LA: Dominant Legs & Dam Funk

Man kan åka till andra sidan jorden, man kan åka till Los Angeles, och ändå gå ut nästan vilken kväll i veckan som helst och se svenska artister uppträda på någon liten sylta eller större konsertlokal. Jag bläddrar i en LA Weekly och lägger märke till en hel drös som ska spela den närmsta tiden: Dungen, The Tallest Man On Earth, Junip, Robyn, Miike Snow, Laleh, Hello Saferide, Katatonia och Watain. I LA alltså. Jag går och ser Kristian Matssons enmansband The Tallest Man On Earth på Music Box i Hollywood, en konsertlokal av Debaser Medis storlek. Det är knökfullt, utsålt. Innan spelningen ljuder Håkan Hellström och The Radio Dept. från högtalarna, när Matsson går på scen spelas ”För sent för Edelweiss” för en minst sagt entusiastisk publik – jublet tar aldrig slut, kvinnor i publiken ropar att de vill föda hans barn.

Det hela är rätt fascinerande. I Sverige är The Tallest Man on Earth en visserligen uppskattad artist av ett fåtal musikintresserade men för de flesta ändå helt okänd. Även om det är vardagsmat att det skrivs om svensk musik på stora sajter som Pitchfork och Gorilla vs. Bear är det först här, i Hollywood, jag med egna ögon ser hur svenska artister verkligen är stora, i USA. Inte Billboardetta-stora, men likväl: Stora.

LA är, som många säger, en ganska svår stad att få grepp om. Bilismen är extrem, man möter få människor på trottoaren. Att gå mellan olika stadsdelar är uteslutet, avstånden är enorma – staden är till ytan som Skåne och Blekinge tillsammans. Bilarna blir snart ett irritationsmoment, men en sak man ändå måste älska är hur musiken liksom svischar förbi en när de kör förbi. Som om någon rattar mellan högklassiga kanaler på en radio: hiphop, r’n’b, latin music, klassisk soul, rock. På högsta volym.

På bussarna ser man tydligt klassamhället: där finns nästan enbart latinos, mörkhyade, asiater. De som inte har råd med bil. Plus en och annan bortkommen turist som försöker förstå sig på en kollektivtrafik som inte är gjord att förstå sig på. På bussen stöter man också på riktiga karaktärer. När jag tar mig downtown en kväll står en ung svart man med en bergsprängare och spelar Tupacs ”2 of Amerikaz most wanted” på kassett för alla sina medpassagerare. Han rappar med i varje vers och stannar då och då upp musiken för att pedagogiskt förklara för alla som vill höra på (och resten också) vad texterna betyder. Spolar tillbaka när han inte riktigt uppfattar orden. Kör samma rhyme igen. Och igen. När han sätter den skrattar han högt av lycka.

Det är storartad underhållning, men jag verkar vara den enda på bussen som ler uppskattande. Han ser mig till slut, stannar upp och ler tillbaka: ”You feelin’ this shit right”? Jag nickar och försöker forma högerhanden till ett ”w” men misslyckas kapitalt och blir rädd att han ska tro att jag pekar finger åt honom, men han rotar bara upp en Rick Ross-kassett istället ur sin väska. Det är fullständigt logiskt att det är i bilarnas förlovade stad som gangsta-hiphop och g-funk växte fram – det låter ju så fruktansvärt bra i eller precis utanför en bil. Men just där och då lät ”2 of Amerikaz most wanted” riktigt vass även på en sliten lokaltrafikbuss.

LA som musikstad är också lite svår att överblicka, man måste leta upp musiken, ställena, sammanhangen. Men de finns där, absolut. Längs Sunset Strip på Sunset Boulevard finns flera kända  rockhak: The Roxy, Whiskey A Go-Go, Viper Room. Men de verkar ha sina bästa dagar bakom sig. Troubadour i West Hollywood är en annan mindre konsertlokal som också funnits länge men med ett mer intressant utbud av livemusik. Jag har bestämt träff med Dominant Legs där inför deras spelning som förband till Mystery Jets. Dominant Legs är Ryan Lynch, som även är gitarrist på Girls turnéer, och Hannah Hunt. De har bara släppt ifrån sig några låtar hittills, små poppärlor till hemmainspelningar som läckts ut till bloggvärlden med jämna mellanrum, och sedan spelats in igen i mer producerade studioversioner för den debut-EP som kom nyligen.

När jag kommer till Troubadour är det första jag ser Hannah och Girls-sångaren Christopher Owens som står och pussas utanför, de ser tonårsaktigt förälskade ut. Christopher ser skarp och lite seriefigursaktig ut i keps, jättehöga, beiga chinos och ljusblå skjorta. Smått generad presenterar jag mig, och blir lite förvånad när han påstår att han känner igen mig från min Girls-intervju för ett år sen. I väntan på Ryan småpratar vi om allt ifrån Troubadour (”visste du att John Lennon och Harry Nilson blev utkastade härifrån i början av 70-talet, apfulla efter att ha häcklat ett lokalt liveband?”) och fotboll (”Barcelona är mitt lag”) till Girls kommande EP (”den låter lite annorlunda, med blås och sånt. ’Substance’, som många verkar gilla, kommer att vara med”) och hur artister som Iggy Pop och Mariah Carey orkar med intensiva liveframträdanden (”innan de går på tar de en spruta B12, som ger en enorm vitaminkick”).

Ryan visar sig vara över en timme försenad så vi går in och sätter oss. Christopher börjar läsa Gore Vidals ”Brinner Paris” medan Hannah ställer artiga frågor om Sverige tills Ryan till slut dyker upp, förvirrad och stressad, med en kartong av den nypressade Dominant Legs-EP:n.

Dominant Legs har funnits i ungefär ett år och kom till när Ryan ville göra något utanför sitt andra band, Magic Bullets. När han skulle testa låtarna live ringde Hannah, mest på skämt, och frågade om han behövde hjälp med någonting. Ryan och Hannah var inte gamla vänner men hade ”typ miljoner gemensamma vänner”. Ett år senare håller Ryan upp deras första EP för mig och frågar om jag ser vad omslaget föreställer. ”En uggla?”, gissar jag. Han flinar och upplyser om att det är Girls andra frontman, JR White, som springer i snö med en naken flickvän på ryggen.

Vad vill du uppnå med Dominant Legs?
– Jag blev väldigt inspirerad av en 30-årsjubileumsutgåva som kom med Bruce Springsteens ”Born to run” för några år sedan, där han säger något i stil med att den skivan var hans ambitiösa och väldigt målinriktade ”hello to the world”. Jag skulle vilja göra något liknande, ett album som jag skulle vara extremt stolt över och vilja nådde ut till hela världen. Det är dit vi är på väg, steg för steg.

Har du någon musikalisk förebild i den strävan?
– Nile Rodgers från Chic. Han är definitivt en förebild för hur jag skriver låtar och spelar gitarr.

Det har kommit många bra popband från den amerikanska västkusten den senaste tiden, som Girls, Best Coast, Wavves, Ganglians och White Fence. Hur kommer det sig?
– Jag håller med om det men jag skulle nog inte nödvändigtvis säga att det är ett västkustfenomen. Det finns många intressanta band och skivbolag runtom hela USA just nu. Visst finns det ovanligt många bra band från västkusten just nu, men ingen gemensam nämnare såvitt jag kan se.

Tror du att ni skulle ha låtit annorlunda om ni kommit från New York?
– Nej, jag tror faktiskt inte det. När Girls-skivan kom ut så sa alla att det var ”the sound of San Francisco” men alla andra band i den staden som jag tycker har talang låter helt annorlunda. Så jag tror inte att det finns ett typiskt västkustsound. Om jag hade växt upp i New York skulle jag nog ha lyssnat på och varit influerad av samma typ av musik som nu.

Nån timme senare spelar Dominent Legs för en rätt ointresserad publik. De som är här är här för att se Mystery Jets, men halvvägs in i deras spelning sitter jag och mitt sällskap redan på en hamburgerbar med sloganen: ”Almost every day people tell us: you have the best burgers in town!”, där ”almost” är överstruket.

Wiltern på Wilshire boulevard är en av LA:s flera teaterliknande konsertlokaler med etagebalkonger och bra akustik. Här ser jag några kvällar senare New York-bandet Dirty Projectors göra en av de åtta bästa spelningarna jag någonsin sett. Dirty Projectors musik spretar och haltar fram, de olika instrumenten verkar inte riktigt överens och precis när man tror att det ska rasa ihop likt ett korthus exploderar allt i rena gitarriff och lekfull stämsång. På skiva är det läckert och utmanande, live är det kort sagt knäckande bra. Dave Longstreths musik är unik, Amber Coffmans, Angel Deradoorians och Haley Dekles stämmor hans viktigaste instrument.

Venice är LA:s bohemområde, det är här surfare, övervintrade hippies, pundare, skejtare, månglare, turister, lösdrivare och hipsters hänger. ”Läkare” som gladeligen skriver ut marijuana på recept på löpande band har sina mottagningar vägg i vägg med verksamheter som ”Botox on the beach” och American Apparel. Om man går bort från stranden någon kilometer hamnar man i Abbot Kinney. Där besöker jag en årlig marknad med flera liveband. Smakrika burritos och en entusiastiskt predikande gospelpastor gör mig på gott humör men den egentliga anledningen till att jag sökt mig hit är huvudakten på stora scenen, Stones Throw-artisten Dam Funk. För sådan här genuin storstadsfunk hör man inte ofta live i Sverige.

I väntan på Dam Funk plockar jag upp en LA Record och blir glad av att de satt Flying Lotus, LA:s kanske just nu mest nyskapande artist, på omslaget. Flying Lotus har med ”Cosmogramma” gjort en av årets mest intressanta skivor, men om man tycker att hans funk är för komplex så är Dam Funks den diametrala motsatsen: lättbegriplig, enkel, direkt. Bland NRA-tält, palmer och sockervadd i 40-gradig värme går sedan Dam Funk loss på sin synthgitarr, och får Abe Vigoda, som spelade innan, och deras kyliga postpunk att framstå som än mer malplacerade. Svänget är tungt, nästan självgående. Dam Funk har definitivt potential till ett större genombrott. Han har talangen, soundet, bandet. Det som saknas är möjligen lite starkare låtar. Kanske att han borde samarbeta mer med Nite Jewel, LA:s hipsterfavorit framför andra, som han gjorde på ”Am I gonna make it” häromåret.

Innan jag lämnar LA vill jag också besöka The Smell, rockklubben som blivit beryktat framför allt för att No Age formades och utvecklades där. The Smell är beläget bland skyskrapor och uteliggare mitt i Downtown. Det är en sliten och oansenlig liten lokal som både är välkomnande och ruffig på samma gång, och liknar en fritidsgård mer än något annat. Att de inte serverar alkohol och att det bara kostar några få dollar att komma in – för fyra band – känns helt logiskt. Däremot säljer de mängder av vattenflaskor, när det är fullt blir det olidligt varmt. The Smell har utan tvekan en speciell atmosfär, där finns en påtaglig energi och en tillåtande, eller till och med uppmuntrande, inställning till det avvikande. De som är där är avslappnat coola och vänliga på ett kaliforniskt sätt. En kort, rundlagd latinokille utanför avslöjar för mig att No Age kommer att göra en ”hemlig” spelning där om några dagar innan han modigt försöker göra framstötar på en grupp flera decimeter längre tjejer som synar honom avmätt.

Denna lördagskväll spelar Hunx And His Punx och Kit från San Francisco respektive LA, och Blissed Out och Frankie Rose & The Outs från New York. Hunx And His Punx har släppt en skiva med ett av de mest osmakliga skivomslag jag någonsin sett och både de och Kit visar sig spela en ganska ordinär indierock’n’roll. Publiken längst fram tycker ändå att det är toppen och hoppar in i varandra och stångas som om det vore värsta hardcorepunken. Mina morderskänslor väcks och jag blir lite rädd för att de ska skada sig, men de ser lyckliga ut och hämtar bara lite luft innan de är redo att få sina öron misshandlade av Blissed Outs monumentala oväsen. Deras experimenterande av rytmer och noise är svårare att studsa runt till men en märkligt hypnotisk upplevelse i den mörka betonglokalen. Likt två galna vetenskapsmän gungar de koncentrerat över mixerbordet, skruvar på rattar, drar i reglage och slår med trumpinnar för att frammana ljud som är en direkt fysisk upplevelse att ta del av. Som avslutning massakrerar de Jay-Z:s ”Empire state of mind” brutalt.
Sist ut är Frankie Rose & the Outs som ofta nämns i samma andetag som Dum Dum Girls och Vivan Girls. Den Cramps-rock de ägnar merparten av tiden åt är väl inte det mest spännande man kan pyssla med i dag, men i vissa låtar, som ”Little brown haired girls”, blixtrar de plötsligt till och låter som ett Blondie som gått in för shoegaze.

Att LA är en levande musikstad blir än mer tydligt när jag därefter flyger till New York. Kanske är det bara dålig tajming, men trots att jag är där flera dagar lägger jag knappt märke till någonting i liveväg som känns speciellt nödvändigt att gå på. Jo, en konsert: Sade, Alicia Keys, Jay-Z och Janelle Monae uppträder på en välgörenhetsgrej på Hammerstein Ballroom. Om det inte vore för biljettpriset. Man kan välja mellan Dharma ticket ($5,000), Good karma table ($50,000), Asha box ($75,000) och Nirvana table ($100,000). The Smell känns plötsligt väldigt långt borta.