LHF: Stölder i mörkret

Från technopionjärerna i Underground Resistance via kultfigurer som MF Doom och vidare till det kanske allra mest uppenbara exemplet som är Guy-Manuel de Homem-Christo och Thomas Bangalters robotmasker. Att anonymisera, maskera och dölja sin identitet har länge varit ett kärt och beprövat knep inom popmusiken.

Men avsändarens anonymitet har kanske aldrig passat så bra in som i dubstepens (och alla dess tusentals avkrokars) värld. Vad som tog sin början i den ljusskygga Burial och hens tonsättning av London-förorten Croydon har blivit en vedertagen attityd som växt sig allt starkare hos vår tids främsta producenter av elektronisk musik.

Att aldrig sänka garden, att hålla sin identitet höljd i en konstant dimma är skräddarsytt för dubstepens grumliga ljudbild såväl som dess noggrant utformade estetik. I teorin ska den ju höra hemma på svartklubbar utan adress, på piratradiostationer och cirkulera på ett fåtal Tumblrsajter.

Det hör liksom till själva idén.

Det är i detta nu som LHF gör entré – ett löst sammansatt London-kollektiv bestående av ett gäng hemliga musiker (med de ack så lättillgängliga namnen) Amen Ra, No Fixed Abode, Double Helix och Low Density Matter.

För bara ett par veckor sedan släppte de ”Keepers of the light”, ett dubbelalbum där de på totalt 27 spår blandar (både var för sig och tillsammans med varandra) ett digert kollage av rave, garage, ragga, dub och en sisådär tusen andra influenser till kulissen av en ständigt smattrande bas.

”Keepers of the light” känns lika mycket som ett hungrigt debutalbum som deras eget manifest. Inga pressmeddelanden har författats och det finns inga presentationer eller hemsidor att vända sig till. Istället är det ut i marginalerna bland en uppsjö av referenser och stickspår vi måste söka oss för att kunna teckna en bild av London-kollektivet.

Mellan raderna sticks det in repliker och samplingar av indisk filmmusik, ”Kill Bill”, fallna hjältar från Madchester-imperiet som Happy Mondays och så klart Wu-Tang Clan. Just RZA:s tidigaste produktioner är en tydlig referenspunkt i LHF:s universum med sina spöklika stråkar och spruckna bastrummor. Wu-Tang Clan var även noga med att uppträda dolda i masker på sina första omslag och pressbilder.

Första gången LHF gav sig till känna var på ep:n ”Enter in silence” som släpptes för snart två år sedan på musikern och journalisten Martin ”Blackdown” Clarks etikett Keysound Recordings. Och det är kanske med Blackdown och hans skiva tillsammans med artisten Dusk, ”Margins music”,  från 2008 som LHF har sina främsta beröringspunkter.

Precis som när Blackdown och Dusk försökte fånga ljudet av det mångkulturella London och dess förorter blandar LHF jamaicanska, karibiska, amerikanska, indiska och arabiska influenser i sin musikaliska palett. Men där ”Margins music” var ett djupt teoretiskt verk känns det som om Amen Ra, No Fixed Abode, Double Helix och Low Density enbart tryckt på kassettbandspelarens rec-knapp när de hoppat mellan frekvenserna på Londons alla piratstationer.

Och då LHF har valt att hålla sig i mörkret har vi ingen aning om deras etnicitet, kön eller klass. Det ger dem full frihet att vara musikaliskt schizofrena och rota runt i varje skrå av deras eklektiska sound.

Som de spökfigurer London-kollektivet är kan de skuggboxas med sin samtid och stjäla precis vad som behagar dem.

http://www.youtube.com/watch?v=fRcDz5TTXyc