Låtar vid intressets rand

Jag tänker tillbaka på en kväll för flera månader sedan, kanske ett år sedan, då jag cyklar mellan två platser i Östersund. Jag lyssnar på James Blakes ”I never learnt to share” och börjar tänka på texten och på kontexten. Låten består av en enda rad som bär upp allt.

James Blake sjunger: ”My brother and my sister don’t speak to me, but I don’t blame them.”

Att James Blake i verkligheten är enda barnet i sin familj är irrelevant. Blakes kontext spelar ingen roll. Men det gör däremot min. Det är en så kärnfull rad att den, upprepad som ett mantra, växer till en hel berättelse i mitt huvud. Nyfikenheten och fantasin börjar måla upp bilder om vad som kan tänkas ha lett till den nuvarande situationen mellan berättarjaget och hens syskon.

Eller stryk ”hel”, det blir en nästan-hel berättelse som avbryts när den är som mest intressant, som en novell av J.D. Salinger eller sista avsnittet av The Sopranos. Eller ett intensivt förspel som avbryts när bådas blod rusar som allra mest. Man lämnas vaken och spänd, vill fortsätta men kanske inte borde. Så känner jag när jag lyssnar på ”I never learnt to share”.

Att James Blake har inspirerats av Joni Mitchell märks inte minst i hans känslosamma ”A case of you”-cover. Men också i hans sätt att skriva låttexter. Det är samma sobra men fantasieggande språk som lämnar mig precis där jag är som mest intresserad och inspirerad. Men där Blake har en sparsammare, närmast haikuliknande stilistik – vänlig för tolkning – har Mitchell, kanske världens främsta låtskrivare, ett långt mer expansivt tillvägagångssätt. Hon lyckas bygga hela landskap i ”A case of you” och ändå lämna mig vid intressets rand:

“I met a woman
she had a mouth like yours
she knew your life
she knew your devils and your deeds
and she said:
‘Go to him, stay with him if you can,
but be prepared to bleed’”.

Vem sjunger hon till? Vem är det som sjunger? Vem är kvinnan med munnen som känner till hela den dedikerades liv och gärningar – systern till den låten är dedikerad till, kanske?

Det har länge spekulerats i låtens mening och många har utgått från Mitchells liv vid tidpunkten. Men jag tror det är att leta på fel ställe. Jag tror att man inte behöver leta alls. Det är ens egen kontext som blåser liv i de här 41 år gamla raderna – precis som min egen gör det med James Blakes enda rad på en cykel någon gång under 2011.

Jag tänker på mitt eget liv, människor jag känner. Det är i kravlösa låtar som dessa, som inte fordrar någon förkunskap om artisten, som man kan finna mest tröst. Till dem kan man gå och inte vända tillbaka på ett tag. Som i Fredrik Wikingssons berättelse om den nyligen dumpade tjejen som uppslukades av Joni Mitchells album ”Blue” i ett torp, ”medan festen pågick runt henne i en hel sommar”.

Men en låttext kan också förändras med vetskapen om artistens egen kontext. Jag tänker först på Drakes ”Look what you’ve done”. Drake skriver en lång, ingående och lite kryptisk berättelse riktad, likt ”A case of you”, till en ”you” som det inte framgår vem det är. Inte helt olikt Joni Mitchell. Först passerar låten mig obemärkt förbi. Men sakta fångar jag upp små textbitar av skenbart personlig karaktär och blir nyfiken.

Jag utforskar låtens ”you”, som visar sig vara två olika personer, och undersöker därmed också låtens ”I”. Det är med vetskapen om att första versen handlar om Drakes mamma och andra om hans morbror (som dör några månader innan albumet ”Take care” släpps) som ”Look what you’ve done” växer till förra årets bästa låttext.

Drake rappar om hur han dömer sin mamma för hennes rökning och hon säger att han är precis som sin frånvarande far och ”you love me and I love you, and your heart hurts, mine does too, and it’s just words and they cut deep but it’s our world, it’s just us two”. Han målar upp en scen mitt i sitt livs kanske viktigaste relation och jag är där och tänker och känner samma saker och tusen andra saker men med en kärnpunkt: ur Drakes perspektiv. Jag sugs helt in i världen som bara är för dem två och lämnar inget av mig själv där. Det är befriande.

Ett mer aktuellt exempel, även om låten är äldre, är Frank Oceans ”Songs for women”. När Frank nyligen berättade om att hans första kärlek är en man, twittrar journalisten Mårten Michanek samma dag ett citat från ”Songs for women”. En rad:

”All these songs for women, they’re songs for you baby. For you.”

Det blir en uppenbarelse för mig. Från att ha varit en fin men lite klyschig r&b-låt om ”baby, jag vet att jag håller på med många tjejer men den här är till dig” (lex ”Best I ever had” av Drake) handlar den nu om Frank, ej heterosexuell r&b-man som inte vågat komma ut ännu. Och som därför dedikerar alla sina låtar om kvinnor till killen han spenderar en sommar med. Hans första kärlek.

Det har den ju egentligen alltid handlat om.

Det är en rad som nu blottlägger hur starkt heteronormen fortfarande sitter i samhället och i mig. Och jag skäms för att jag så oreflekterat och slappt tolkar låten genom heteronormativa filter. Jag tänker att jag inte är den enda. Och hoppas sen att jag är en av få.

Men jag välkomnar uppenbarelsen, blir glad av den, låter den skölja genom min – jag lovar jag lovar! – öppensinnade, toleranta, genusmedvetna och politiskt korrekta men alltjämt dumma och heteronormativa hjärna. Och jag hoppas att den förändrar mig och min tolkningsvärld till nästa gång.