Maluca

Det är svårt att ta fel på merengue. Den snabba och slagverksdrivna musiken utmärkte sig redan när den dök upp under 1800-talet i Dominikanska Republiken. Som många andra folkmusikstilar försökte den bannlysas, i detta fall på grund av musikens svårtolkade texter och förföriska dans. Men som så många gånger förr kom censuren att ha motsatt effekt; i dag är merengue sedan länge en av många populära stilar i den latinamerikanska sfären och har spritt sig till andra delar av världen.

Maluca befinner sig långt från den Dominikanska republiken. Men merengue är alltjämt en oskiljbar del av henne i ett snöigt och kallt Stockholm.

Tillsammans med DJ Sega, rockmännen Popo och dubstepproducenten Rusko, utgör hon den nya vågen av pigga och otyglade artister på Diplos skivbolag Mad Decent. En grupp av upplivande karaktärer som inte har så mycket gemensamt musikaliskt, men som delar samma okomplicerade attityd: Att inte låta sig begränsas av regler och strukturer, utan med öppet sinne ta in och blanda stilar utan några som helst ängslighetsfilter.

I Malucas fall har det resulterat i en elektronisk korsning av latinska rytmer, house, hiphop och slagverk som koskälla. En hetsig och hård brygd som slår ut i full blom på hennes debut-ep ”El tigeraso” som gavs ut förra året.

Diplo, som producerat, har själv beskrivit musiken som ”merengue acid house”.

– Merengue är som mitt lillfinger eller mina ögon, det har alltid funnits där. Jag reflekterar inte kring det, det är en så naturlig del av mig, säger Maluca.

Vi träffas på Berns hotell i Stockholm. Maluca, eller Natalie Yepez som hennes riktiga namn lyder, har under de senaste dagarna haft den anrika nöjessalongen som något av ett basecamp på den Skandinavienturné hon varit ute på (med spelningar även i Malmö, Oslo och Uppsala). En vistelse som sångerskan från New York upplevt som både märklig och inbjudande (”Det är lite som i ’The shining’, man går i korridorerna och bara väntar på att Jack Nickolson ska hoppa fram med en yxa. Men personalen är väldigt trevlig”).

Turnén har inte bara innefattat klubbspelningar. Dagen innan vi möts har Maluca varit i studion med Mackan Price (Basutbudet) och spelat in material till ett kommande mixtape. Men senare under kvällen är det dags att möta Stockholmspubliken för första gången när Maluca och dj:n och samarbetspartner Paul Devro (också han en Mad Decent-artist) ska ge ett liveset på Berns källarklubb Tvåtrettiofemett.

Att Diplo har betytt en hel del i sammanhanget går inte att nog understryka. Den hyllade remixgurun och producenten från Philadelphia upptäckte Maluca när hon jobbade som bartender på en karaokebar i New York. De började dejta men det var inte förrän förhållandet tog slut som Diplo fick höra hennes musik.

Han gillade hennes oblyga experimenterande med genrer direkt, och sedan dess har Maluca varit ett återkommande inslag på New Yorks klubbscen.

Och från början har de latinska influenserna funnits där, som mambo, salsa och merengue. Influenser som Maluca fått via sina föräldrar som kommer från Dominikanska Republiken.

Nästan lika stor betydelse har disco, house och hiphop haft. Malucas pappa var dj som arbetade med artister som Jungle Brothers och som ofta spelade musik i hemmet. Därför kom uttrycken från de båda kulturerna att forma hennes mentalitet i ett tidigt skede.

– Jag är ju från New York… jag har ingen favorit inom något, och då tenderar man att göra sådant som man inte bör göra. Jag brukar alltid hamna i trubbel i allmänhet och jag tror att musiken och min stil också handlar om det – att pröva sådant som man inte ska eller förväntas göra.

Samma synsätt går igen i texten till ”El tigeraso”, som bygger på Malucas erfarenhet av att växa upp i New York och att behöva utstå en massa tjafs från killar på gatan.

– Vi bodde uptown på Manhattan och skulle man ner på Broadway så kunde man inte gå nedför gatan utan att en massa killar försökte hoppa på en eller skrika efter en. Vi försökte alltid lista ut vilken väg som var bäst att ta för att slippa bli trakasserad.

– Mycket av merengue-musiken har varit väldigt mainstream och behandlat de mest meningslösa ämnen. Och jag ville ta upp något liknande men ändå komma undan med det, så låten ska ses mest som ett skämt egentligen.

Men med ett underliggande budskap?
– Ja, det är väl i så fall att killarna betedde sig illa. Men överlag tänkte jag att mycket av musiken i dag inte är byggd på historier. Men jag växte upp med hiphop och den bygger ju på att berätta varifrån man kommer, så det var det som drev mig.

Är du lika mycket inspirerad av hiphop i dina andra låtar?
– Inte så mycket när jag sjunger, för jag ser mig inte som en rappare. Jag har en låt som heter ”Florence beige” där producenten gjorde ett beat och frågade mig vilken färg jag associerade till när jag hörde det. Jag hade aldrig närmat mig en låt på det sättet tidigare. Men han förklarade för mig hur vissa låtar anspelade på vissa färger, och jag hade precis sätt filmen ”Precious” där en tjej i en scen säger att det är hennes favoritfärg, så då gjorde vi en sång på det.

Hur blev resultatet?
– Fantastiskt, det är lite latininslag i den, men inte överdrivet. I ”El tigeraso” är det väldigt tydligt, men jag har en del låtar där det inte framgår så mycket. Den är en r’n’b-sång som är väldigt vacker, mer downtempo.

Malucas första erfarenhet av att stå på en scen var i ett annat sammanhang än en utpräglad klubbmiljö. Under en period ingick hon i retrorockakten The Bowery Riots där hon spelade tamburin och körade. Hennes livedebut med bandet ägde rum på en liten bar i centrala New York med Erykah Badu i publiken.

– Det var ett väldigt litet ställe som hette Goldbar och Erykah var där på någon födelsedagsfest. Hon stod kanske tre meter från mig och tittade på oss under hela konserten, det var otroligt, min första spelning och hon står så nära i publiken.

När Maluca uppträder nu är det inte sällan med livemusiker, som Sal Principato från punkfunklegenderna Liquid Liquid eller Prince Terrence som i vanliga fall ger ut dansant now wave-rock under namnet Hussle Club. Instrument som koskälla, tamburin och andra slagverk förekommer ofta, och här har postpunkbandet ESG haft en avgörande betydelse.

– Den musik som jag gör gjorde de först. De gjorde inte merengue men de tog instrument som claves och congas och stoppade in det i musiken som en grund, och lade synthar och punkiga gitarrer på det.

– De var tre tjejer från Bronx som gjorde elektrolatinmusik, och de är en stor förebild för mig och för mycket annan musik överlag. Deras låt ”UFO” var ju en av de största breakdancelåtarna någonsin – de är legender helt enkelt.

Du, dj Sega, Popo och Rusko ses som de nya artisterna på Mad Decent. Hur skulle du beskriva er?
– Vi gör alla konstiga grejer, det är den röda tråden antar jag. Sen har vi alla problem med myndigheterna, så är det med alla artister på Mad Decent. Vi är kidsen i skolan som alltid får kvarsittning, det är det som gör vår musik så bra. Vi gör bara vad som faller oss in.

Har ni fortfarande problem med myndigheterna?
– Jag kan bara tala för mig själv, men jag gillar inte någon som säger åt mig vad jag ska göra. Det finns en anledning till att vi inte har nio till fem-jobb.

Malucas debut-EP ”El tigeraso” kom i augusi förra året och innehåller remixer av bland andra Feadz, Gantman och Nguzunguzu.