”Tick-tick-WHAP!” eller när orden blir fysiska

Av mina större litterära höjdpunkter (helt i enlighet med min förkärlek för amerikansk indie i allmänhet) är  upptäckten av Dave Eggers definitivt en av de viktigaste. För många år sedan gav jag min bror en novellsamling i julklapp, en bok jag själv inte läst. En av novellerna var signerad Eggers: ”After I was thrown in the river and before I drowned”, berättad i första person ur en hunds perspektiv.

På juldagsmorgon trycker min bror entusiastiskt boken i min hand och säger ”du måste läsa Dave Eggers-novellen! Gör det nu!” En konstant känsla av förundran följde genom alla de 13 sidorna. ”Oh I’m a fast dog. I’m fast-fast, It’s true and I love being fast I admit it I love it. You know fast dogs. Dogs that just run by and you say, Damn! That’s a fast dog! Well that’s me. A fast dog. I’m a fast dog. Hoooooooo!”

Eggers första, självbiografiska roman ”A Heartbreaking Work of a Staggering Genius” ändrade helt mitt sätt att se på vad en bok är och hur man läser. Den var full av finurliga fotnoter, bilder, sidospår, förklaringar. Den förklarade världen på ett sätt som låg mig närmare, förankrade uppfattningar om världen som kändes konkreta, inte uppblåsta. Det var inte högtravande utan påtagligt. Dessutom spelade det visuella lika stor roll, fick ta lika stor plats, som orden.

Boken var full av humor, referenser och underfundigheter. Att börja hela romanen med att skriva ”This was uncalled for”, och sedan följa upp det med att direkt adressera den som slagit upp boken, föreslå hur boken kan läsas, och därigenom skapa ett direkt förhållande till läsaren. ”Här är vi du med varandra”.
Vänder man sedan på boken, bakochfram och uppochned, följer 50 sidor av fler förtydliganden, ursäkter, funderingar, förtäckningar. En bokens andra framsida, varje centimeter full av nedskrivna tankar:

”For later, more wavering, then wanting to go back, or at least rethink! Then the big questions become: Who to fight? & Who to love? & most importantly, when to leave? Oh, brother, when to leave!”

Eggers andra roman, betydligt mer sammanhängande – tyngre – trots att hans första rörde sig kring bortgången av hans föräldrar, gav mig en av mycket få litterära aha-upplevelser. För er som inte läst ”You Shall Know Our Velocity”, titta bort nu.

I en actionfylld scen, där huvudrollsinnehavaren och hans vän åker vattentaxi, beskrivs känslan av att åka motorbåt i hög fart med effektiva ordval. Studsandet upp och ned över den hårda vattenytan: ”Tick-tick-WHAP!”, hur båten stiger och åter landar, ”and the pause between when we became airborne”… Och så följer fyra blanka sidor. ”and WHACK when we landed we landed like a cannon”. Och jag kände landningen i hela kroppen när jag läste. Måhända naivt, icke desto mindre förtjusades jag av detta enkla trick. Blanka sidor innebar blanka tankar i huvudet. Precis den paus som en sekunds luftburen båt åstadkommer.

Jag har aldrig lockats av språkets inre logik, aldrig dragits till James Joyce eller Harry Martinsons ”Aniara”. Hjärngymnastik och skönlitteratur skär sig i min bok (pun intended), den måste snarast vara gripbar och säga vad den menar. Dave Eggers är dock inte den enda amerikanska författaren som arbetar med helhetsupplevelsen av boken.

Medvetenheten om orden på ett mer fysiskt och socialt sätt, snarare än intellektuellt, återfinns i flera andra författare som jag gärna återvänder till; David Sedaris, Jonathan Ames, en stor del av McSweeney’s utgivningar, och så Jonathan Safran Foer.

Där Eggers ofta och gärna arbetar med vackra eller nytänkande bokomslag (se exempelvis den limiterade utgåvan av ”The Wild Things” som var täckt av päls), dyker Safran Foer oftare in i orden och boken som koncept. Hur relaterar orden till varandra, till berättelsen, till läsaren? Hans senaste bok tar definitivt utforskandet av det visuella och taktila ett steg längre.

”Tree Of Codes” består av en utklippt die-cut-version av Safran Foers egen favoritbok ”The Street Of Crocodiles” av Bruno Schulz. Konstnären Olafur Eliasson, som gjorde den konceptuella boken ”Your Book” enligt liknande teknik, skriver:

”Jonathan Safran Foer, deftly deploys sculptural means to craft a truly compelling story. In our world of screens, he welds narrative, materiality, and our reading experience into a book that remembers that it actually has a body.”

Utan att (ännu) ha haft boken i handen utgår jag ifrån att, och här får ni ursäkta hippiereferensen, sinnligheten i själva boken väger lika tungt som innebörden av orden. Eller snarare, att den ser ut som den känns. Som när motorbåten nuddar vatten och jag hör ljudet i huvudet.

Kanske är det ett konstverk mer än det är en roman. Samtidigt är det svårt att inte se det som mer konkretiserat, mer verkligt, än mycket annan traditionell litteratur. Jag kan inte låta bli att bli hänförd, inspirerad, förtjust. Glad att fortfarande kunna närma mig litteratur med ett nyfiket förhållningssätt, med en upptäckarlust.

Litterära experiment är definitivt inget nytt. Men som en parallell till min text om kassettkulturen, nostalgin och DIY-musikscenen, handlar det här om kontext. I vissa fall måste kanske hjulet uppfinnas igen, och igen, enligt de parametrar man förstår att ta emot med. Och kanske argumentet om att det gjorts förut ändå delvis är överspelat, då tiden för en bok av detta utformande får desto mer klang och rymd i relation till en alltmer digital kultur. ”Tree Of Codes” blir så att säga dubbelt analog.Som bok, men också som påminnelse om sin fysiska kvalitet, om sin kropp och sin tredimensionella natur.

Och precis som med DIY-scenen får utforskandet en ny innebörd som inte går att jämföras med summan av det ursprungliga. Jag ser i allra högsta grad en reaktion, en uppgörelse och ett återskapande av vår syn på omvärlden i båda fallen, men med så subtila uttryck att det kanske går våra standardiserade blickar förbi. (Läs exempelvis Pitchfork Reviews Reviews om Chillwave, ekonomi och samtid).

Precis som Eggers ständigt påminner mig om detaljerna i det jag har omkring mig, om att världen händer precis här, blir det fullt logiskt för mig att varje evigt värde ständigt måste omformuleras, omdefinieras, omskapas, för att faktiskt synas och förstås. Varje generation måste uppfinna hjulet, och hjulet ser lite annorlunda ut varje gång. Och kanske säger Safran Foer det allra bäst, i ”Everything Is Illuminated”:

”If there is no love in the world, we will make a new world, and we will give it walls, and we will furnish it with soft, red interiors, from the inside out, and give it a knocker that resonates like a diamond falling to a jeweller’s felt so that we should never hear it. Love me, because love doesn’t exist, and I have tried everything that does”.

 

Läs mer på:

The Experts Agree 1

The Experts Agree 2

The New Yorker

Pitchfork