Plakatförbud

Jag köpte en jacka häromdagen. Det är inte i sig något ovanligt, men just den här kostade 200 kronor och innehåller mycket av det som jag värdesätter. På bröstet står raden »UR Assembly Division Detroit USA« skriven.

Det är de två första bokstäverna som är av vikt här. UR: Underground Resistance. Technokollektivet som, ju längre tiden har gått, allt mer framstår som en hjälporganisation snarare än det militanta skivbolag som de en gång var.

Jackans säljtext är mycket enkel.

»Help to support the sustainability of Detroit. These items have been worn by the hard working people that have kept the Detroit area labor machine in operation for years. By purchasing this recycled work gear, YOU keep the gears turning for another day and help keep our city and world that much cleaner«.

Det var länge sedan Underground Resistance var hippa – deras namn har vad jag vet inte nämnts i svensk musikpress på många år. Ändå har de hela tiden hållit stilen. Jeff Mills och Mike Banks rörelse hittade tonen i slutet av åttiotalet och sedan dess har mycket lite förändrats.

Förutom Detroit, då. Staden som är deras ständiga bas, trots att Underground Resistance ortfarande inte ens har en regelrätt adress för sin verksamhet. En gång var Detroit en blomstrande industristad, nu en stad med blott 700.000 invånare.

Och tjugo år in i sin verksamhet har Underground Resistance slutligen förvandlats till en dansmusikens motsvarighet till Bruce Springsteens debutalbum Greetings From Asbury Park N.J, där Springsteen poststämplade albumets nio sånger från den redan då falnande stad som är Asbury Park.

Men där Springsteen fortfarande bar framtidsdrömmen tätt intill bröstet har Underground Resistance snarast anammat Jan Myrdals envetna tjurskallighet. Det är inte mycket som har förändrats i »Mad« Mike Banks värld sedan han och den dåvarande lagkamraten Jeff Mills författade sin slogan »Hard music from a hard city«.

Idag är bara orden några fler:

»Underground Resistance is a label for a movement. A movement that wants change by sonic revolution. We urge you to join the resistance and help us combat the mediocre audio and visual programming that is being fed to the inhabitants of Earth, this programming is stagnating the minds of the people; building a wall between races and preventing world peace. It is this wall we are going to smash«.

Och jag har alltså köpt en jacka med deras logga på bröstet, så konsument som jag är. Jag behöver påminnas om varför jag håller på. Under min tid i självvald exil från den här sajten har tillståndet för offentligheten så sakteliga förvärrats. Duktiga åsikter fyras av i strid ström. Det senaste tecknet i tiden är debatten om författaren Nina Björks trovärdighet.

I dagarna utkom Nina Björk med sin fjärde bok Lyckliga i alla sina dagar. Nina Björk delar mycket med Underground Resistance – slagorden och den naiva drömmen.

Och så rytmen. Nina Björk är i sin språkliga briljans en fulländad agitator. Men förhandsdebatten har istället handlat om att Nina Björk lever på 140 kvadratmeter och således ska anses vara ett konsumtionskritiskt luftslott av rang.

Det är förstås fullständigt ointressant när det kommer till att bedöma någons text. Själv lever jag på 23 kvadratmeter men min skobudget gör nog att det går på ett ut i månadskostnader.

Jag lägger ifrån mig Lyckliga i alla sina dagar och planerar att dra ned skokontot och att ställa in alla karriärsmässiga åtaganden. Några timmar senare får jag ett meddelande om att en ny leverans japanska skor kommer till Stockholm på måndag. Det är en paradox jag är beredd att leva med, ity jag blir lycklig av båda två.

Vad Nina Björk talar om i den utmärkta DN-text från 2007 som ligger till grund för Lyckliga i alla sina dagar är hur svårt det är att stå emot. Hennes text tog avstamp i Ernst Kirchsteigers renoveringar och tidningen Family Livings raison d’etre: föreställningen att livet fullbordas med lite extra stuckatur.

Det handlade inte om att göra ned enskilda människors drömmar. Hon talade om en paradigm som är mycket svår att stå emot även för den som vill. Kraven på anpassning stegras i takt med de tomma ropen om frihet.

Men det går att stå emot. Våra själsliga vattenhål behöver inte dräneras i takt med att trycket ökar från en verklighet där ljudet av hjärtats slag likställs med det taktfasta bankandet från renoveringshammaren.

Det är i den kontexten som Nina Björks nya bok fyller sin funktion.

Men debatten om Björks trovärdighet är också gammal, den har bara gått genom ett stambyte och fått några nya parketter. Jag har sett argumenten förr: Du gillar hårt sex och du kallar dig feminist! Hycklare. Du lyssnar på rapmusik och säger att du jobbar mot sexism! Hycklare.

Jag är, för att uttrycka det milt, inte särskilt imponerad av den sortens argumentation.

Men mer än någonting annat är diskussionen också ett tecken i tiden. Det offentliga samtalet premierar duktighet och klokskap framför agitation. Det går bra att fråga Håkan Juholt om någon tvivlar på den saken.

Förlusten av plakatpolitiken kan säkert applåderas, beroende på vilka glasögon läsaren väljer att bära för dagen. Men det är i fallet kultur mycket sällan den kloka och argumenterande texten som bär den absoluta förmågan att sätta livet i full brand. Någonting fattas oss.

Ett exempel: Alldeles nyligen gick en film om Olof Palme upp på biograferna. Och det är klart att Palme är en utmärkt film. Men den är också ett provisorium; en nostalgisk djupsömn mellan Hemnet-visningarna. Palme kommer som ytterligare ett tecken i tiden på hur vi putsar fasaderna för att dölja att vi verkligen inte har någonting nytt att komma med. Ett filtrerat instagramfoto i filmversion.

Inte heller filmens avslutande scener innehåller något annat än det krassa konstaterandet att han förlorade. Fördomarna naglade sig fast i såväl det privata som det offentliga. Men mer tydligt: Politiken ersattes av taktik. Palme må ha förlorat två val men han ägnade inte allt för mycket tid åt politisk triangulering däremellan.

Så jag bär en logga på bröstet. En logga som påminner mig om vad som är viktigt i livet. It don’t mean a thing if it ain’t got that swing. Det är dags att göra saker igen.

De människor som jag yrkesmässigt har sett upp till har alla gett mig samma råd: Formulera din egen skrift. Förhåll dig inte till omvärlden. Gå inte ned i gyttjan, den kommer att göra dig alltför smutsig.

Men verkligheten tränger sig på. Under året har en sanning etablerats: Att den politiska musiken inte längre är uttalat politisk, men inte desto mindre bär på ett politisk budskap.

Det är en tanke som jag själv ofta har förlikat mig med. Men jag tror att det är att göra det enkelt för sig.

Långt bort från Pitchforks blick går fortfarande Underground Resistance som tåget.

Också Sverige sjuder av DIY-anda och uttalad politik. Från Ninja Thybergs kortfilmer till Rebecca & Fionas banderoller. Den sammanslutning som är Masskultur uppgraderar punkrörelsen till dagens datum. Men detta syns inte – märks inte – finns inte, förutom i de marginaler som fortfarande vägrar att anpassa sig.

Samma sanning går igen också utomlands. Persians singel Feel Tha Vibe är enligt konstens alla regler ett UR-släpp, trots att avsändaren den här gången är skivbolaget Existence Is Resistance. När producenten Zomby på twitter i motljus förkunnar hur true hans dansmusik är går det några spikraka trådar till ett kollektiv som ingen idag egentligen vet vilka de är.

Ovanstående kokas ned till en enkel sanning: Tyckandet om tyckandet är de nya plakaten. Det är ironiskt att den här texten till stor del också springer ur en sådan hållning. Men sedan dess att alla blev journalister är det närmaste vi kommer en redaktionell hållning i de asociala medierna frasen »bra av X om Y:s text om Z i senaste numret av annonsnytt«. Till förlust för agenda och estetik.

Det är fortfarande svart om natten, fyrtio år efter att Jan Myrdal författade sin klassiska öppningsrad i Samtida bekännelser från en europeisk intellektuell:

»När jag vaknade var det ännu djup natt«.

Under det här året har tre saker hänt: Jag har slutat att dricka sprit. Jag har påbörjat och avslutat en bok. Och jag har ett förhållande som har överlevt mer än två veckor. På ett rent personligt plan hänger allt detta samman. Men i takt med att jag inte har haft möjlighet att själv peka på alternativet har jag också känt ett gnagande behov av att istället markera min bakgrund. Jag har svårt att gå med på de premisser som upphöjer »duktig« till norm.

Medelklassen talar med varandra. Så blir mängden tjejer som spelar skivor en större jämställdhetsfråga än att kvinnor inom omsorgen förtidspensioneras fyra gånger så ofta som män. Det är inte ett sätt för mig att nedvärdera behovet av att riva ned den herrklubb som är stadens dj-bås – jag stödjer detta fullt ut – men en gnutta intersektionalitet hade inte suttit fel. Vi har alla ett ansvar att inte stanna vid de röda repen.

Jag hade en dröm om att en gång få skriva om musik. Jag trodde att jag kunde göra det bättre. Och under några år levde jag i ett rus när jag upptäckte att det gick vägen. Numera är det musiken och litteraturen som gång på gång påminner mig om att det faktiskt är möjligt att inte kliva ned i gyttjan. Det är möjligt att formulera sin egen text.

Jag hittar anledningen till varför jag började skriva i de små sakerna: I det fräsande ljudet av vatten som klyvs av en haj som hoppar rakt upp i luften. I det hittar jag min egen och högst privata mening. Jag hittar den i Davinas »Don’t You Want It«. Den politik och estetik som ryms i Arvida Byströms fotografier får inte plats i en tweet.

Ett enkelt tryck på bröstet påminner mig om vem jag är. Två bokstäver som fortfarande betyder mer än viljan att stå med armarna i kors och samla retweets. Underground Resistance vet varför de gör det som de gör. De har aldrig haft Drakes uppmärksamhet som främsta mål.

Alldeles nyligen släppte Robert Hood – en av UR:s originalmedlemmar – albumet Motor: Nighttime 3. Inspirerad av Julian Temples dokumentär Requiem for Detroit utforskar Hood staden med hjälp av hårt utmejslad industritechno. Albumets sista spår lämnar lyssnaren med en uppmaning: A Time To Rebuild!

Därför vill jag vara en del av »UR Assembly Division Detroit USA«. Den slutsatsen kan tyckas enkel, men det har tagit lång tid för den bollen att komma i mål.

Jag hittar mitt livs mening – ett värde bortanför den allt för duktiga samtiden – i Nina Björks vidöppna rader. Samma mening som jag ser i ryggtavlan bredvid mig som långsamt höjs upp och ned i mörkret medan jag avslutar den här texten. Ännu är det djup natt, men klockan har ställts på väckning. Plakaten vilar mot väggen. Sprayburkarna är framplockade.