Mikael Wiehe

Var det självklart att den här skivan, som är så uttalat politisk, skulle komma just nu?
– På förra albumet, ”Sånger från en inställd skilsmässa”, kände jag ett väldigt starkt behov av att inte sudda för mycket, utan att försöka ta vara på den direkthet som präglade många av de texterna. Ungefär samma tankegångar har jag haft med detta album. Att vara lite mer agitatorisk, vulgär och rakare på sak.

– Sen finns det ju en yttre påverkan, den politik som bedrivs av högeralliansen i dag är vulgär och onyanserad och angriper folks välbefinnande på ett alldeles personligt plan.

Har den gjort det med dig?
– Jag är ju en av dem som tjänar på den borgerliga alliansens politik ekonomiskt, men jag förlorar ett samhälle. Skattemässigt gynnar det höginkomsttagare som mig, men jag hatar dom jävlarna.

Har du inte motstridiga känslor inför det?
– Nej, människan lever icke allenast av bröd. Jag har aldrig gjort det här för pengar. Jag har varit tursam att kunna försörja en stor familj, och det är jag glad och tacksam för. Men jag har också varit väldigt noga med att inte skaffa mig utgifter som kan tvinga in mig i en sits där jag varit tvungen att ta jobb som jag inte vill ha. Jag har ingen bil, ingen sommarstuga och finns det pengar över blir det semester för åtta personer. Men finns det inga pengar så blir det ingen semester.

Kan man säga att du är en tacksam höginkomsttagare med hjärtat åt vänster?
– Jag skulle beskriva mig själv som en medelklassgrabb som inte kom undan politik. Det som jag drogs in i när jag var mellan 20-25 år, de insikterna har jag aldrig riktigt kunna frigöra mig från. När mina ögon öppnades så hade jag väldigt svårt för att stänga dem igen. Det där har aldrig varit särskilt ekonomiskt framgångsrikt, men det har gått runt… Jag har pengar på banken: alla pengar som jag sparat, som arv, Aftonbladets kulturpris, Cornelispriset och stipendier och annat har jag på ett speciellt konto. Jag har tänkt att en dag ska jag göra något riktigt kul för de pengarna, men än så länge har jag inte haft tid.

Och just nu är du fullt upptagen med att kommentera samhällsläget. Vad är du mest arg över i dag?
– Det som gör mig rasande är de väldigt programmatiska angrepp på det välfärdssamhälle som min generations mor- och farföräldrar byggde upp. Ett av de få samhällen i världen där majoriteten tog makten utan blodsutgjutelse. Det har överklassen aldrig kommit över och nu för de en stenhård klasskamp för att ta tillbaka det de tycker att de har förlorat. Och de tar det från majoriteten av Sveriges befolkning. Eliternas kamp för sina privilegier.

– Den viktigaste frågan är ju arbetslösheten och jobben. Jag säger såhär, är det så att det inte finns något som behöver göras? Det finns det ju! Det finns barn som behöver passas, ungdomar som behöver undervisas, sjuka som behöver vård, pensionärer som behöver hjälp och hus som behöver byggas. Det finns hur mycket som helst som kan komma människor till godo. Är det så att det inte finns människor som kan utföra detta? Jo! Det finns ju en jävla massa människor som inte är sysselsatta och som dessutom är väldigt ledsna för sin situation. Finns det inga pengar då? Jo, när finanskrisen plötsligt drabbade bankerna så finns det ju hur jävla inihelvete skitmycket pengar som helst.

– Jag föreslår inte planekonomi, men det är klart att det behövs någon sorts samordning av resurser, och det tror jag inte den borgerliga alliansen är ett jävla dugg intresserade av. De är mer intresserade av att berika sig själva, och allt annat är skitsnack och dimridåer.

Är det inte lite tråkigt att det känns som att de flesta som skriker högst i dag är gubbar i din ålder?
– Det är inte bara gubbar i min ålder som gör det. Jag har vänner över hela världen i alla åldrar och färger…

Men jag menar i Sverige.
– …Jag har en värld på min sida. Jag är en del av jordens majoritet. Det låter kanske fjantigt men det är faktiskt sant. Jag har precis varit i Montevideo och sett resterna av en kollapsad välfärdsstat och det var inte roligt kan jag meddela. Jag träffade dem som suttit i fängelse i fjorton år och blev torterade varenda dag för att de försökte bekämpa militärdiktaturen, det är dem som är mina kompisar. Jag spelade med Uruguays främsta trubadur som bodde i landsflykt i femton år, de är mina kompisar. Och deras barn! Jag är inte ensam. Det är dom, dom (pekar upp mot taket) som är ensamma! De sitter däruppe och värnar om sina jävla skatteavdrag.

– Och i Sverige, det finns… jag har rätt mycket…alltså, man ska inte överdriva, det beror på var jag spelar. Men när jag spelar på Trästocksfestivalen i Skellefteå så kommer det tolvtusen människor för att lyssna på mig, och de är fan i mig hela Skellefteås befolkning. Och de är inte över 35 år, det är en jävla massa ungdomar. Det är klart, när det sen kostar 300 spänn när jag uppträder på lite finare konserthus så är det lite högre ålder.

Ditt album är en ganska klassisk protestskiva. Tror du unga människor tilltalas av det formatet i dag?
– Själv med gitarr? Det finns ju hur många singer/songwriters som helst, som har amerikanska förebilder. Sen är det väl kanske inte så många av dem som gör protestlåtar. Det här med att lira till gitarr har man gjort sen typ 1300-talet i Provence, eller när fan det nu var. Det är så handy att ha med sig vid brasan, det är svårare att släpa med sig en synth. Men jag tror att det kanske… det finns ju hur många popband som helst. Det är 50 år sedan The Beatles gjorde de första popskivorna och det finns ju hur mycket artister som helst som gör den sortens musik.

– Sen så hade väl jag kanske inte så många förebilder som var 40 år äldre än mig när jag var 25 år. Men, vad ska jag göra?

Men ser du det som ett problem att din publik inte är yngre?
– Jag har ju gjort hur många hiphop-låtar som helst… eller tre i alla fall, haha. Och ett par av dem blev jävligt bra enligt mig själv. Jag har gjort svenska valser, argentinska tangolåtar, cowboylåtar, jazz, rocklåtar, jag har freakat ur, gillat Talking Heads och lyssnat på Robert Fripp… Jag menar, allt som gör livet glatt! Att just den här plattan blev som den blev – själv med gitarr – är själva grundbulten i det jag gör.

På tal om hiphop, hade texterna inte kunnat vara lite mer studs i, som i rappen? Att du hade moderniserat dem lite?
– Det blev inte så på just den här skivan. Det är klart att man kanske kunnat ha gjort det på två låtar, akustiskt med gitarr som Timbuktu och Kamraterna. Men jag tänkte inte riktigt i de banorna, jag hade tänkt att det skulle bli en countryskiva egentligen, med ett band i ryggen.

Var är vänstern som borde tala till de unga i dag?
– Det som jag uppfattar som problemet, eller ett av många, är att när de partier som traditionellt har företrätt vänster- och arbetarklassen, plötsligt börjar intressera sig mer för medelklassväljarna, så lämnar de ett tomrum till vänster. Och det är inte säkert att det fylls av en vänster. Det kan fyllas av all möjligt skit – som vi ser i dag.

– Sen finns det en vänster som är ganska liten och lite vilsen och som, (drar upp huvan över huvudet) om vi tänker oss denna ungdomliga, svartluvade, maskerade vänster, befinner sig här (markerar med handen). Och sen är det ett glapp. Jag har haft stor förståelse för vänstern, och har det fortfarande. Men de får ju för fan inget gjort, därför att de isolerar sig genom sina metoder! Eller så har de blivit isolerade för att de som de skulle kunna ha kontakt med har flyttat sig bort från dem. De hamnar för sig själva, och det är ingen bra sits.

Du menar den autonoma rörelsen?
– Ja. Om vänstern vänder sig in mot sig själva så förlorar de kontakten, och kanske till och med börjar förakta den majoritet av befolkningen vars väl de säger sig önska. Det klassiska exemplet är Röda arméfraktionen som skulle provocera fram den fascistiska statens rätta ansikte, och hamnade långt bortom alla kontaktmöjligheter med det hårt arbetande folk som är basen i varje samhälle. Det folk som går på risfälten, de som tillverkar de dyra skorna som de inte får betalt för – den arbetande klassen. Det är dom som gör att historien långsamt rullar framåt, och så rätt som det är kommer det till ett läge där det blixtrar till. Jag är ingen revolutionsromantiker, men det händer.

Men vad borde Lars Ohly och de som representerar vänstern på etablissemangets nivå göra för att tilltala de unga i dag? Ska de maskera sig och börja kasta molotovcocktails?
– Absolut inte. När Moderaterna ger ut direktiv om hur deras företrädare ska klä sig för att se ut som vanligt folk, jag menar… Det ska inte heller vänstern göra. Det handlar bara om ett sätt: Gråt inte kamrat, organisera er! Det tar tid och det är jävligt jobbigt att gå och knacka dörr, men det är det som är det viktiga. Inte slå sönder rutor på 7-Eleven, utan att stå varje dag med ett plakat utanför och snacka med alla som går dit om varför de inte ska handla där, om man nu tycker så.

– Att övertyga folk, vinna över folk, få folk att skratta, organisera folk i orkestrar, dansklubbar – allt detta som vårt land byggdes upp kring: Nykterister, frireligiösa, kvinnoföreningar, syjuntor, Socialdemokraterna, fackföreningsrörelser. Det är det samhället med alla dess brister och förstening och förbening som man ska vidareutveckla. Det var det som den vänstergeneration som jag tillhör, ville göra, och det såg borgerligheten. Och 1980 gick man till motattack och sen så blev det Reagan i USA och Thatcher i England, och det har dominerat de senaste 30 åren.

Billy Braggs version av socialism handlar om att den kapitalistiska modellen har utvecklats så starkt att vi får acceptera att leva med den. Istället ser han cynismen som huvudmålet att bekämpa. Delar du den uppfattningen?
– Nej, det gör jag inte. Det handlar inte om psykologi utan om ekonomiska realiteter. Jag läste en bok om ränta där det stod att om vi slopar räntan drar man ur proppen ur det kapitalistiska tänkandet. Allting handlar ju om att pengar skapar pengar. I denna kapitalistiska värld så är inte det stora problemet att temperaturen stiger, isarna smälter, haven höjs, att regnskogen huggs ned eller att människor lever i sjukdom och misär. Det stora problemet är om vi inte handlar mer julklappar denna jul än året innan. Det är ju totalt jävla wack. Produktionsmedlen, datoriseringen, effektiviseringen har inte nödvändigtvis med kapitalismen att göra, så jag tror att han har alldeles fel där.

Men han menar att cynismen är en grogrund för avarter, som rasism.
– Men det är inte det det handlar om, och där är Marx mycket tydligare. Det är att äta eller ätas, vinna eller förlora. Om inte din fabrik slår ut den fabriken så slår någon annan fabrik ut din. Det finns ingen plats för medmänsklighet i ett sådant system, det systemet premierar just omänsklighet.

Men är inte cynismen ett problem i dag? Att vi lever i ett apolitiskt samhällsklimat och att folk blir mer och mer ointresserade av att kunna påverka sina liv?
– Jo, visst är det så. Vänstern idag i Sverige verkar vara så oerhört mycket mer intresserade av könsidentitet, sexuell identitet än av ekonomiska realiteter. Det betraktar jag som en seger för kapitalismen.

Är inte könsidentitet viktigt?
– Jo, det är inte oviktigt. Det är inte feminism jag snackar om, utan att allt handlar väldigt mycket om att vi ska kämpa för varje liten grupp. Och för fan, självklart ska vi det. Men för mig är det ingen huvudfråga, även om jag kan förstå att det är det på individnivå om någon känner sig undanskuffad på grund av sin sexuella läggning. För mig är det fullständigt självklart att man ska få ha den sexuella läggning man vill, men det är inte det som driver samhället. Nej.

”Ta det tillbaka!” finns ute nu.