Låt ungdomen diktera musiken

För någon månad sedan twittrade den slovenska producenten Nightwave att Scooter, den tyska happy hardcore/eurodance-akten, skulle spela i London nu i mars.

Jag reagerade förmodligen som de flesta – »Väntaväntavänta, va? Gillar du Scooter?«. Men jag valde att formulera frågan lite annorlunda i text; om det kanske berodde på att det finns ett spår på Nightwaves ep Hit It som heter just »Scooter«? Och om hon genuint gillar det tyska bandet eller om de är ett så kallat »guilty pleasure«?

Hennes svar var att, nej det fanns ingen ironi bakom alls. Till och med den hippa Brooklynbaserade producenten och dj:n Jubilee ville haka på Nightwaves uppmärksammande av att Scooters London-spelning.

Min förundran grundar sig i den syn på Scooter som finns i delar av musikvärlden som bryr sig om vad som är kreddigt eller inte. Själv vet jag att det ligger mycket mer under ytan och att gruppen gjort flera genuint bra låtar – låtar som är mer trance än den happy hardcore som de först blev kända för.

Att Nightwaves och Scooters vägar har korsats är ganska naturligt. Bandet från Hamburg har gjort populär festmusik sedan tidigt 1990-tal och hur underground och rebellisk man än vill vara är det omöjligt att ignorera Scooters populära sound.

Jag har hört musik på klubbar som burit tydliga influenser av hardcore (den tidig rave- och happy-sorten), eurodance, hardstyle och tranceinfluenser spelas tillsammans med ny utsökt och banbrytande bass-musik. Ingen höjde på ögonbrynen eftersom det lät naturligt i den kontexten.

Men min första reflektion i ämnet kom egentligen inte från Nightwaves tweet. Den kom från den amerikanska dj:n och producenten DJ PayPal och hans låt »Sunlight Shower«. Den fick jag med på köpet i en nedladdad samling (min önskade dyrgrip var en Miami bass-låt av producenterna Jubilee och Burt Fox)

DJ PaypPals låt var speciell i den mån att den började som klassisk jungle men gick snabbt över i en ljudbild tagen från hardstyle och hardcore, komplett med dånande syntar och ett klassiskt ravepiano. Det är musik som trots sin subtila och kontemporära footwork-estetik har influenser som hämtats 10-15 år tillbaka i tiden.

Det här är inget enskilt fall där jag hört musik flörta med dessa stilar. På Elisa Bees gratis-ep Found & Lost från 2014 var det framstående spåret »We Bang« (ett samarbete med svenska Gnučči för övrigt) ett rivigt bass-monster medan låtarna »Berberè« och »Found & Lost« var hårdare och innehöll samma dånande syntar från hardstyle liksom en typisk estetik från genren.

Samma influenser kan hittas i musiken från producenter som Kilbourne, Rizzla och Supraman och svenska Cristian Dinamarca och Marcus Price. Flera av deras olika produktioner har varit en blandning mellan hardstyle/trance och modern bassmusik.

Det är helt enkelt något som händer inom dansmusikens mindre konservativa kretsar och inom den våg av producenter som dykt upp på Soundcloud. Dessa artister delar inte de referenser som äldre generationer har om vad som anses vara fint eller inte inom dansmusiken. Flertalet av stilarna som ligger till grund för mycket av den spännande musik som görs i dag är något som många sett ner på. Musik som hardcore, eurodance, hardstyle och trance har setts som kommersiell, urvattnad, plojig eller en simpel inkörsport till seriös dansmusik som house och techno

Men vad händer när en ny våg av producenter anammar såväl ljudbild som estetik från de här genrerna och uppdaterar den? Svaret är en revolt mot allt som under lång tid ansetts vara just »fint«. Och jag tycker att det är magiskt.

När jag som 20-åring sprang runt på tranceklubbar trodde jag aldrig att jag i framtiden skulle få höra den typ av synthkaskader som vi älskade och som spelades under klubbkvällar där även hiphop och dancehall ljöd ur högtalarna. Eller att dessa synthkaskader skulle spelas på en fest i en mörk industrilokal ute i Stockholms förorter där fokus låg på mer banbrytande och obskyr dansmusik. Jag trodde inte heller att en låt med den sortens maximalism och ljudbild skulle följas upp och taktmixas med benhård hiphop. Men att det händer gör mig lycklig i många bemärkelser.

Den elitism och de regler som byggts upp har nu omkullkastats och det är ett nytt garde som dikterar reglerna. De som så länge velat diktera åt den skara som inte varit insatt i musiken måste nu ändra sitt perspektiv och sina normer.

När jag fick tillfället att fråga DJ PayPal om hans tankar kring detta hävdade han att det var en revolt mot den sorts musik där ljudbilden vanligtvis uppskattas av samtliga läger men där helheten (i happy hardcore, trance och hardstyle) setts som kitschig. Många med honom har en annan referens till den sortens musik än de från min generation. Man känner helt enkelt inte till något annat.

När jag förde ett liknande resonemang med Marcus Price (som har en hiphop-bakgrund) hade han ett annat perspektiv. Price hade inget personligt intresse av genrer som trance och happy hardcore innan han upptäckte stilar som ghettotech och footwork. I den egna låten »Big Room Skiten« från 2012 som han gjorde med kollegan Carli var inslagen av trance rådande. Price berättade att han var intresserad av hur trancemusikens ljud kunde interagera med ett högt tempo. Men han brydde sig inte lika mycket om estetiken.

Själv tror jag att den senaste tidens förskjutning är en naturlig följd av att 2000-talets kommersiella hiphop gick från att präglas av soul- och funkslingor över samplade trummor till trancebaserade ljud med inslag av synthar och TR-808-trumljud.

Jag har själv varit rätt konservativ och tyckte att hiphop skulle låta på ett visst sätt. Den skulle inte ta sig an ljuden från trance, även om jag faktiskt gillade när det dök upp inslag av Baltimore club i musiken. Dock lät det mer mer naturligt i den klubbiga hiphopen från bland annat Chicago och dess flörtar med house. Framför allt med tanke på vad som redan skett i genren hip house och även i Miami bass där artisterna fortfarande samplade trumljud och breaks från funken.

Det var däremot logiskt att den förändringen skedde eftersom man nu hade andra influenser att ta ifrån. För flera av de unga producenterna växte upp med stilar som trance och eurodance eller var mer medveten om de stilarna.

En följd av det blev att musiken gick från slentriansamplingar av hiphop-vokaler och element inom till exempel hardcore, hard house, progressive house och eurodance till den nuvarande korsbefruktning som kan höras inom bass-musiken och hiphopen. Som i svenska rapparen Yemis låt »Fenix« med produktion av Yung Gud. Den har en ljudbild som i början låter som modern trance-influerad hiphop men på slutet blir något som kan liknas vid klassisk hardstyle.

I dag gör unga musiker det möjligt att älska både Blümchen och Drexciya, enbart genom att krossa de förutfattade meningar och idéer som äldre och mer pretentiösa personer dikterat. Det är den ultimata revanschen för de bespottade musikstilarna. Förmodligen kan ängsliga journalister och dj:s som bara uppskattade den fina eller coola undergroundmusiken komma till insikt med att de älskat eurodance, trance, hardstyle och happy hardcore men inte kunnat erkänna det.

När stilarna nu inkorporeras i dagens hippa dansmusik är det en påminnelse om att de hade fel och att ängsligheten var töntig och onödig.

Det är lite samma utveckling som när 1980-talets Italodisco, boogie och freestyle gick från att vara bespottad till att bli hipp musik. Där var intentionen att hitta guldkornen som inte var hits och skryta med att äga de skivorna. I dag är många av de här uppfattningarna borta och när producenter uppdaterar låtar numera vill man behålla alla element som gjorde musiken populär och älskad.

Nej, trancemusiken och dess olika stilar är inte framtidens musik men det är inte musik som hävdar att vara det heller. Det är däremot samtidens musik och jag är glad över att det är denna samtid som jag lever i. Hellre det än ett överdrivet seriöst musikklimat som fortfarande styrs av åsikter från äldre musikjournalister och äldre producenter.

Låt ungdomen diktera ljudbilden och låt oss andra följa vägen!