Historierevisionisten

I mitt CV kan de, som skulle få för sig att läsa det, finna en massa olika kurser som tillsammans på intet vis bildar en enhet. Alla dessa kurser är såklart en lögn som jag använder för att passa in i det samhälle som samtidens samhällsingenjörer ritat upp.

Det enda jag studerade var Napster, Soulseek och diverse torrentsajter. Det framgår inte heller i mitt CV att mitt enda intresse är att skriva om historien – jakten på nya älsklingar är ett måste för att jag skall kunna fatta pennan och skriva om den samtida och dåtida Martin, medan jag avnjuter Trey Lorenz »Photograph Of Mary« (Bass Hit Dub).

I mitt inre skissar jag om sommaren 1992 så det passar min nutida livsberättelse bättre. Just den sommaren får, till ljudet av dåtidens djupa house, det vackra slut den egentligen förtjänade.

Likt Johan Rheborgs karaktär i Fyra Nyanser av brunt (Göteborgsberättelsen) retuscherar jag mig själv i syftet att finna den jag hoppas vara. Men utan mina studier i det som för snart femton år sedan kallade fildelning hade jag aldrig kunnat förvärva de nödvändiga kunskaperna som krävs för att renovera själen.

Då hade jag aldrig förstått att med hjälp av Sister Sledges »Frankie« (1985) kan tonårskärlek i efterhand framstå så smärtsam och vacker som en önskar att den egentligen var. Om jag inte plöjt mig igenom tusentals soullåtar hade min mors begravning inte kunnat göras om i det fiktiva landskap som för alltid härbärgerat sig i min kropp.

Jakten för att nå perfektion när det gäller denna begravning pågår fortfarande och kommer aldrig att ta slut. Att min egen mor i likhet med de flesta människor felaktigt ansåg att musik är något som befinner sig i bakgrunden och därför inte förtjänar kraft och möda att upptäcka, bryr jag mig inte om. Ty historien finns där för att vi skall kunna skriva om den.

Ensam med ett hyperaktivt barn var det inte alltid lätt att förstå att Northern Soul var det jag egentligen älskade och behövde. Effektivast är dock dj-mixen. Förr avnjöts den på dansgolvet. I dag sker det via någon av de podcasts jag prenumererar på.

Men dess främsta syfte har alltid varit detsamma – att öppna mitt inre på vid gavel och ställa de kritiska och nödvändiga frågorna till min egen livshistoria. För att sedan läka mina sår på ett sätt som endast musiken och ingen annan konstform kan.

Omar S behöver en knapp timme för att skärskåda mitt inre och korrigera de felande detaljerna i mitt förflutna och därmed transformera mitt 36-åriga jag till något acceptabelt och kommunicerbart. Böcker och filmer kan i bästa fall skapa en ambition om något annat och väcka känslan av att en förändring är nödvändig. Men det är bara Mariah Carey, Shackleton, Raime, Al Green, disco, techno, soul och house som har kraften att försätta mig i det sårbara tillståndet som är nödvändigt.

Endast musik kan ge mig förmågan att hitta den jag vill vara genom att återskapa och omstrukturera det förflutna. Det var den snabba bredbandsuppkopplingen som Uppsala Universitet erbjöd tillsammans med studentradions skivarkiv samt den eminenta klubben Cuba på Kalmar Nation som förlöste denna historierevisionist.

Det smärtar därför extra mycket när jag tvingas konstatera att det i år inte blir ett besök på Volt i Uppsala. Festivalens arkitekt Patric Kiraly var även en av personerna bakom tidigare nämnda Cuba och därmed delaktig i att forma den jag är idag.

Jag tror nämligen att Fatima Al Qadiris framträdande har alla förutsättningar för att öppna grinden till mitt inre och inleda en ny fas i min historieskrivning. Nu sätter jag istället mina förhoppningar till att de fina personerna bakom Volt-festivalen i efterhand lägger ut lite av musiken på Soundcloud.

Just denna kväll när jag låser in mig själv i vårt arbetsrum för att återigen skriva om ett förflutet befriat från innehåll är det musiken nedan som bär mig på min tröstlösa färd mot tangentbordet.

Omar S mix för XLR8R

Steffi Panorma bar 05