Med tystnaden som vapen

En av de senaste årens mest förekommande grepp inom den västerländska popen tycks vara att föra krig mot tomrummet. Att fylla varje liten sekund av sina kompositioner med ljud och åter ljud. Wavves distade lo fi-larm, Amazing Babys psykedeliska gitarrväggar och Crystal Castles påträngande elektroattacker, är bara några exempel på grupper som valt att placera tystnaden långt bak i klassrummet.

På den motsatta sidan hittar vi artister som Linus Lutti. Utrustad med ett sparsmakat uttryck och en naken, skör röst trevar han sig fram och samspelar med tystnaden snarare än krossar den. Många skulle nog därför, reflexmässigt, sortera in honom i singer/songwriter-kategorin tillsammans med andra nutida Jeff Buckley-traditionalister. Men Linus Luttis bejakande av lugnet gör honom till något mer svårfångat. Ibland är hans tilltal nästintill stillastående.

– Det är pauserna i det man gör som betyder något, att inte lägga på saker och fylla ut, utan att istället acceptera tomheten, säger Linus Lutti när vi träffas på Strand.

Fram till för något år sedan utgjorde han ena halvan av Stockholmsduon Idiot Kid. En lågmäld folkpopakt som släppte ett rosat album på Conny Lindströms etikett Slottet, spelade med Erik Enocksson och sedan inte kom så mycket längre. Dels på grund av att Linus förhållande med Annsofie Lundin, gruppens andra halva, tog slut. Men också för att han tröttnade på både sig själv och musiken man gjorde.

– Jag hade kunnat starta ett popband och göra Erik Hassle-låtar vid den tidpunkten, bara för att få fokusera på något annat. Men sen började jag hitta tillbaka till mig själv och det jag gillar, och då blev det det här, säger Linus.

Och ”det här” är Children. Ett projekt som tagit sitt namn från en låt av jazzsaxofonisten Ornette Coleman och som nyligen spelat in ett par demolåtar tillsammans med Johan Berthling som kompmusiker. Men till skillnad från Idiot Kid är Linus Lutti ensam denna gång. Samtidigt går det att höra vissa likheter med hans förra grupp i Childrens återhållna sound.

– Ja, det skiljer sig inte så mycket vad gäller musiken, men det är annorlunda på så sätt att det inte är så mycket tanke bakom det. Med Idiot Kid kunde jag sitta och fundera på om en refräng eller en vers passade med helheten och om det lät rätt, det var mycket mer av ett koncept. Men detta har bara flutit på.

Låtarna är lugna och försiktiga. Som ett mjukt vakuum eller som ett motstånd mot ett samhälle som mer och mer präglas av larm. Linus förklarar det sköra med en vilja att möta sig själv i avskildhet. Att våga sitta hemma ensam i sin soffa utan att sms:a eller kolla på tv.

Har du haft svårt för det innan?
– Ja, det har varit ett dilemma i min musik, att det ska vara så naket. Men jag tvingar mig själv till det, för då kommer det bara från mig.

Är du rastlös annars?
– Ja, jag har alltid haft en ansvarsfull tjänst på jobbet, gått i skola, hållit på med musik och gjort flera saker vid sidan av. Jag har nog ärvt det från mina föräldrar men jag klarar det bara till en viss punkt, sen går jag in i väggen. Nu är det första gången som jag tvingat mig själv att dra ner på jobbandet, säger Linus som i vanliga fall jobbar som barchef på Strand.

En annan anledning till Childrens avskalade karaktär är Mark Hollis. När Linus tvekade inför vilken inriktning han skulle ta, tipsade Johan Berthling honom om den före detta Talk Talk-sångarens självbetitlade soloalbum. Och han föll direkt. Inspirationen kan även komma från mer oväntat håll, som musik av Frälsningsarmén.

– Det är så vackra melodier i psalmerna, som ”Blott en dag”. Ibland när man har varit på begravning har man suttit och lyssnat mer på musiken än tänkt på varför man är där.

Children

• Är: Linus Lutti, gitarr och sång. 26 år. Född i Gävle, bosatt i Stockholm.

• Kompmusiker: Johan Berthling (bland annat kontra- och elbas, synth och xylofon), Magnus Granberg (saxofon) och Per som spelar trummor i El Perro Del Mars band.

• Spelar: På Landet den 2 december och på Strand den 9 december.

• Ett debutalbum planeras att släppas nästa år.

• Myspace