Ljudet av det funkiga London

– Frequencies and vibrations – that’s what connects us all.

I en minidokumentär på webbtv-kanalen Spine TV berättar Fatima Bramme Sey och producenten Funkineven vad som är hemligheten bakom Eglo Records. Vad som sammanfört de olika artisterna på det Londonbaserade skivbolaget och gjort det till en av de mest intressanta leverantörerna av långsamt funkig house och elektronisk dansmusik under de senaste åren.

Fatima själv kommer från Stockholm. Hon har bott i London i fem år.
Funkineven – Stevie J – är Londonbo sedan länge och har med sina acid och house-dåsiga beats blivit en pålitlig förenare av retrokänsla och det som ligger och puttrar i hiphopens framkant. Manchesterbördiga Sam Shepherd, bolagets ena grundare och affischnamn, är å sin sida lite av en häxmästare. Med sitt musiker- och producentalias Floating Points kastar han sig mellan hybridartade elektroniska övningar, flinka pianon och orkesterarrangemang – samtidigt som han bedriver doktorandstudier i neurovetenskap.

Tillsammans med de andra artisterna på Eglo – Mizz Beats, Shuanise och ARP.101 – är de ett bevis på att dagens klubbmusik kan bestå av både traditionella element och ohämmad urbanism från då och nu och vara lika relevant oavsett var tonvikten ligger.

Det var på den lilla men välrenommerade klubben Plastic People i östra London som Eglo började sträcka ut sina spröt för lite drygt tre år sedan. Fatima, en musikalälskande låtskrivare och sångerska från Södermalm, upptäckte källarklubben efter en tid av sporadiska uppträdanden på diverse hiphop- och spoken word-ställen runtom i London. Under klubbkvällar som CDR, Co-Op och Nonsense på Plastic People, tog hon chansen när den gavs att sjunga på micken.

– Jag brukade gå ut ganska mycket själv eftersom jag bara hade typ två kompisar under den tiden och de ville inte alltid hänga med. Så folk undrade nog vem ”den där tjejen är som aldrig har några vänner med sig” var, haha.

– Visuellt sett är Plastic People den bästa klubben. Den är helt mörk med en liten bar och ett ljudsystem med den galnaste basen. Det är musiken som är nummer ett. Du behöver inte se någon, du behöver bara höra vad som spelas på det bästa ljudsystemet.

Snart lärde hon känna flera av de artister som hon samarbetar med i dag. Hon kom i kontakt med Floating Points och sedermera även Funkineven som båda fastnade för hennes jazzigt varma och breda röst. 2009 lade hon rösten på Funkinevens EP ”Kleer”. Förra året kom hennes första släpp ”Mindtravelin” där Funkineven producerade två låtar och Los Angeles-producenten Dam Funk och svenska VeeBeeO en var.
Och i maj i år gavs andra EP:n ”Follow you” ut där Floating Points är samarbetspartner på de fyra spåren som kännetecknas av trippiga beats och soulig modern värme.

[yframe url=’http://www.youtube.com/watch?v=HLA9hETrSuo

Det är i London som Fatima hittat sin röst och den rätta miljön. Men rötterna till hennes uttryck formades under uppväxten hemma i Stockholm.

– Jag och min mamma spelade alltid mycket musik där jag växte upp vid Södra station i Stockholm. Hon lyssnade på allt från Sade till Youssou N’Dour och många artister från Västafrika. Hon reste runt mycket där och hade en butik i Stockholm som hette Boutique Afrique. Hon importerade trummor, tyger och smycken och var med och organiserade fester. Sen brukade jag alltid kolla på MTV, Voxpop och ZTV, allt sånt på 90-talet. Jag lyssnade på P3 Soul varje söndag också, och spelade in det på kassettband.

När Fatima var 13 år gick hon på musikkursen Modern Soul Academy på Fryshuset och senare fortsatte hon att studera på musikgymnasiet Rytmus där låtskrivandet tog fart.

– Jag tyckte inte alltid att det var så lätt att skriva. Det handlade om att inte sätta så stor press på sig själv utan att försöka låta musiken styra en. Man börjar och försöker göra lite stream of consciousness-grejer, och sen när man tittar tillbaka på texten så får man fila på det i efterhand. Men att få med de första impulsiva orden och tankarna, det är ganska viktigt.

Hon har länge lyssnat på hiphop men har inte mycket rap i sitt uttryck. Fatima är en sångerska som har förmågan att låta släpigt freestyleartad och precis på samma gång, och har ett djup i rösten som är både klassiskt vemodig och omslutande egen. När hon i låten ”Innervision” på senaste EP:n sjunger ”no ocean is to wide for me, I’ll travel wherever my heart might be” känns släktskapet till Monica Zetterlund och Billie Holiday minst lika starkt som det till Erykah Badu.

Liksom flera av Eglos andra artister har Fatima en närhet till jazzmusik. Inte bara i sin röst utan i den elektroniska ramen som, även om den skiftar beroende på vem hon samarbetar med, ofta har en avslappnad och fri struktur. Lite som ett Tribe som skalat bort sina soloexcesser och fokuserat på ett mer klubbetonat, loungigt läge. Framför allt när Floating Points är samarbetspartner.

– Floating Points är först och främst pianist. Han är en musikspecialist, skulle jag säga, in i minsta detalj vad gäller ljud och instrument. EP:n (”Follow you”) var inget vi stressade fram, vi improviserade fram lite olika idéer. Låtarna är mest utifrån alla jams som vi gjort under sena kvällar.

http://www.youtube.com/watch?v=CJt7YGuBLlI

Eglo grundades ursprungligen som en etikett för Floating Points. Initiativet kom från dj:n och radiomannen Alexander Nut (Rogers) som hade drömt om att starta ett skivbolag men som väntat på den rätta musiken. Att bolaget kom att växa var en följd av det lilla nätverk som skapades på Plastic People. Ett nätverk vars artister representerar olika temperament (acid, house, funky, hiphop, chiptune music, soul och jazz) men där det finns ett igenkännbart mönster, även om Alexander Nut inte är så pigg på att utveckla det.

– Om du fattar det så är det coolt, om du inte gör det så är det din olycka. It’s a spiritual thing. Jag känner mig i genuint samklang med och har en nära relation till skivorna vi släpper, och det känns som de alla kommer från en speciell plats. Vi följer inte mode eller musikaliska trender, vi är bara likasinnade freaks som förstår varandra på ett kreativt plan. Jag tror att vi alltid kommer att vara outsiders och lite missförstådda… men det är inget problem för mig.

Alexander Nut har sedan ett par år tillbaka en egen show på radiostationen Rinse FM (som efter att ha varit en piratstation sedan 1994 fick sin officiella licens förra sommaren.) En show där han till och från ger utrymme för Eglos artister, som Fatima som gästat vid ett flertal tillfällen. När han började var hans mål att försöka bredda Rinse FM:s då ganska strikta inriktning på underjordisk basmusik som dubstep och även ge plats för hiphop. En strategi som fallit väl ut.

– Om man tittar tillbaka så kan man konstatera att Rinse tog en risk när de tog in mig, eftersom jag inte passade in i de traditioner och kulturer som radiostationen hade hållit sig till innan. Jag är väldigt tacksam för möjligheten de gav mig och jag tror att det har öppnat ögonen hos en del människor och visat på några möjliga vägar till en del sounds. Nuförtiden är det fullständigt normalt med en sådan blandning, vilket är fantastiskt.

Är detta något du vill göra med Eglo också? Att bredda folks syn och upplysa dem?
– Vi vill bara vara oss själva och vara ärliga med det vi gör. Det finns inga direkta regler på det sättet, bara en vibe… Vi trotsar genom att finnas där för freaksen och outsider-människorna. Det är verkligen som en liten familj, med alla de egenskaper som en familj har. Som dysfunktionalitet och en svårighet att styra, men i slutändan givande och något som går lite djupare än att bara handla om musik.

Att gå utanför ramen och göra något som inte inordnar sig efter ett bestämt regelverk var precis vad Eglo gjorde för två år sedan. I samband med festivalen Turning Point Festival framträdde Alexander Nut, Fatima och Floating Points på konsertlokalen Roundhouse i London. Tillsammans med blås och en stråksektion i en orkestrerad och jazzig kontext. En betydligt mer ”skolad” och välkammad inramning än en mörk källare och bultande bastoner. Alexander är nöjd med resultatet.

– Det var början på Floating Points Ensemble. Jag hade fått i uppdrag av en kille som jobbade på Roundhouse då att göra en tre timmar lång liveversion av min radioshow. Jag skulle dj:a och bjuda in sångare, MC:s och gäst-dj:ar. Men jag och Sam (Shepherd) hade redan pratat om att göra något med en slags orkester eller ensemble, så detta var ett perfekt tillfälle att testa det och det föll väldigt väl ut. Det var runt tolv medlemmar då tror jag, och de är till och med flera nu. The Ensemble är ett spännande projekt som precis har kommit igång.

I starten kan också Eglo säga sig vara, med en diskografi bestående av fjorton släpp och oupptäckt mark att utforska och gränser – såväl geografiska som mentala – att överbrygga. Alexander Nut har planer, både för den närmaste tiden och på längre sikt. Att lansera en riktig sajt, ge ut ett samlingsalbum och turnera är något av det som kommer att ske i sommar och höst.

Men om fem-sex år vill han att Eglo ska ha kommit längre.

– Jag vill att vi ska utvecklas som de bolag som inspirerar mig. Som Island, Tempa, Warp, Stones Throw, Def Jam, Greensleeves, Blue Note, Metroplex, Hyperdub, Brainfeeder, Cooltempo, Sub Pop och Underground Resistance. Jag skulle vilja ha de ekonomiska möjligheterna och strukturen att kunna stödja artisterna på bolaget på de sätt jag tycker är bäst. Fram tills dess är det bara att bygga och fortsätta att arbeta.

shuanise – catch by Hubert Daviz

Mer info om Eglo här och här.