aldrig kan jämställas med förlusten över någon alldeles nära. Det är kanske sant. Lika sant är att sorg aldrig är rationell. Det kändes ju som att jag kände Levi Stubbs.

Men att stanna i ett ekande ”RIP!” som aldrig slutar låta,  samtidigt som vi blir barnsligt förtjusta över en ny David Bowie-box, det är inte det bästa vi kan göra för att försvara popmusiken. Och tro mig: den behöver försvaras. När musiken inte längre kan sälja annonser i våra dagstidningar blir den genast utsatt för attacker från de som vill använda annonsutrymmet till att sälja Gant-kläder istället.

Plötsligt – omärkbart till en början – börjar den breda popjournalistiken att skrivas för manliga 35-åringar i innerstäderna. Det är ju de som har pengarna. Sen säger alla i en kör att popmusiken har nått vägs ände. Men det har den ju inte. Det är bara du, jag, ni och vi  som kan nå vägs ände. Popmusiken finns därute. Den exploderar i fyrfärg varje kväll och dalar gnistrande till marken varje morgon. Men den gör det inte på dina, eller ens mina, villkor längre. De regler som en gång sattes upp gäller inte längre. Vi kan inte längre plocka upp valfri nyinkommen tolva från Detroit och hävda att den är bäst, för den är inte bäst. Väldigt få orkar anstränga sig i jakten på det som är bäst, ännu färre är beredda att ge upp sin bild om vad som är bäst för att hitta det nya bästa.

Så människor går vidare till något de kan tjäna pengar på, till något de kan vara ensamma om. Och så skriver de ”RIP!” när ytterligare någon av de som en gång betydde allt försvinner. En del gräver ned sig i skivbutiken Boomkats självutnämnt introverta kataloger och vad vi får är en popmusik och en publik som aldrig lyfter blicken. Någon skulle kunna argumentera att RIP-journalistiken är ett sätt att få en ”ny generation” att uppmärksamma artister och konstnärer. Men jag tror mer det handlar om att bekräfta sin egen världsbild än att förändra någon annans.

Jag tror på eviga värden och på den absoluta kvaliteten. Jag är hipster. Men jag tror att idén om den eviga kvaliteten är missförstådd och –  just nu –  förstör mer än vad den är värd. Skönheten i låt oss säga Frank Wilson får aldrig  stå i vägen för upptäckten av Crass första album, E.M.A.K eller Lil’ B.  Jag har ännu aldrig hört en 18-åring säga att musiken inte spelar någon roll men jag har hört ett antal desillusionerade 34-åringar säga det. Jag brukar tänka på när Oliver i The XX tidigare i år förklarade sin kärlek för Rihanna för mig och hur hans kärlek strömmade ut genom munnen.  Han skrek inte eller så, men varje ord han sa var viktigt. Han menade vad han sade. Det var en ung man som känt livet rusa genom kroppen av en sång. Det händer varje dag, det kommer hända även om 20 år och om 30 år.

Men i en annan del av mitt liv där ingen skriker ”RIP!” sitter jag just den här söndagen på golvet och lyssnar på en sång som kom med posten för några dagar sedan. Den heter ”Oil Painting” och är skriven av en man som heter Nick Halliwell. Nick driver det brittiska lilla skivbolaget Occultation, och de borde rimligen vara ett exempel på exakt allting jag skrivit ovan. De borde ur ett teoretiskt perspektiv vara ett exempel på en föråldrad och stagnerad del av popvärlden det är dags att vända ryggen till. Kanske är det så. Men Nick har aldrig accepterat att de bästa sångerna spelades in 1981 – de spelas in i dag, eller ännu hellre i morgon. Oavsett om de råkar spelas in av ärrade män med gitarrer eller inte.

Bandet som spelar Nicks låt heter The Distractions. Utöver ett par singlar på Factory records och ett album på Island Records i början av 1980-talet har de aldrig gjort något väsen av sig alls. Men under Halliwells armar har de nu spelat in två korta EP:s. Jag hade först tänkt nämna svenska Ghosts filtklädda metal som en väg framåt, jag hade kunnat nämna Gyptians “Hold Yuh” en gång till (Bara för att det är en av de största sånger som spelats in sedan Weak become heroes), vi hade kunnat prata Wacka Flocka Flame, Love Of Life Orchestra eller Lykke Lis pastischer på Crampssånger direkt från Götgatsbacken.

Men livet är aldrig bara teori, inte när de vi en gång älskade smälter bort som snö. Då hjälper bara några åldrande män som sjunger om en kärlek som tiden aldrig övergav eller lyckades försvaga. Jag skulle så gärna ropa att det enda vi behöver bry oss om är den turkiska dub som spelas in i morgon. Men det är svårt, det också.

”You may not be an oil painting, your loveliness may leave no lasting mark on mankind. But as your face is framed I see a lifetime in it, I’d not trade a single minute”.

En sång som räcker långt efter det att döden skiljt oss åt.