Pop där nerifrån

För inte så länge sedan träffade jag en australiensare. Han var charmligt dryg och otroligt stolt över sitt hemland. I Australien finns allt, sa han. Tveksamt, svarade jag.

Australien alltså. Det var dit alla åkte efter gymnasiet för att härja, sola och jobba. Som sen tonåring var jag pretentiös och valde att inte följa strömmen. Istället stannade jag hemma och drömde om Kalifornien eller Berlin. Om jag ångrar det? Lite kanske. Jag är djävulskt bra på att härja, ännu bättre på att sola och visserligen än sämre på att jobba men med australiensiska mått kanske en riktig stjärna i slackerness.

Men tillbaks till min nya vän, the aussie. Han hade väldigt många brister och hans bästa förmåga var att gå mig på nerverna. Däremot, hans musiksmak var inte från denna värld.Som den son till en discodiva som han var, slukade han allt från Bee Gees till Kylie Minogue. Han spelade ”Great Southern Land” av Icehouse och deklarerade att detta var Australiens egentliga nationalsång. Det var ungefär då som jag började älska syntslingor med rejäla år på nacken på riktigt.

Själv stod jag framför min skivsamling, ungefär tio timmar bort och grävde. The Vines, Jet, Cut Copy och Empire Of The Sun. Herregud, ja, hur kunde jag glömma? Så många somrar vi har tillbringat tillsammans. Lite längre tillbaka i tiden brukade vi lyssna på INXS hemma i hålan utanför Lund. Och min mamma älskade – precis som hans mamma – Bee Gees.

Silverchair hade en eller två riktigt bra låtar vill jag minnas och bara på senare år har jag lärt mig att älska nu-folk som Boy & Bear och Cloud Control. Gemensamt för alla de band jag nyss namedroppat? De är alla australiensare från landet i fjärran.

Och nu kan jag inte sluta att jaga deras efterträdare. Det är precis som han sa, australiensaren, att de står för världens mest spännande musikscen just nu. Touché, måste jag få säga. Även om vi har slutat att prata, även om vi skiljdes åt som ovänner, så måste jag ge honom all kredd för den enda gången han faktiskt hade rätt.

Tio höjdare från down under

1. Alpine – Hands
Ljusa tjejröster+Virgin Suicides+dansant drömpop blir tillsammans Melbournes finest som stavas Alpine. Kom ihåg vart du läste det först.

2. Voltaire Twins – Romulus
Jodå, de är faktiskt tvillingar på riktigt. Tegan och James står för Perths bästa och mesta cyniska synthpop just nu.

[soundcloud]http://soundcloud.com/voltairetwins/romulus-romulus-ep[/soundcloud]

3. Conics – Habits
Om Foals var australienska, lite tråkigare och mer sugna på att göra gitarrdriven electrorock – då hade de låtit precis som Conics.

4. Undercolours – Spirit The Ghost
Undercolours – som beskrivs som ett nytt Temper Trap – har redan plockats upp av Triple J – och levererar gång på gång övernaturliga poprefränger.

[soundcloud]http://soundcloud.com/undercolours-1/1-spirit-the-ghost[/soundcloud]

5. Flume – Paper Thin
Det är väldigt lätt att fastna i Flumes instrumentala och repetitiva drömlandskap. Väldigt. Lätt.

[soundcloud]http://soundcloud.com/flume-1/paper-thin[/soundcloud]

6. Strange Talk – Sexual Lifestyle
Strange Talk fortsätter att kämpa på trots att de har funnits ett tag nu. I väntan på det där stora genombrottet har de turnerat Australien runt, delat studio med fellow Australians Gypsy & The Cat och även släppt några få singlar. Men i år, 2012, vill jag gärna tro att det är deras år. Debuten släpps lite senare i vår och bandets första smakprov är sjukt lovande.

[soundcloud]http://soundcloud.com/strangetalkmusic/sexual-lifestyle-1[/soundcloud]

7. San Cisco – Awkward
Hihi. San Cisco må vara superunga och osignade men det här med bedårande popmusik klädd i mörk underton har de förstått grejen med.

8. Rufus – Nocturnal
Om Flume var lite för vaga, så kan nog Rufus rädda er syn på australiensisk electro – ömsom hård, ömsom mjuk och alltid med en gnutta magi.

[soundcloud]http://soundcloud.com/rufussounds/nocturnal[/soundcloud]

9. World’s End Press – Faithful
Elektronisk disco straight outta Melbourne.

[soundcloud]http://soundcloud.com/worlds-end-press/faithful-radio-edit[/soundcloud]

10. Oliver Tank – Past Present Future
Vem kan, långsamt och trånande, sjunga ”all I do is dream about you” i femton minuter och komma undan med det? 22-årige Oliver Tank från Sydney skulle jag tro.