Mark Edward Smith

När rockstjärnor blir gamla mjuknar de, blir mer stillsamma och börjar hänge sig åt sentimentala tillbakablickar på sin karriär.

Men nostalgi har aldrig varit något för Mark Edward Smith.

När han fyllde 50 år för några år sedan nöjde han sig med att i låten ”50 year old man” sarkastiskt konstatera: ’I’m a fifty year old man, and I like it. I’m a fifty year old man, what are you gonna do about it?’

Därefter berättade han att han brukar fördriva tiden på hotell med att rensa alla skåp på lånehanddukar, kasta dem på golvet och urinera på dem.

En riktigt svinig gubbe med andra ord.

Sanningshalten i det är – som alltid i fallet Mark E Smith – svår att avgöra. Men själva inställningen säger allt om vad som driver en av Englands mest sällsamma och rasande poeter; det handlar inte om att försköna sig själv som (åldrande) rockikon. Det viktiga är att fortsätta jobba.

Det går förstås att säga mycket om Mark E Smith. Något som också har gjorts tidigare på denna sajt, och då gällande hans rykte som oberäknelig bandledare.

Men som en av rockens få konstanter är han ett lysande exempel.

När tidsandan i stort handlar om nedmontering och kris rullar det löpande bandet i The Fall-fabriken oförtrutet på. Och vid slutet av bandet står Mark E Smith kvar likt en auktoritär arbetsledare och gormar ut instruktioner och bitsk, obskyr lyrik med sin omisskännliga och släpiga stämma.

The Fall bygger på en grundläggande och väldigt brittisk arbetarmentalitet. Och mycket av den går att spåra till Smiths arbetsmetoder. I den utmärkta scrapbooken ”Mark E. Smith – VII” som kom 2008 (nu utgången), och som innehåller en mängd låttexter, bilder, urklipp och annan information från karriären (som egentligen avslöjar mer än de flesta av de biografier som skrivits om Smith), presenterar huvudpersonen sin högst egna skrivarskola. Uppdelad på sex dagar.

Day one: ”Hang around house all day, writing bits of useless information on bits of paper.”

Day two: ”Decide lack of inspiration due to too much isolation and non-fraternisation. Go to pub. Have drinks.”

Day three: ”Get up and go to pub. Hold on in there, a style is on its way through sheer boredom and drunkenness. Talk to people in pub.”

Och så vidare.

Det är, inte oväntat, på puben som Mark E Smith finner sitt rum för skapande. Det är där, bland stammisar, ölglas och i spänningen mellan berusning, nykterhet och trubbigt umgänge, som han formar sin föreställningsvärld. Han är inte direkt ensam om det. Men han är unik i sitt slag att använda lika delar svart humor och skarp ordkonst till att formulera ett uttryck som hämtar sin näring i en urtypisk engelsk miljö.

Han är den gormande kufen i hörnet som efter en stunds drickande berättar märkliga historier om Fiery Jacks, Hobgoblins, Dr Bucks, Cowboy Georges och andra figurer som ingår i The Falls universum. Ett universum där krassa samhällsobservationer, surrealism och urbana spökfilmskaraktärer härjar fritt.

Ett universum som bara Smith känner till.

För hur mycket konstant han än är kommer vi aldrig att få grepp om hans innersta väsen.

Det enda vi helt säkert kan veta är att han alltid kommer att återkomma med en rasande hållning och ett obändigt motstånd mot att underkasta sig rockens konservativa idéer.

Det är därför vi behöver honom och The Fall lika mycket som vi behöver Patti Smith, Mulatu Astatke och i framtiden personer som James Murphy.

I april släpper The Fall sitt nya album, det 28:e, ”Your future our clutter”. En skiva som är en mäktig uppvisning i krautstyrka, repetetivt hamrande och en Mark E Smith som sjunger om sin hemtrakt Bury, vad som låter som hans senaste sjukhusvistelse (efter att han brytit höftbenet) samt gör en cover på rockabillydrottningen Wanda Jacksons ”Funnel of love” – innan han avslutar med att hotfullt viska ”you don’t deserve rock’n’roll”.

Allt som vanligt så långt.

Men för första gången på många år ges The Fall ut på ett majorbolag då engelska Domino tagit gruppen under sina vingar. I vanliga fall skulle man kunna prata om ”en ny vår för ett band som slitit i åratal för ett erkännande.”

Men i Mark E Smiths fall finns ingen ny vår. Där råder konstant business as usual och ett projekt som är ständigt pågående. Ständigt på väg någon annanstans än mot den mittersta fåran.

”Your future our clutter” släpps på Domino den 26 april.