Jean Grae

Hon har tidigare varit känd under artistnamnen What? What? och Da Easter Bunny. Nu firar Tsidi Ibrahim elva år som Jean Grae. Och hon är fortfarande en av den amerikanska östkust-hiphopens mest underskattade kreatörer, en av de vars musikaliska talang syns inom alla områden. Och en rappare vars samarbeten med artister som Talib Kweli och Mos Def fortsätter.

– Jag vill inte dela upp hiphop mellan musik och text, för mig är båda så enormt viktiga. Och jag tror verkligen min uppväxt och min familj lärde mig tidigt att skapande är viktigt – trots att det inte alltid lönar sig, säger Jean Grae på telefon från hemmet i New York.

Klockan är ungefär fem på eftermiddagen. Jean Grae sitter i sin lägenhet efter en förmiddag i studion. Sorlet från Bushwick, stadsdelen som hon bor i, hörs utanför fönstret.

– Folk älskar att kalla det här området för östra Williamsburg. Men egentligen är det bara Bushwick, säger Jean Grae.

För alla oinvigda i New Yorks bostadssituation skulle hon kunna beskriva den perfekt. Länge har hon känt av den ständiga kassatömningen som varje hyra innebär, och kämpat sig runt i periferin av den stad som hon växte upp i och älskar.

– Det är löjligt dyrt. Egentligen inte bara på Manhattan, utan också här i Brooklyn. Men jag älskar den här lägenheten. Nu har jag bott här i tre månader. Men jag hoppas att jag lyckats ta mig in till Manhattan om senast två år.

Trots att Jean Grae figurerat som en Brooklynbo i många mediesammanhang, försöker hon alltid understryka att hon faktiskt växte upp i Chelsea. Hennes mamma och pappa flyttade med henne och hennes bror från Kapstaden i Sydafrika när hon bara var några månader. Hushållet ömsom svälte, ömsom blommade, då båda föräldrarna var musiker. Någonting Jean själv tror har hjälpt henne att genomgå den ojämna musikbranschen, där ingenting är självklart eller beständigt så länge man inte är ordentligt känd.

– Jag spelade piano under min uppväxt. Sedan gick jag i en musikskola, och återupptog lite av det där jag hade i bagaget. Men under mina tonår var det nog främst att skriva som var det viktigaste för mig.

I början av 90-talet började Jean med spoken word. Det var på någon av New Yorks alla spoken word-framträdanden som hon upptäckte att det fanns något hon tidigare inte tänkt på. Rytmen i språket, någonting som gav texten en ny dimension. Inspirerad av Ultramagnetic MCs och KRS-One började hon försiktigt läsa sina texter till egenkomponerade beats.

Jean började även studera musik på New York University. Men hon blev inte långvarig.

– Jag hoppade av efter tre månader. Det kändes inte rättvist att plugga saker som inte var viktiga för mig rent praktiskt. Jag ville leva, och det kändes inte motiverat att mina föräldrar skulle behöva betala några tusen dollar per termin för att jag skulle lära mig det jag ville.

Att översätta det Jean Grae tänker på, som ”livets hårda skola” känns förminskande. Med det sagt, så var det när hon hoppade av college som hon kom igång ordentligt.
 Under namnet What? What? började hon rappa, och när hon släppte ett mixtape tillsammans med en vän började det lossna på riktigt.

– New York var en perfekt stad att göra musik i under den här tiden. Alla var igång, alla ville skapa, det fanns en samhörighet som jag senare har upplevt som ganska sällsynt. Då kändes det som att folk ville förändra.

Så den här typen av rörelse finns inte längre i New York?
– Nej, verkligen inte. Under de senaste åren har musiklivet blivit mycket mer isolerat, varje artist är för sig själv. När jag började, runt 1996, hade absolut ingen av de jag arbetade med pengar. Ingenting kändes beständigt eller självklart. Vi kämpade verkligen. Och när jag säger vi, menar jag artister, skribenter, musiker – alla hjälpte varandra! Det skulle inte ha funkat annars. Ibland kan fattigdom få oss att göra helt fantastiska saker.

Vi hör en polisbil som kör förbi utanför. Schablonen av New York vid årskiftet 2009 avtecknar sig, trots telefonbruset mellan Bushwick och Stockholm.

”If I can make it there, I’ll make it anywhere”. New York-bor älskar att påpeka det. I alla fall de som når framgång. Men Jean Grae har inte lyckats i framgångssagornas vanliga bemärkelse. Att jobba sig uppåt och bli stjärna, en klassisk dramaturgisk modell som känns speciellt viktig inom amerikansk r’n’b och hiphop, är ingenting som varit aktuellt i hennes liv än. Istället har hennes skapande bestått av en ständig kamp.

– Man kommer väl till en punkt då man antingen slår igenom eller helt enkelt lägger av. De stora skivbolag som varit intresserade av mig har alltid velat att jag ska ändra mig på något sätt. Kanske inte att jag ska bli någon helt annan, men att jag ska jobba efter deras metoder, följa någon sorts konsumentanalys. ”Du är väl född i Afrika? Gör en grej på det!” Men jag funkar inte så!

Hon har varit utan fast inkomst i ett New York som inte längre är den kreativa oas som hon förr upplevde. Jean Grae har bestämt sig flera gånger för att sluta. Men det har alltid varit någonting som fått henne att komma tillbaka och fortsätta att regera världen genom samarbeten med andra artister.

– Jag har önskat att jag bara hade utbildat mig till läkare, eller någonting som känts… enklare. Men sedan känner jag också att jag varit tvungen att fortsätta. För någon del av mig är van vid oregelbunden inkomst och att ständigt producera och vara kreativ. Det är ingenting jag kan välja bort.

Det måste innebära ständig ekonomisk oro. Hur orkar du?
– Man hustlar. Man får göra det man blir tvungen till. Och sedan kan man faktiskt se det utifrån ett större perspektiv – allas liv är osäkra. Alla arbeten är osäkra och människor kan bli av med sina jobb fortare än man tror. Jag vill, och måste fortsätta, det är alltid där jag slutar. Vad du tror att du kan göra, det kan du ta med dig i musiken. Och det hörs.

I ljuset av det svaret, känns det heller inte helt orimligt att Jean Grae auktionerat ut sina textskrivartjänster på annonssajten Craigslist (priset var 800 dollar för 16 takter).

– Jag vet att jag kan låta krass. Men samtidigt känner jag att en förändring är på gång. I morse var jag i studion med Mos Def och Talib Kweli. Vi samarbetar på samma sätt som vi gjorde i mitten av 90-talet. Som jag väntat på renässansen! Men det går ju sämre för alla nu, ekonomiskt. Då behöver folk hjälp och slutar tänka att de är öar.

Ditt artistnamn Jean Grae kommer från en av karaktärerna i serien X-men. Läser du fortfarande serier?
– Så mycket jag hinner. Den senaste tiden har jag fokuserat på att läsa Watchmen, det är en fantastisk serie. Häromdagen gick jag förbi serieaffären Forbidden Planet. Men jag blev stående utanför, och tvingade mig själv att gå hem tillslut. Annars hade det kunnat sluta riktigt illa. Jag tycker mycket om superhjälteserier, förmodligen hade jag kommit ut med halva affären. Jag tror inte folk förstår vilken nörd jag är. Ett tag slukade jag all anime (animerad japansk film, reds anm.) jag kom över…

Anime? Är det sant?
– Ja! Jag älskar det! Men när jag kliver in i de riktigt små, obskyra affärerna, som Gotham Comics på Upper East Side brukar alla gubbarna som jobbar där bli jätteförvånade. ”En svart tjej! I en serieaffär!”

Du gillar komikern Larry David också. Vad tycker du om återföreningen av Seinfeld-gänget i senaste säsongen av hans tv-serie ”Simma lugnt, Larry”?
– Jag älskar Larry David. Jag känner igen mig i honom så mycket. Men de senaste tre avsnitten har jag inte hunnit se ännu, så snälla säg ingenting! Nu har jag tittat jättemycket på tv-serier som ”It’s always sunny in Philadephila” och ”30 Rock”. Det glädjer mig verkligen att det går så bra för ”30 Rock”. Jag trodde folk i allmänhet inte brukade gilla när det är roligt, snabbt och smart på samma gång. Se hur det gick för ”Arrested Development”, till exempel.

Jag antar att du måste vara trött på frågor om hur det är att vara kvinna i hiphopscenen. Men en sak som jag ofta tycker känns tydlig är hur folk uppfattar en arg kvinna som ”extremt aggressiv”, mer förbannad än killen som står bredvid och skriker. Förstår du vad jag menar?
– Ja! Och till viss del håller jag med. Min attityd har blivit mer extrem, men det känns också som att jag själv styrt den åt det hållet. Jag är galen på scenen, lugnar mig aldrig. Talib (Kweli) står kanske inte och skriker ”fuck you motherfuckers!” åt publiken – det gör jag. Därför tror jag att jag uppfattas mer som en galning, mer än just en galen kvinna.

Medvetet alltså?
– Ja! Jag har min svarta humor, min extrema sarkasm. Och sen fungerar det bra för mig på scenen att vara den där jobbiga personen, mobbaren på skolgården. Fast naturligtvis finns det skillnader som tjej också. Tänk på allting du kan komma undan med att säga, eller skrika, som kvinna! Mycket av det jag gör skulle killar hamna i bråk för om de gjorde.

Jag har varit i situationer där jag börjat bråka med killgäng och de plötsligt vill slå mina killkompisar som jag är med, men inte mig. Fast det är mig de bråkar med. Har det hänt dig?
– Haha, nej. Jag hoppas inte att jag har fått någon att hamna i den sortens problem. Men du. Glöm inte att killar älskar när du skriker på dom.

Verkligen?
– Ja.

Jean Grae

• Heter: Tsidi Ibrahim
• Född: I Sydafrika, uppväxt i New York

• Bakgrund: Inledde sin karriär som medlem i hiphopgruppen Natural Resource i mitten av 90-talet. Hade artistnamn som Da Easter Bunny, Major Woody och What? What? eftersom hon tyckte det lät roligt att höra dem ropas upp när hon uppträdde. Ändrade namn till Jean Grae 1998 och slog sig in på en solokarriär

• Diskografi: ”Attack of the attacking things” (2002), ”The bootleg of the bootleg EP” (2003), ”This week” (2004), ”Big money talk” (2005) och samarbetsalbumen ”Jeanius” (2008, med 9th Wonder) och ”The evil Jeanius” (2008, med Blue sky black death). Arbetar på nytt material och ligger i dag på Talib Kwelis bolag Blacksmith Records. Samarbetat: Med bland andra Atmosphere, The Roots och Mos Def.

• Jean Graes blogg: Life with Jeannie
  
  Jean Graes ”Love thirst” med producenten 9th Wonder