Post-zombien ifrågasätter vår existens

Trots försommarens strålande sol gör mitt jobb att jag mestadels spenderar dagarna inomhus, oftast girigt konsumerande popkultur snarare än att skriva. Jag läser exempelvis en artikel om att vi nästa år kommer att börja se mänskliga organ utskrivna i 3D — det vill säga maskiner som kan »printa« lager av levande vävnad som sedan också kan överleva.

Till synes helt orelaterat ser jag sedan första avsnittet av In The Flesh, en brittisk miniserie som ibland slarvigt beskrivits som zombies som rehabiliterats och försöker (åter)acklimatisera sig till samhället. »Gammal hatt« kanske du mumlar nu. Men jag ber att få avvika från idén om att zombien är slut som artist (något som inte minst har med 3D-organen att göra).

Den återvändande, tankfulla men också sorgsna och alienerade zombien har varit återkommande i popkulturen på senare tid. Franska dramaserien Gengångare tog upp spåret, komedin Wasting Away (visserligen med några år på nacken) ser världen genom zombiens ögon och filmen Warm Bodies angrep tanken om zombien som en mänsklig, eller mänskligare, varelse.

Jag tycker det är spännande att dessa återanpassade zombies, den så populära symbolen för urspårad civilisation, har pånyttfötts (pun intended) med nya frågeställningar. För det är inte zombien som ett begrepp för hjärndöd konsumtion och som skräckinjagande hord det handlar om. Det gäller snarare vår alltmer uppluckrade och breddade uppfattning om oss själva som mänskliga varelser.

Visserligen kretsar In The Flesh en del kring småstadens trångsynthet och paranoia för det okända. Men parallellt med zombies har cyborgen även fått ett fortsatt utrymme i tv och film, (exempelvis Äkta Människor, Almost Human, Elysium, Black Mirror och Intelligence) – en parallell som inte är helt utan sammanhängande trådar.

Även här kompliceras vår idé om den mänskliga roboten som vi känner den, exempelvis i form av Terminator eller Roy Batty. Istället framträder liknande frågor om mänsklighet — om ett gränsland inom oss.

Till skillnad från tidigare framställningar börjar det också bli svårare att avskilja det som bör klassas som »sci-fi« från det som egentligen snarare behandlar betydligt skiftande föreställningar om mänsklig natur och fullt möjliga förändringar.

I filmen Elysium får Matt Damon ett exoskelett (ett yttre skelett) opererat i sin kropp för att ge honom överjordisk styrka och förmåga att förvara en stor mängd data. Den typen av »robotdräkt« är inte fantasy utan existerar. Visserligen på prototypstadium (»the Hulk suit« i USA, »Hybrid Assistive Limb« i Japan), men ändå.

Men än mer har konst, fotografi, teknologi, journalistik och inte minst mode utforskat våra fortsatt flytande gränser. Fotografen Nick Knight har baserat en stor del av sitt bildnarrativ på kroppsliga förvrängningar. Modeskapare som Alexander Mcqueen, Tristan Webber och Hussein Chalayan utmanar ständigt våra mänskliga konturer.

Mugler Resort kanaliserar klassiska uppfattningar om cyborgs och kombinerar dem med superhjältar och framtidstänk. Och 2012 visade MuseumsQuartier i Wien den interaktiva utställningen »Technosensual« där elektroniska tyger, bärbar teknologi och intelligent modedesign — »Cyborg couture« och »wearable technology« — korsar vägar. I sin tur uppmärksammar de var våra kära bärbara teknologier slutar och estetik, uttryck och hud börjar.

I de flesta fall dyker dessa skapelser och alternativa kroppar allt som oftast upp digitalt. För är det ännu en aspekt som ändrats sedan föregående cyborg och zombie-eror så är det internets intåg i vårt medvetande. Redan där har något börjat ifrågasätta var vårt medvetande är och hur vi sträcker ut vår tanke och kropp i tid och rum.

Om kläder är, och länge har varit, mer än praktikaliteter (proteser har funnits i århundraden, i allt från ben till skägg, så även tekniska redskap som på olika sätt förlänger och förbättrar vår kropp) och istället fungerar som kulturell och social hud, är då den »praktiska« tekniken (förskönad i stil och skimrande skärmar) inte också en slags hud? Det handlar om vad vi ger det för mening i både yta och djup.

Men vad som är än mer centralt är inte att något ersätter något annat. Att det är givet att det som popkulturen berättar om är ett slutmål, en oundviklig och ofta mörk, framtid som snart är här. De underliggande tankarna om att vi vantrivs i kulturen – att vår hunger respektive rädsla för att maskinerna ska ta över, eller att vi ska förvandlas till robotar eller bli zombies under övervakningssamhället – gör att vi finner de här alternativa berättelserna spännande. Och potentiellt subversiva — nämligen genom möjligheten till andra mänskliga relationer.

Skildrandet av den tänkande och isolerade zombien har för mig ett slags släktskap med androiden och cyborgen. I sin vilja att försöka återupptäcka vad som är mänsklig samvaro har den en öppenhet som driver den förbi traditionell humanism som ofta inte bara fokuserar på dialektiska uppdelningar av kulturella och sociala kategorier. Den baseras också på tanken om att vi är autonoma individer som alltid drivs av egna val och en egen agenda. »Vi är inte djur, och vi är inte maskiner«.

Visst skulle man kunna ta in fler popkulturella figurer i diskussionen, som vampyren. Men det är snarare zombiens anti-modernitet, anti-intellektualitet, anti-effektivitet och anti-personlighet som gör dess återtåg till mänskligare varelse så intressant här. Inte vampyrens idealiserade sublimitet, bortom gott och ont. Inte heller vår samtida bild av den Nietzscheanska övermänniskan. Kulturskribenten Timothy Gordon skriver att det enda zombien har är en ren vilja. En cyborg, som vi föreställer oss den, är på ett liknande sätt inställd på mål den själv inte förstår.

Men i In The Flesh och Warm Bodies söker zombien efter sin själ, likt hur vi utforskar hybridtillståndet mellan organism (djur) och maskin. Och i mötet mellan den nobla zombien och vår egen förvirring över att vi är både fiktion och levd erfarenhet så når vi plötsligt något som nästan skulle kunna liknas vid vetenskapsteoretikern Donna Haraways tankar i praktiken.

När vi står någonstans mellan det vi historiskt redan vet och det vi bara börjat lära känna, mitt bland med interaktiva tatueringar, augmenterade glasögon och avatarer, uttrycker Haraways välkända feministiska cyborgmanifest just gränslandets potential att öppna upp våra synsätt.

För cyborgen är kampen mellan science fiction och verklighet, liv och död, optiska illusioner. Cyborgen utmanar heteronormativiteten eftersom den inte har ett tydligt genus eller reproducerar på traditionellt vis (bröstförstoring upprätthåller den dominerande, normativa bilden av den kvinnliga kroppen men den kan också utmana genom att hjälpa transpersoner).

Den här framåtrörelsen kan tyckas okontrollerbar, bortom både oss och maskinerna. Men som bloggaren Wildcat påpekar har vi ett val att kunna fylla den med mening (återigen). Det handlar inte om att post-zombien och cyborgen är samma sak. Men deras parallella berättelser om utanförskap ger oss chans att just ställa frågor. Inte minst vad det betyder att vara naturlig? Skulle du vilja vara en robot, en genetiskt förbättrad människa, eller en hybrid? Eller omvänt – med vilka ögon ser våra kameror? Med vilka känslor upplever sensorerna vår planet?

Som Donna Haraway också skriver har monster alltid definierat kollektivets gränser i västerländsk kultur. Men det är ju vi, ingen annan, som spelar de här spelen, och de uppkopplade maskinerna följer i våra fotspår.

I In The Flesh är det huvudpersonen Kieren Walker (och hans sexualitet) som står i centrum. Men också hans zombievän, Amy, som inte vill sminka över sin »sjukdom« och gör ett slags feministiskt statement av att vägra foga sig. Måhända är de båda våra återvändande sociala trauman vi inte blir av med förrän vi accepterat och införlivat dem. Eller; alla kroppar är assisterade av teknik men bara vissa är stigmatiserade.

Att världen är uppdelad av gränser vet vi. Vi ritar en cirkel, skriver »jag« inuti den och »världen« utanför. Men att valen är möjliga att omkonstruera, för att de är konstruerade, är av avgörande betydelse, långt bortom popkulturens gränser.

Vi är djur. Och vi är maskiner. Vi kanske är en samling av nätverk likväl som det där »självet«. Men hur ritar man det? Och vem trodde att en zombie skulle driva fram så djup existentialism?