David Jackman i Organum.
I oljudet föds det nya
Artikel »Noise är det som är för mycket, det oönskade, överflödet. Det som blir jobbigt. Musik som strävar efter ett totalt nu och som ifrågasätter tiden som koncept.« Lisa Ehlin läser Reverberations: The Philosophy, Aesthetics and Politics of Noise.»Reverberations«: genljud, eko, reflektion, efterklang, vibration, konsekvens.
»Noise«: oväsen, buller, störande, meningslös information, brus.
»Wherever we are, what we hear is mostly noise. When we ignore it, it disturbs us. When we listen to it, we find it fascinating.« John Cage.
För ett tag sedan beskrev jag New Jersey-bandet Real Estate som »rock utan rock«. Ett band som gör musik som vid en första anblick framstår som passiv och distanserad men som kan dölja en möjlighet för lyssnaren att fylla i själv.
Det lågmälda kan skapa något större än det övertydliga.
Det är med tanken om en slags frånvaro som jag läser antologin Reverberations: The Philosophy, Aesthetics and Politics of Noise, utgiven i fjol. Liknelsen mellan Real Estate och noise är antagligen absurd. Men relationen mellan intensitet och avsaknad av intensitet är inte fullt så crazy.
Noise definieras i inledningen till Reverberations som »det andra«; någonting fult, oönskat och destruktivt som bara fungerar för att störa det som är meningsfullt.
Men det är lätt att glömma bort att det som upplevts som oljud ofta har varit utgångspunkten för vad vi i dag ser som erkända musikgenrer: jazz, rock, punk, hiphop, industri och de flesta former av elektronisk musik.
Och för all del, många anser fortfarande opera vara fullständigt olidligt. (Jag skulle personligen utan problem kunna lägga till det där bro-step).
Men oljud är också det som vi inte förstår. Ett främmande språk, slang, det oartikulerade och oorganiserade. Eller, i teknologiska termer: Oljud är den skugga av motstånd som skapas när en signal ska skickas mellan sändare och mottagare.
Det går inte att separera det ena från det andra. Oljud är en oundviklig konsekvens av informationsflödet.
Reverberations är stundom extremt svårgenomtränglig. Men det är den första texten, »A Chronic Condition: Noise and Time« av Paul Hegarty som jag vill stanna vid.
Han menar att oljud är någonting väldigt fysiskt. Hegarty beskriver hur ljud hjälper oss att organisera tiden. En kyrkklockas klämtande gör oss medvetna om tiden mellan varje slag. Tiden blir till sekvenser av ögonblick.
Och, inte minst, vi blir medvetna om att detta händer.
Kyrkklockan talar dessutom om vad klockan är, mätningen av tiden blir komplett. Tiden får form.
Men kyrkklockor får oss också att tänka på helt andra saker. De kulturella referenserna är oändliga, och kyrkklockor är långt ifrån neutrala. Vad det handlar om är att ju mer vi lyssnar, desto mindre framstår det som oljud. Oväsen är inte nödvändigtvis ett misslyckande mellan sändare och mottagare utan någonting som vi ännu inte har definierat.
Vad noisemusik vill åstadkomma är en upplevd tidsfördröjning, men det sker enligt Hegarty inte på grund av rytm eller melodi, utan genom intensitet.
Igen: Noise är det som är för mycket, det oönskade, överflödet. Det som blir jobbigt.
Musik som strävar efter ett totalt nu och som ifrågasätter tiden som koncept.
Det kan ske genom evighetslånga verk, som hos den japanska noiseartisten Merzbow, där vi till sist vänjer oss och långsamt börjar hitta nya mönster trots att inget yttre har förändrats. Eller som i Napalm Deaths attacker, så ultra-korta att det inte finns någonting att uppfatta.
Varje spår blir sin egen koncentrerade microvärld.
Här kommer vi till en spännande paradox kring formatets begränsningar och noisemusikens gränslöshet. I vissa fall, som hos bandet Organum, kan oljudet inte separeras från vinylen som den är fäst vid.
Kortheten syns i formatet, som exempelvis tolvumsingeln Horii, med ett spår på varje sida. I jämförelse med första sidans tolv minuter är B-sidans »Keloid« ett fragment på en minut. Den består till stor del av en enorm run-off, en kommentar pressad i själva vinylen. Här är det inte innehållet, utan formen som gör oljudet.
Poängen är att göra det till just en grej, att visa att tiden är godtycklig. Om spåret är 6 minuter och 23 sekunder eller 18 minuter och 52 sekunder är ointressant och syftar endast till att vi har satt upp standarder för olika inspelningsformat. Istället vill Organum med sitt överdrivna formatval ge ett visuellt fuck you till lyssnaren.
Men noise handlar mer om glömska än om subversivitet. Det handlar om det sublima. Men musiken säger också någonting om vad vi anser vara oljud. Den säger någonting om makt. Inte bara i relation till harmoni och kaos. Utan till något ännu jobbigare – icke-varat.
Här plockar Hegarty fram Nietzsche och tanken om att vara fast i ett ögonblick, en insekt frusen i bärnsten. Strävan efter den här ständiga nu-tiden, icke-tiden, gör att vi kommer undan det standardiserade, det linjära, det progressiva. Det är ett evigt upprepande av enskilda ögonblick, ett försök att fastställa att rörelse ändå är en illusion.
På Organums sjutumssinglar är ögonblicket det enda som existerar. Det är »a crushing of time«. Skulle vi anta att naturen mestadels består av ljud, så är det för att vi, när vi skapar modernitet och maskiner, också skapar oljudet. Harmonin kommer till när något kan vara kaotiskt. Städernas brus blir naturens tystnad.
Vi kan alltså vända på det här. Se vår samtid som oljud först, och organiserad melodiös musik som något sekundärt. För det är vi som skapar mening i musik och icke-mening i oväsen.
»We are in the noises of the world, we cannot close our door to their reception«. Michel Serres.
Oljud kanske istället är det ursprungliga. Det som inte går att radera, hur moderna, kategoriska och nitiskt organisatoriska vi än anser oss vara. I dissonansen föds något nytt.
Vi ska vara glada att oljudet ständigt påminner oss om att tid och rum, dessa så fixerade och dömande kategorier, faktiskt går att rubba. En märklig tröst i en samtid som verkar lika obegriplig som de oljud vi inte förmår göra meningsfulla. Ett sjukdomstillstånd, och dess lösning.
I Samuel Becketts pjäs Happy Days säger Winnie i den första akten: »What now? Words fail, there are times when even they fail. Is that not so, Willie, that even words fail at times? What is one to do then, until they come again?«.
Jag säger som Public Enemy: »Turn it up, bring the noise!«.
Kommentera