Nicki Minaj: I ett eget kosmos

Sedan det att Lauryn Hills karriär mer eller mindre gick upp i rök har klagomålen om bristen på riktigt grymma kvinnliga rappare stått som spön i backen.

Att det faktiskt finns – och funnits – en rad tjejer som är och har varit aktiva tycks vara mindre viktigt. Sådana som verkligen kan rappa. Som inte bara säljer sig med sex. Som säljer mycket skivor. Som blir riktigt stora.

När Nicki Minaj släppte sitt debutalbum ”Pink Friday” 2010 blev hon åtminstone delvis just en sådan efterlängtad kvinnlig rapmessias. En tjej som blev stor, som tog plats, som sålde skivor, som var framgångsrik.

Nicki blev en rappare som alla kvinnliga rappare, nya som gamla, måste förhålla sig till. Jag tycker det är tröttsamt. Som att det bara får finnas en kvinnlig rappare åt gången – och just nu är det Nicki.

I en rapvärld där bara en tjej åt gången får skina blir det en enorm börda att bära. Nicki är både älskad och hatad, ofta av samma anledning: Hennes färgglada peruker, hennes popmusik-framgångar, hennes karaktärer och hennes knasiga röster.

Antingen älskar man det eller så hatar man det. Jag har pendlat lite. Som en stor kännare av och självutnämnd folkbildare inom female rap stör jag mig på att allt fokus ligger på Nicki. Det finns fler tjejer som förtjänar shine.

Jag, som så att säga varit nere med henne ganska länge (skryt), kan också sakna den gamla Nicki. Hon som kanske inte var så pop, som såg skitsur ut och rappade som ett maskingevär i sina bamboo-örhängen.

Samtidigt älskar jag hennes peruker. Jag älskar allt hon har på sig, jag älskar att hon bitvis är helt urflippad och galen. Trina, en rappare som varit aktiv sedan slutet av 90-talet och en av få kvinnliga rappare som Nicki samarbetat med, har tusen gånger fått frågan om vad hon tycker om henne. En gång svarade hon att Nicki hela tiden utmanat sig själv att inte bara göra rap. Att hon gör pop-rap och att ”she’s in a space of her own”.

Efter att ha hört hennes nya album ”Pink Friday: Roman reloaded” är jag beredd att hålla med. Nicki Minaj befinner sig i ett helt eget territorium. Ingen annan gör den musik Nicki Minaj gör.

På ”Pink Friday” är popinslagen relativt få och ändå ganska modesta. På ”Roman Reloaded” är det snarare dans- och popmusiken som tagit över, rapinslagen är relativt få. Nicki Minaj gör numera rapinspirerad dansmusik, snarare än dansmusikinfluerad rap.

Som en hängiven rapälskare med inte särskilt varma känslor inför dansmusik tycker jag såklart att det är tråkigt. På raplåtarna glänser Nicki. Som på ”Champion” där Nas, Drake och Jeezy gästar – där lyser gamla Nicki igenom. De knasiga rösterna är borta och Nicki berättar om sin bakgrund: Att hon rappar för “the hood, the kids, the singel mothers, niggas doin bids“. Jag önskar att Roman Reloaded innehöll mer av den varan och mindre mts-mts-mts-mts-mts.

Jag tycker inte att Nicki har ”sålt ut”, den anklagelsen är helt irrelevant. Och nej, jag är inte heller ute efter nån ”äkta hiphop” och föredrar rappare framför ”emcees” all day örr day.

Men det blir problematiskt när Nicki börjar med att leverera en handfull grymma raplåtar och – BOOM! – så förändras ljudbilden helt av den RedOne-producerade låten ”Starships.”

Därefter följer ytterligare fyra danslåtar producerade av RedOne, låtar som jag, på min höjd, skulle kunna uppskatta som östeuropeiska bidrag i Eurovision Song Contest. Efter dansmusikinfernot följer ett gäng mjukare popsånger.

Det blir väl tvära kast. Jag saknar en helhetskänsla, en röd tråd, något som knyter samman säcken. Kanske hade skivan känts mindre splittrad om man hade gjort en grej av de tvära kasten? Om man hade grupperat låtarna under olika rubriker eller på något sätt hade markerat att nu, nu blir det dansa av gott folk.

Samtidigt ligger en av Nickis styrkor i att hon vägrar anpassa sig, att hon väljer sin egen galna blandning. Att hon vägrar be om ursäkt för det.

Även texterna är annorlunda jämfört med på ”Pink Friday”. På debuten möter vi en ödmjuk men stolt Nicki Minaj som värdesätter hur långt hon kommit. Någon som visar världen att KOLLA jag har tagit mig hit. Jag ÄR bäst.

Där finns en styrka och en stolthet. Första gången jag hörde ”Blazin” där Nicki rappar ”I exceed all your expectations” fick jag på riktigt gåshud. Jag zappade tillbaka och lyssnade på raden om och om igen.

Att överträffa andras förväntningar, att ta sig längre än någon hade kunnat tro, att kanske till och med överträffa sina egna förväntningar? Nicki utstrålar en liksom…. självklar styrka och ett fantastiskt självförtroende.

Inte på det där kolla-på-mig-jag-är-bäst-knulla-alla-andra-sättet, utan mer som ett kaxigt konstaterande. För sig själv och för andra. Till och med jag, som följt Nickis karriär sedan det att hon gästade Lil Wayne på något gammalt mixtape, förvånades smått över hur framgångsrik hon lyckades bli och hur väl hon togs emot.

Men ödmjukheten och stoltheten är inte riktigt densamma på ”Roman reloaded”. Nu skryter Nicki snarare om sina dyra konsumtionsvanor, sina reklamkampanjer, endorsements och sitt lyxiga jetsetliv. Hon är inte längre en ny stjärna, förvånad över sin egen framgång. Hon är en etablerad stjärna som mer och mer tycks ta sin framgång för given. Och det är väl sånt som händer.

Till skillnad från ”Pink Friday” saknar ”Roman reloaded” helt kvinnliga gästartister och texterna är också mer inriktade på att visa hur pass mycket bättre Nicki är jämfört med andra kvinnliga rappare.

Att skryta om sig själv och dissa andra hör ju hiphopen till och jag tycker att tjejer ska kunna dissa andra tjejer. Men Nicki gör det nu lite för mycket och med för lite finess.

“Studip hoe“, albumets sista spår, som också släpptes som singel i december förra året, är en sällan skådad krigsförklaring mot andra kvinnor.

Att som kvinna lyssna på rapmusik medför att man utsätter sig för ett och annat verbalt påhopp. Manliga rappare har kallat mig och andra kvinnor för bitch i sina texter cirka en miljon gånger sedan jag började lyssna på rap. Men när Nicki kallar mig och andra kvinnor för stupid hoes gör det mycket mera ont.

Att hon dessutom tar orden ”nappy headed hoe” i sin mun gör mig mållös. Kanske är detta ytterligare en konsekvens av att hiphopen bara tillåter en framgångsrik kvinna åt gången? Nicki tvingas att försvara sin position med hull och hår – det ska inte råda några som helst tvivel om vem som är den absolut bästa tjejen.

Andra tjejer, tjejer som tror sig va något – som tror sig kunna mäta sig med Nicki – är stupid hoes som, enligt Nicki, kan suga en stor kuk.

Popsoundet är inte fruktansvärt rakt igenom. Bonuslåten ”Va va voom” som är tydligt modellerad efter Nickis dunderhit ”Super bass” gör sig bra. Även det andra bonusspåret ”Masquerade”, som går i ett något lugnare tempo men med en storslagen refräng, fångar mig.

Det är trallvänligt, välproducerat och Nicki rappar sådär glatt och kaxigt som jag älskar. De två r’n’b-spåren ”Right by my side” (f. Chris Brown) och ”Sex in the lounge” (f. Lil Wayne & Bobby V) sticker också ut som riktigt bra låtar.

Det är just där, i det musikaliska området i gränszonen mellan rap, r’n’b och pop, som Nicki lyckas hitta sin hemmaarena. Där gör hon verkligen fantastisk musik som är både bred, smart och rolig på samma gång.

Utan det bisarra RedOne-producerade stråket mitt i skivan hade ”Roman reloaded” varit ett mycket mer sammanhållet och logiskt album. Men det hade också varit förutsägbart. Det hade varit vad alla hade väntat sig.

Och är det något som vi lärt oss om Nicki så är det att hon är långt ifrån förutsägbar. Att hon alltid utmanar sig själv och andra. Att hon alltid skapar nya musikaliska och populärkulturella områden att ta över och bemästra. Att hon är mycket större än den musik hon gör.

She’s in a space of her own.