Modern gospel

Det är dags för lite folkbildning.
Nu när musikjournalister till och med skriver om dödsmetall kan modern gospel vara the final frontier, det sista tabut. Nästan alla läsvärda svenska musikskribenter har någon gång använt ordet gospel i en text. Vissa använder det nästan hela tiden, andra bara i undantagsfall. Vissa använder det när de menar något som passar in på, eller ligger nära, ordboksdefinitionen.

Andra bränner av denna lilla smällkaramell av associationer när de skriver om vilken musik som helst, som ligger dem så varmt om hjärtat att den känns ”helig”. Även Håkan Hellström har sina religiöst hängivna fans som ser hans musik som ett sorts evangelium. Ordet gospel får oss att tänka på hängivenhet, glädje, allvar och musikalisk extas. Därför är det väldigt bra att ta till när ord som pop eller rock känns medelklassbanala och vardagsgrå. ”Den här låten kändes verkligen som om den var på liv och död. Den nådde vrår i mitt hjärta där ingen musik brukar få tillträde. Vilken gospel! Håkan!” Och så vidare.

Men det är inte om gospel i överförd betydelse som den här texten ska handla. Det här ska handla om den musik som Billboard, iTunes och liknande institutioner faktiskt definierar som ”Gospel”. Eller som Gospel/Christian. Eller Religious/Gospel. Eller vad det heter den här veckan. Den musik som spelas på radiostationer med inriktningen ”black gospel”. Den som bloggare som gospelpundit rapporterar om. Den som framförs av artister som brukar gästa Mo’Niques show på BET.

Som du märker redan nu talar jag om en ganska stängd och tillsluten värld. Vissa av de här artisterna säljer otroligt mycket skivor i det svarta USA, men med något enstaka undantag är de fullständigt okända namn även bland initierade musiklyssnare i Sverige. De hipsters som utgör mycket av underlaget för svart musik i Sverige idag kan i regel rabbla perifera neo-soul-artister tills korna kommer hem, men har samtidigt ingen aning om vem Marvin Sapp är, trots att han debuterade som tvåa på Billboardlistan i mars i år.

En anledning till att ordet gospel används i positiv och överförd bemärkelse om pop och rock är såklart den historiska bakgrunden. Det finns tvättäkta gospel som den goda smaken för länge sedan godkänt och kanoniserat: Först och främst finns den gamla 50-talsgospeln med Sam Cookes Soul Stirrers i spetsen och namn som Swan Silvertones och Blind Boys Of Alabama strax bakom.

I de här vokalgrupperna hittar vi många av de mest omedelbara rötterna till soulmusiken och dessa legendarer kommer alltid att ha en given plats i varje program Jools Holland gör. Det är helt förståeligt. Själv tycker jag att ”How Far Am I From Canaan?” med Soul Stirrers är den bästa låt som någonsin spelats in, så jag är helt med på noterna. Fick jag bara ta inspelningar från en era och genre med mig till den berömda öde ön så skulle 50-talets vokalgruppsgospel ligga mycket bra till.

Sedan har vi 60- och 70-talsgospeln som tog sig in i den poplyssnande allmänhetens medvetande från flera håll. Folk började söka rötterna till soulmusiken och hamnade snart i traditionell gospel. Samtidigt spelade vissa soulartister, som t.ex. Aretha Franklin, in hela gospelalbum. Staple Singers gjorde musik som var lika mycket Stax-soul som renodlad gospel och letade sig in i mången sekulariserad soulboys och –girls samling. Samtidigt fick de stora gospelkörerna sitt genombrott. Edwin Hawkins Singers exempelvis. Idag är det lätt att man tror att ”Oh Happy Day!” handlar om kakor eller tvättmedel eftersom den figurerat i så många reklamfilmer, men det är ju faktiskt en sång om själens frälsning. Andra exempel är Jackson Singers ”This Little Light Of Mine” och i något mindre utsträckning Andraé Crouch And The Disciples.

Genom medborgarrättsrörelsen tog hela västvärlden Mahalia Jackson till sitt hjärta. Genom filmer och TV-serier etablerades en bild av den stora, svarta, glada gospelkören som står för något alldeles speciellt och oefterhärmligt. Många är de rockartister som plockat in en sådan kör i sina låtar för att låna lite tyngd, allvar och äkta känsla. Inte konstigt att gospel började bli ett annat ord för ”innerligt och jävligt bra”.

Dansmusiken är ett annat område där gospeln tagit sig in och lyckats bli rumsren bland musikälskare i Sverige. Under disco- och garageeran rann en ådra av kyrklig sång hela tiden i bakgrunden. Men det var med de stora househitsen i slutet av 80-talet som kranarna öppnades. För vad är odödliga klassiker som ”Promised Land” med Joe Smooth eller ”Someday” med CeCe Rogers annat än renodlad gospel, fast med en housetrumma till?

Tio år senare var det Kenny Bobien med flera som fick oss alla att springa och handla tolvor med vad vi kallade ”gospelhouse”. Sångarna var ofta predikanter och/eller kyrkosångare, texterna var religiösa och framförandet och glöden var ren gospel. Det enda ovanliga var de nya trummönstren. Masters At Work jobbade inte bara med Bobien utan fick även en liten hit med ”Thank You”, sjungen av den etablerade gospelsångaren BeBe Winans. Den låten var såklart stor även i USA.

BeBe framförde den till exempel i en märklig utomhusshow hos Oprah Winfrey. Men det fanns en stor och viktig skillnad mellan kontinenterna. I USA var det den store gospelstjärnan BeBe Winans som sjöng en av sina tacksägelsesånger, bara det att några som hette Master At Work denna gång hade hjälpt till att utforma ljudbilden. Bland oss som sprang på Andreas Skivor i Stockholm var det snarare ännu en briljant gospelhousetolva med Masters At Work och snubben som sjöng den här gången hade riktigt grym röst och vad hette han sa du?

Samtidigt som gospel som ord och som bihang i kombinationer som gospel-soul eller gospel-house blev allt mer etablerat som självklar referens, förde den egentliga musikstilen gospel en mycket undanskymd tillvaro i Sverige. Kanske i hela Europa. Själv är jag rätt svag för vissa av Al Greens smöriga religiösa inspelningar från 80-talet, men det är en fäbless få verkar dela. Visst är ljudbilden ofta plastig och visst lider inspelningarna svåra nederlag i jämförelse med Greens bästa inspelningar på Hi Records från 70-talet. Men den plastiga 80-talssoulen är ju på frammarsch igen bland den generation som är för unga för att minnas den. Så varför inte? ”Going Away” kanske blir nästa retro-hit? Jag skulle inte klaga! Att jag sitter här och skriver om 80-talsmusik som om den vore något nytt att tipsa om säger väl egentligen rätt mycket om när rockkritikerna övergav gospeln.

När någon (oftast Per Bjurman) väl skrev om gospelmusik i svenska tidningar på 90-talet var gränserna dragna och dikotomierna klara. Det handlade om å ena sidan så kallad ”Carola-gospel” som alla såklart var emot och å andra sidan den tvättäkta gospeln som alla var för. Men den tvättäkta sorten förblev i regel odefinierad och oexemplifierad. Jag är lite osäker på exakt vad som definierade Carola-gospeln. Var det att den var svensk? Onekligen har svensk gospel ett minst sagt svagt track record jämfört med amerikansk.

Eller var det bara just namnet Carola, med alla associationer det gav av tungomålstal och flummighet? Eller låg det någon fördom där någonstans om just ”modern” gospel också? Alltså i motsats till den äkta, gamla gospeln. Jag tror olika läsare tolkade det där lite olika. Jag tror definitivt det fanns folk som gillande tog avstånd direkt bara för att det stod Carola. Och de som skrattade åt idén att svenskar skulle kunna göra gospel överhuvud taget.

Men låt oss lämna de kategorierna därhän. För den som intresserar mig mest är den kategori som bara gillar gammal gospel. Ju äldre desto bättre. Religiösa människor i modern tid, vare sig de heter Carola eller Kirk Franklin ger oss riktigt obehagliga, frikyrkliga vibbar. Karismatiska, lyckliga, leende tok-kristna människor som talar om frälsning och sakrament.

”Gud så pinsamt! Har inte det här nånting med den kristna högern att göra? Nej, byt kanal, vi lyssnar på nåt annat. Nej, tacka vet vi dat old, old, old time religion. Helst från slaveriets tid. Gamla lidande människor som vänder sig till herren för att det är det enda de har när de skjutit frugan med ett hagelgevär, sålt sin själ till djävulen i korsningen, blivit lynchade, tömt kruset med moonshine och bror kanin har stuckit. De människorna får tro på Gud om de vill. Det är OK.” En väldigt kategoriserande, nedlåtande och tråkig attityd, men ack så vanlig.

Alla de här mönstren hade också jag som modern, skolad musikkonnässör fallit in i tämligen oreflekterat. Jag har en försvarlig hög gospelhousetolvor, jag såg Bobien på en bögklubb i Stockholm -98 eller -99 och jag har CD-skivor i hyllan med Soul Stirrers, Swan Silvertones, Staple Singers, Edwin Hawkins, Jackson Singers och Andraé Crouch. Och en spotify-lista med Mahalia Jackson. Självklart. Allt det där. Men inte heller jag ägnade gospelmusik från -80, -90 eller 00-talen någon energi. Och det var inte så att jag hört den och avfärdat den. Problemet var snarare att ”modern gospel” i manualen illustrerades med en bild på en galet leende Carola med en blomkruka i högsta hugg och Ulf Ekman kikandes över axeln.

Men i år hände det något. Jag satt och tittade på Grammy Awards från USA när det gick upp för mig att det finns en hel radda olika kategorier bara för gospel. Och börjar man googla och youtubea på de artisterna som är nominerade har de skivbolag, karriärer, videor, album, fans, bloggar. Det är vad amerikanerna brukar gilla att kalla ”en industri”. Pris för bästa traditionella gospel gick i år till Vickie Winans. Kolla upp hennes diskografi. Ganska många album inspelade och ”enheter” sålda för att vara en artist som varken du eller jag hade hört talas om. Låten hon vann med hette i alla fall ”How I Got Over” och är helt fantastisk. För mig är den helt klart däruppe tillsammans med de kanoniserade gospellåtarna. Alla ni som gillar Staple Singers borde ge den en chans.

En av höjdpunkterna är den skönt studsiga och hypnotiska uptempolåten ”Dance ’Til The Walls Come Down”. Ett annat är den slösande vackra och gråtmilda balladen ”Still My Sister”. Ett tredje är den sprudlande ”Alive, Alive”.

Jag började gräva lite djupare och upptäckte en hel radda fantastiska sångerskor och sångare som är stora på Billboard och amerikanska radiostationer, men som från svensk horisont får beskrivas som totalt obskyra. Hos dem hittade jag mycket av den övertygelse, innerlighet och känsla på liv och död som i alla fall jag saknat i så mycket så kallad soulmusik de senaste 5-10 åren.

Jag vill gärna tipsa om bara några av mina fynd. Jag vill gärna att alla slutar att orättvist diskriminera den moderna gospeln. Visst är den plastig och massproducerad ibland, men det är bannemej soulmusiken och hiphopen också, och det hindrar inte dessa genrer från att ha en scen i Sverige. Visst är en del artister väldigt in your face med sina budskap ibland, men plocka fram dina favoriter från gammelgospeln så ska du se att Mahalia Jackson och Sam Cooke också var två steg från korståg ibland.

Och associationen med den kristna högern är faktiskt inte så mycket att oroa sig över. I den mån det finns en ekonomisk vänster i USA tillhör de flesta gospelartister den. Många av dem är en sorts Obama-kristna och har tveklöst mer humanistiska värderingar än den svenska regeringen. Familjesynen är såklart unket konservativ hos vissa, men inte alla. Det är heller inget vanligt tema i låttexterna om nu någon trodde det.

Vi har redan varit inne på Winans-klanen. Vickie är egentligen ingift, men i hjärtat av familjen Winans hittar vi syskonen BeBe och CeCe. Först spelade de in tillsammans och var oerhört populära. Sedan gick de skilda vägar i 14 år. BeBe blandade gospel med house och mer mainstreamorienterad radiosoul, medan CeCe höll fast vid det religiösa. Varsin solokarriär resulterade i en mängd album av varierande kvalitet. Det bästa BeBe gjorde var nog just ”Thank You”. Den har du kanske hört. Men har du hört ”On That Day” med CeCe Winans? Den är skriven och producerad av Lauryn Hill 1998, strax innan hon födde sin son Zion.

Lauryn Hill var vid det tillfället musikvärldens epicentrum. Hon gästade alla från Q-Tip till Aretha Franklin och exakt allt hon gjorde hyllades, även av svenska kritiker. Men att hon hjälpte CeCe Winans på nästan ett helt album vid samma tid hade i alla fall gått mig helt spårlöst förbi. Mycket märkligt. Hur kunde vi alla missa det här? Och ”On That Day” är fullt i klass med de bästa spåren från ”Miseducation”-albumet och en sorts kusin till ”Forgive Them Father”.

Ifjol återförenades så BeBe och CeCe Winans – en jättehändelse i gospelvärlden. På Billboards gospellista låg de etta hur länge som helst med albumet ”Still”. Skivan har många bra låtar, men jag vill särskilt framhålla den skönt dunkande, urbana, kontemporära gospelstänkaren ”Let It Be”. Men se till att höra den med mycket bas och hög volym! Skivan innehåller även den mycket vackra balladen ”Close To You”. Vissa tolkar den som en kärlekssång till en hustru eller man, vilket fungerar underbart.

Men självklart har den också en religiös dimension för den som är hugad att lyssna efter sådant. (Det är rätt vanligt inom crossover-gospel att lämna den där dörren på glänt). Framförallt sjunger båda två så otroligt bra. Särskilt CeCe. Om hon bara slutade envisas med att sjunga om Gud hela tiden skulle hon lätt vara en ikon i paritet med Whitney Houston idag.

En annan sångare jag tror skulle vara en superstjärna om han breddade sin repertoar är en snubbe som heter Deitrick Haddon. Jag vill inte plocka fram allra största trumman och jämföra honom med Sam Cooke. Så bra är han inte. Men titta på youtubeklippet där Haddon framför hans klassiker ”A Change Is Gonna Come” på galan Trumpet Awards. Jag samlade på den låten ett tag. Cookes egen verison är självklart bäst, men Bobby Womack, Aretha, Otis och Ghostface har ju också grymma versioner. För att inte tala om Fugees och Al Green. Ändå står sig Deitricks version väl i konkurrensen.

Deitrick Haddon är pastor och har har haft sin gospelkarriär igång i några år och några album. Allt han har gjort är inte superbt, men ett album som ”7 Days” håller bra mycket högre musikalisk kvalitet än de flesta av de senaste årens skivor inom neo-soul och samtida r’n’b. Om det inte var en gospelskiva skulle du redan ha den hemma. Men det är gospel. Och inte den där sortens mjuka gospel som ”A Change Is Gonna Come”, som handlar om att man ska vara snäll i en mer abstrakt mening. Det här är närmre Joe Smooths änglar från ovan som stiger ned och öppnar sina vingar och så vidare. ”He made the world in seven days”. Så bangar du på sånt kan du glömma Deitrick här och nu. Men det vore synd, för du missar en riktigt bra artist och briljanta låtar som ”Count your Blessings”, ”Love Him Like I Do” eller ”Inspiration”.

Den allra första låten jag fastnade för med Haddon var den lite mer traditionella, souliga pianoballaden ”Heaven Knows”. Något så ovanligt som en modern gospelhit med ett politiskt budskap. Det är inte bara love-love-love utan faktiskt också ”The homeless is still homeless, the poor is still poor/Yet we find billions of dollars to fund senseless wars/And yes, we’re fighting terrorism/What about the quiet racism?”

Ett av de större namnen inom gospelvärlden idag är pastor Marvin Sapp. Förutom att Sapp troligen är det bästa efternamn en smörsångare kan ha är han en oerhört karismatisk artist med massor av fans, snygga kläder och designade omslag. Ibland blir musiken tröttsam med långa låtar, solon, pauser för predikan och så vidare. Men i små doser är den drömmen om att befinna sig i en baptistkyrka bland vänner på en söndagsmorgon. Kanske för att han verkar satsa mycket på liveinspelningar. Kolla exempelvis låtar som ”Never Would Have Made It”, ”Rivers Flow”, ”God Favored Me” eller nya hitsingeln ”Best In Me”, som just nu får tanter att svimma i dåligt luftkonditionerade kyrkbänkar från kust till kust. Sapps sångröst är helt knäckande även om låtmaterialet och arrangemangen ibland blir lite för ”frikyrkliga”, med trumsolon och crescendon.

Min bästa upptäckt har jag sparat till sist. Om CeCe Winans sångröst är i klass med Whitney Houston, så är Yolanda Adams röst snäppet vassare än Mariah, Whitney, Mary J, Erykah eller vem du vill. Yolanda är the real deal. Den mest tekniskt fulländade och samtidigt djupt själfulla rösten du kan tänka dig manifesterad i verkligheten.

Inte heller Yolanda har tyvärr fläckfri smak när det gäller att välja låtar och producenter. Det blir vuxen radiosoul alldeles för ofta, ibland rentav med kletiga gitarrsolon. Men även det blir helt OK tack vare hennes soul och röst. Lyssna bara på en ballad som ”Fragile Heart”. Hade den räknats som ”sekulär” skulle den varit en favorit på Lugna Favoriter. Men hennes allra bästa låt heter ”Victory.”

Nu får lyssnare känsliga för religiös propaganda nog blunda lite med öron igen, för ”Victory” är rena rama Jihad-låten på sätt och vis. Samtidigt har den ett sånt otroligt tryck, momentum och sväng att den på fyra minuter och fyrtiotvå sekunder blåser all r’n’b som gjorts de senaste åren av banan. Hooken och refrängen är så starka att även den benhårdaste ateist kommer att skråla om ”he died, but he rose on the third day” i duschen efter att ha hört den ett par gånger.

Det finns ett par olika live-versioner på youtube från olika TV-shower och i dem bevisar Yolanda att hon inte bara hade tur eller tekniska hjälpmedel i studion – hon framför låten med minst lika mycket glöd igen och igen.

Det finns en massa mer musik att tipsa om, men jag ska inte trötta ut er.
Vill du gräva djupare i modern gospel på egen hand har det aldrig varit enklare än nu. Det finns flera radiostationer som streamar sina gospelsändningar live dygnet runt. Hela den här världen av fulländade sångare och brinnande musikalisk övertygelse är bara ett par klick bort. Jag brukar lyssna på 1190 WLIB från New York. Tänk dock på att det är sex timmars tidsskillnad. Försök hitta dina favoritprogram och undvik de tider på dygnet då de kör mer renodlade pratprogram om du inte är intresserad av sånt. Gospelpundit är den bästa bloggen. Upphovsmannen EJ Gaines skriver kanske inte djupsinnigt eller analyserande, men är alltid uppdaterad på de hetaste nyheterna.

Fortfarande tveksam till om du pallar alla dessa galande, kristna dårar? Släpp sargen säger jag, det är inte farligt eller smittsamt. Pallar du Johnny Cash eller Elvis hymner utan att krypa till korset klarar du Deitrick Haddon! Nu ska jag tanka iPoden med ”Count Your Blessings”, ”On That Day”, ”Victory” och ”Let It Be” och bege mig ner i tunnelbanan. En dag som börjar så brukar bli en bra dag.

Tror jag med mitt förnuft på att ”he made the world in seven days” och så vidare? Självfallet inte, men som litteraturkritikern I.A. Richards skrev redan 1930:

”The absence of intellectual belief need not cripple emotional belief, though evidently enough in some persons it may. But the habit of attaching emotional belief only to intellectually certified ideas is strong in some people; it is encouraged by some forms of education; it is perhaps becoming, through the increased prestige of science, more common. For those whom it conquers it means ’Good-bye to poetry’.”

Tobias Lindquist driver bloggen Cappuccinosocialisten. Här följer en liten Youtube- playlist med de flesta av de bästa låtar han nämner ovan, utom i fall där de inte fanns uppladdade, enjoy!