Ludovico Einaudi

Det är fjärde gången som Ludovico Einaudi reser sig från sin flygel. Han plockar av sig glasögonen, vänder sig mot publiken och möter kisande ett par hundra uppskattande blickar. Han bugar tillsammans med sina fem medmusiker och får stående applåder.

Nyss har gruppen avslutat en två timmar lång konsert på Södra teatern i Stockholm med den blödiga poplåten ”Eden roc”, inte ett nummer mindre än vilket The Doves eller Coldplay som helst.

Einaudi brukar kopplas samman med den minimalistiska konstmusiken, med amerikaner som Philip Glass och Steve Reich. Upprepningen av enkla, rena melodier är gemensam, men Einaudis musik är varmare och mer välkomnande.

De repetitiva kompositionerna påminner snarare om hur Godspeed You! Black Emperor eller svensk stekarhouse bygger upp mot klimax.

Inför publik framträder det minimalistiska draget hos Einaudi tydligt. Ibland sitter han ensam på den nedsläckta scenen, innesluten i blek ljuskägla. Han trampar sustainpedalen i botten och skickar ut visslingar från flygeln som små skrikande spöken.

Andra gånger skapar han storslagen domedagsmetal tillsammans med bandet, och står stampande kvar på ett ackord medan marschtrummor, västafrikanska rytmer och saftiga stråkmelodier rör sig kring stommen.

När ljusen i Södra teaterns salong tänds till tonerna av isländska Sigur Rós ”Svefn-g-Englar” konstaterar ett par väninnor i 50-årsåldern att de har upplevt ”värsta draget – som en riktig rockfest!”.

Och det är ganska på pricken. Episk rock, eller pop, för att vara lite försiktigare, med få kontaktytor med den klassiska musiken. Mer så på scen än på inspelningarna kanske, men kompositionerna präglas alltid av en melodiös tillgänglighet i behagligt mellantempo, i likhet med populärmusiken.

– Popen använder ett vokabulär som är kopplat till våra minnen och vårt förflutna, till någonting välbekant. Om jag använder ett gemensamt och universellt språk för att berätta historier så kan alla känna och förstå vad jag menar, säger Ludovico Einaudi några timmar tidigare i en av teaterlogens soffor.

– Det här vokabuläret, som består av harmonier, melodier och ackord, är tusenårigt och kan röra vid stora känslor. Visst fungerar en del av min musik på en intellektuell nivå. Men för mig handlar musik väldigt mycket om att komma i kontakt med människors känslor.

Begreppet ”pop” är i sammanhanget ganska stort. För Ludovico Einaudi betyder det i princip all världens musik genom alla tider som människor har lyssnat på och använt sig av i vardagliga sammanhang.

Från The Beatles och Jimi Hendrix till Radiohead och Sigur Rós, från traditionell folkmusik till klassiska kompositörer som Mozart, Chopin, Bartók och Stravinskij. Det gemensamma är att de skapar någonting som omedelbart går att känna igen och ta till sig.

– Om man lyckas knyta an till lyssnaren redan från början kan man öppna en dörr och säga ”kom, vi tar den här vägen i stället”. Jag gillar när musiken fångar min uppmärksamhet och när jag blir fascinerad av något som jag inte kan ta på. Det är väldigt intressant att söka det tillståndet, musikens mystiska ”parfym”.

Ludovico Einaudi har utforskat likheterna mellan den klassiska musiken och folklig musik i sin komposition för tv-filmatiseringen av den ryska romanen ”Doktor Zhivago”, i samarbeten med musiker som den armeniske Djivan Gasparyan och i flera möten med den västafrikanska musiktraditionen. 2005 spelade han in albumet ”Diario Mali” tillsammans med koraspelaren Ballaké Sissoko.

– Det var spännande, för det var som att få se musikens rötter. Precis som i den klassiska musiken handlar det i den afrikanska musiken om att presentera en melodi i början av låten och sedan utveckla den genom olika variationer.

I 20-årsåldern spelade Einaudi både gitarr och piano och sysslade framför allt med improvisation. Det var så han komponerade. Mötet med den maliska musiken, där just improvisationen runt ett meloditema är centralt, fick honom att återupptäcka glädjen i det fria spelandet.

– Dessutom tyckte jag att det var väldigt intressant hur levande deras hundraåriga musik fortfarande är. I vår kultur finns myten om det stora geniet och tanken om att det hela tiden måste finnas en utveckling framåt. Där är det tvärtom, man strävar efter att behålla traditioner och sina rötter i det förflutna. Det är fantastiskt att ha en musik som alla delar och känner till.

Men låt oss inte tappa bort det väsentliga. Det vill säga att ”pop” i Ludovico Einaudis fall också betyder bara ”pop”.

Det kan låta som Radioheads pianopartier om och om igen, eller som den schweiziska producenten Robert Miles fluffiga 90-talseuro – utan själva euron. Och några av hans låtar har faktiskt remixats till efterfesttechno och getts ut på Ibiza-samlingar.

Einaudis kritiker beskriver de vackra och lättillgängliga styckena som stämningstapeter och musik för yogaentuasiaster. Och det är klart, som bakgrundsmusik är hans pianomelodier harmlöst harmoniska. De kan mycket väl säljas som avslappningssoundtrack för en sönderstressad lågkulturell medelklass på samma sätt som Beethovens ”Månskenssonaten”, och annan pianomusik med drömska cd-konvolut.

För en kompositör som strävar efter att ”nå fram” och röra vid sina lyssnares känslor måste väl detta ses som ett ganska stort misslyckande?

– Vad ska jag säga, slår Einaudi i från sig. Människor söker olika saker i musiken och det går att tolka den hur man vill. Det kanske finns ett lugnande budskap i min musik. Men jag vill i så fall hellre se det som att musiken är spirituell. Att det finns en känsla av magi, som i all musik som utförs på ett djupt och uppriktigt sätt.

Ger man den lite uppmärksamhet är Ludovico Einaudis musik djupt suggestiv, filmisk, ofta med ett melodramatiskt stämningsförslag. Det är bara att blunda så spelas schablonmässiga filmscener upp innanför ögonlocken.

Som ett kärlekspar i ett ödesdigert, stormigt bråk; som ett barn som skiljs från sina föräldrar med tårarna strömmande nedför ansiktet; som någon trasig själ som har gett upp och bestämt sig för att göra slut på livet.

Eller så kan man föreställa sig hur det ser ut när råskinnet Combo kommer och sår split i det busiga skinheadgänget i Shane Meadows hyllade ”This is England”, en film som Einaudi skrev en del av musiken till.

Hans raka och enkla kompositioner hörs i både spel- och reklamfilm och i tv-serier, och har hamnat på såväl den engelska som den italienska topplistan.

Ludovico Einaudi lyckas liksom tala med bönder på bönders vis och når dem som vanligtvis inte tar till sig den klassiska musiken.

Fast emellanåt tycks han röra sina lyssnare alldeles för intensivt.

– Ibland upplever människor att de känner mig, väldigt nära, som en vän, bara genom att ha hört mig spela. De kan inte skilja på mig och min musik, och börjar prata med mig som om jag har svaret på deras psykologiska funderingar.

– Jag är glad över att få vara där för dem och bidra med allt jag kan genom min musik. Men det är inte min uppgift att lösa människors faktiska problem. Ibland ber de mig om mer än jag kan ge dem.

Ludovico Einaudi

• Kommer från Turin, Italien.

• Började studera på Conservatorio Verdi i Milano och fortsatte sedan för den italienska kompositören Luciano Berio.

• Gav ut sitt första riktiga soloalbum, ”Le onde” 1996. Senaste skivan ”Nightbook” kom i oktober i år. Finns att köpa här.

• Har gjort musik till flera filmproduktioner och fick pris för bästa soundtrack till den italienska filmen ”Luce Dei Miei Occhi” 2002

• Hans stycken ”Dietro casa” och ”Fuori dal mondo” kan höras i Shane Meadows ”This is England”