Pieter Nooten & Michael Brook

Det är mitt under kallaste vintern och på tv pratar Bengt Lagerkvist om de franska impressionisterna och spelar Satie från en knastrig vinyl i ett pausprogram från 80-talet.

De där konstpauserna kunde vara rätt irriterande i barndomen, i väntan på den riktiga underhållningen, men ofta satt man kvar ändå. Kanske lät man sig till och med fascineras en smula. Det var något speciellt med Lagerkvists sätt att prata. Han lät uppfordrande och allvarlig, men samtidigt nyfiken och snäll.

”Konstalmanackan” var ett av de program som Bengt Lagerkvist sände i Svt.

När jag idag emellanåt råkar återse hans program, ”Konstverk berättar”, drabbar de mig förmodligen hårdare än vad som egentligen avsetts från avsändarhåll. Det är fantastisk tv, ett slags ursprungsberättande som i rätt händer aldrig tappar i relevans; en bild och så en röst som berättar om den – möjligen uppfordrande, men egentligen ganska anspråkslöst. Det är allt.
Vilka krav som ändå ställs på berättaren. Bengt Lagerkvist är ekonomisk med orden, slösar inte. Kanske har han ärvt det där från fadern Pär, vars bästa böcker är korta, kärnfulla, exakta.

Det som har överraskat mig mest med programmen så här i vuxen ålder är att Lagerkvist så ledigt får in ett värderande perspektiv. Han är direkt subjektiv, vilket genast gör det till något annat än ett neutralt pausprogram. Under genomgången av impressionisterna utdelar han en känga åt Nationalmuseum som i efterkrigstid hade möjlighet att köpa in en betydande mängd impressionistiska verk till vrakpris, men avstod.

En Renoirtavla visas i bild, och så några ord om Satie och Bengt lägger på den knastriga inspelningen. När det är slut letar jag efter mer på SVT Play, utan framgång. Plötsligt framstår programmet som fullständigt omistligt, lite som fem minuter cellosvit från Bach på en blandbandsklubb.

Det var så kallt den här dagen att det verkligen var nödvändigt att elda i kakelugnen för att hålla värmen. Jag vet vad ni tänker nu, men jag försöker inte måla upp någon pösmagad öppen spis-kontext för att sälja in skivan jag har utlovats utrymme att berätta om; Pieter Nooten och Michael Brooks ”Sleeps With Fishes” från 1987.

Allt det här var bara fullständigt logiskt, insåg jag. Sprakande brasan, Bengt, Satie och Nooten/Brooks. Det bara måste gå en spikrak linje från Saties enkla, vackra pianotoner via Bengt Lagerkvists behärskat lustfyllda ambient-tv till den här nästan helt bortglömda, perfekt balanserade mollsonaten om femton spår.

Kanske något oväntat från namn som Nooten, med ett förflutet i nederländska gothbandet Clan Of Xymox, och ljudmålaren Brook, en reservspelare i ett regelbundet återkommande gäng av Eno-kolloboratörer. Inte hippt så det förslår, och om intuitionen talar sant verkar väl även Satie på väg ut i kylan igen efter två-tre decenniers gynnsamt bemötande.

Vi hittar faktiskt en naturligare ingång på annat håll: Strikt musikaliskt är ”Sleeps With The Fishes” nära besläktad med David Sylvians ”Secrets Of The Beehive”, höstskivornas moder. Här finns samma koncentrerade allvar och mognad, men också en mjukare sorts skönhet än den som präglas av Sylvians karga, nedtonade realism.
Över spår som ”Searching” och ”Suddenly 1” vilar något närmast trolskt, och tänk nu inte på gothklubbens lackbyxor och drakar och alver, utan på just Bengt Lagerkvist – kanske försjunken i en analys av Gustave Dorés illustrationer från familjebibeln.

Bra konst måste inte vara totalt uppslukande, men den får gärna vara det. Man kan inte överleva i en tillvaro där man 24 timmar om dygnet uteslutande går och tänker på bostadsrättsombildningar, våldet i Libyen, köttproduktion, finansterroristerna och marknaden kontra kulturen. Att för en kort stund ligga intill en brasa och höra musik som utesluter allt förutom just det lilla rummet är inte att likna vid verklighetsflykt. Det föder kraft.
Fem minuters konstpaus kan vara det viktigaste man upplever just den dagen, eller 50 minuter med ”Sleeps With The Fishes”.

Jag har spelat skivan nästan dagligen några månader i sträck nu och hör musik som i första hand inte är anspråksfull, däremot ovanligt självklar. En känsla återkommer: det här är ursprungsläget (ursprungsberättandet!), någon form av år noll. Jag känner en tatuerare som har armar och bröst täckta av tatueringar. Han berättade att han skulle ge allt för att ta bort alla och börja om på helt ren, blank hud.

Om jag själv skulle radera 25 års musikaliska intryck för att därefter sätta ihop minnet av de bästa bitarna hade jag hamnat någonstans i paritet med ”Sleeps With The Fishes”. Det är ekonomiskt spelat, förtjusande enkelt, mörkt, men samtidigt varmt, inbjudande och gåtfullt unikt.

Överallt på nätet läser jag vittnesmål om vad skivan har betytt för folk. Det är stora känslor, men framförallt slås jag av två återkommande huvudströmningar: många beskriver den som livsförändrande, andra som den perfekta samlingen vaggvisor – och en hel del ser den som båda delarna.

Nooten och Brook har utarbetat ganska snäva ramar, med rundade, mjuka hörn där bas och gitarr viskar dovt och keyboards målar spröd ambient. Pieter Nooten sjunger precis lagom lågt för att aldrig bryta igenom och störa helheten. Det finns ingen dissonans, allt är snyggt utmejslat – en sorts ambient med vokala inslag.

Försiktig emfas och enkelhet i samspel. Det är lätt att se en vackert sorgsen 80-talssjäl med sliten Mare Kandre-pocket nedstoppad i rockfickan framför sig. Samtidigt tyngs inte själva musiken av några 80-talsmarkörer. I min värld händer detta här och nu.

Möjligen var det ett tag sen man tillbringade så här mycket intensiv tid med ett enda album. Alla koketterar ju ständigt med att de aldrig lyssnar på hela skivor längre. Just nu har jag svårare att hitta ett bättre argument för ett mer konceptuellt helhetslyssnande än just ”Sleeps With The Fishes”.

Redan några sekunder in förstår man att hela skivan måste spelas igenom när man väl har börjat lyssna. Impressionisterna må ha rört sig mellan diffusa motiv, men den konstnärliga visionen var aldrig annat än glasklar.
Det långkok av influenser jag själv vill projicera på ”Sleeps With The Fishes” resulterar även det i en liknande motsättning, där abstraktionerna till slut dunstar bort och kvarlämnar något fullödigt, unikt, tidlöst.

Lyssna på ”Sleeps with the fishes”, här.