På spaning efter den tid som flytt

Den som besöker den svenska sajten Our Culture möts just den här första vårdagen av en bild på tretton fångade aborrar som ligger på isen. Han, för det är troligt att besökaren är en han, får också se två simmande änder samt ett par bilder på en busstation omgiven av betong i den brittiska staden Preston.

På en av de svartvita bilderna skymtar en text: ”Traditional and modern styling”.

Om besökaren rullar ned längs sajten möts den av en längre text om en nordengelsk uppväxt i just Preston. Artikelförfattaren berättar om hur han som tonåring längtade efter att ha en parkasjacka, han berättar hur längtan kändes. På en annan plats citeras diktaren Dan Andersson:

Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången, det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.

Our culture är en sajt, ett låst forum och en mötesplats som är tätt sammanbunden med den subkultur som fått olika namn av olika personer – dad’s style, americana och standard är några av namnen – men som oftast går under benämningarna rugged eller heritage. Den svenska översättningen är arv eller kulturarv.

Vill vi försöka vara lustiga kan vi säkert kalla det för nya gröna vågen. Somliga påtar i rabatten för att finna friden, andra går in stenhårt för uteliv (och då menas inte nödvändigtvis krogen) och kläddetaljer.

Det handlar om något som på ytan verkar vara enkelt: det handlar om kläder. Om att att hitta en identitet när det mesta redan är tillgängligt för alla. Om att lägga pengar på plagg som för alla utom just de som ska veta verkar vara tämligen anspråkslösa. Det brukar kallas för subkultur.

Ändå är det på ytan bara funktionsmode – kläder som vi ska kunna återupptäcka naturen eller den vida motorvägen i. dad’s style eller heritage är kläder att leva i, att låta tiden gå långsamt i.

Till skillnad från den breda modevärlden, den som visar upp sina kollektioner i Paris, London, Milano eller New York två gånger om året och som presenteras med “veckans fem bästa köp” i vissa delar av modepressen, var heritage tills nyligen något hemligt. Men dess inflytande märks allt mer. Fast ännu presenterar inte NK, säg, ett gasolkök som den perfekta accessoaren till en skjorta och ett par jeans.
Det är kanske bara en tidsfråga.

Som ofta när det handlar om att utveckla herrmodet kommer många av idéerna från Japan: där finns de personer som först började att utveckla sin djupa besatthet av amerikanskt arbetarmode till en hel kultur. Med det kom också en närmast autistisk noggrannhet för detaljer och ett historiskt arv.

En marinblå peacoat från Mister Freedom som försöker att efterlikna de jackor som användes av den amerikanska kustbevakningen 1920. En grön hårt stickad tröja från den brittiske designern Nigel Cabourn, perfekt att bära under en ubåtstur under andra världskriget. Eller bara ett par strumpor från amerikanska Wigwam som kan bäras fem dagar i sträck utan att börja lukta illa. För den intresserade är historien och detaljen lika viktig – eller, beroende på vem du frågar, ännu viktigare – än utseendet. Kläderna är oftast svindyra.

I England driver Lewis Hull butiken Superdenim. Det är en webbshop med tillhörande fysisk butik (själva butiken heter ”The rugged standard store”). Lewis Hulls butik har blivit en europeisk central för plagg och magasin som annars sällan är tillgängliga utanför Japan. Hit skeppas tidningar på japanska som slukas av unga män som längtar efter plagg som är hysteriskt svåra att få tag på för en europé. Det handlar om den här känslan: ”Jag vill ha det där”.

Det var över tio år sedan som Lewis Hull började känna en djup passion för slitningen på de jeans som den svenska tillverkaren Nudie låg bakom. Den passionen skulle få honom att upptäcka den mycket avancerade japanska denimkulturen. Så när Lewis tröttnade på hotellbranschen bestämde han sig för att ta de japanska jeansen Studio D’Artisan till Europa. Sedan dess har hans butik vuxit.

Den japanska tidningen Free & Easy har sedan mitten av 1990-talet döpt och finslipat Dad’s style till klinisk perfektion. Hur många sätt finns det att bära ett par Levi’s vintage? 2011 har Free & Easy ännu inte fått svaret på den frågan. ”The rugged man’s monthly bible” kallar Lewis tidningen.

– Free & Easy var en undergroundgrej fram tills dess att jag började att ta in den, men den har ju haft ett stort antal läsare i Japan i ungefär tolv år. Men jag känner att det handlar mer om en hel livsstil. Jag förstår inte hur man kan intressera sig för det här det ena året och sedan börja med någonting annat året efter. Det är något som du sugs in i. Det handlar inte bara om kläderna, det handlar om att uppskatta kvalitet och hantverk, om det så handlar om mat, dryck, musik, motorcyklar, hundar eller fordon.

Hjulen måste börja snurra långsammare. Det måste finnas en väg bort från stadskärnan. Det är två bärande ideér. Att gå in i en butik som Mudd & Gold i Stockholm eller i Lewis Hulls butik är som en annan plats där tiden går lite mer långsamt. Där finns en respekt för historien. Kanske en för stor respekt, om du frågar Lewis Hull.

– Ordet heritage har överanvänts. Jag blir frusterad av det där ”den här skjortan är en replika på en skjorta som bars av en fransk rörmokare 1920” eller ”den här skjortan bygger på samma skjorta som John Waynes syster, brorson eller systerdotter bar. Som för övrigt var en colombiansk gangster på 1900-talet”. Jag blir glad av att se plagg som är väl sydda utan att ha en påhittad historia. Sann heritage behöver inte den sorters fernissa, deras arv finns där ändå, säger han.

Den kanadensiska tidningen Inventory tog för snart två år sedan kulturen och paketerade den i ett magasin som siktade på unga livsstilsmän i storstäderna. Idag definierar tidningen för många heritage, men den ligger också ibland farligt nära att bara vara ett glansigt livsstilsmagasin.

Our Culture verkar åt andra hållet, bort från modemagasinen. Ut till en subkultur lika tydlig som någonsin brittiska mods eller casuals på fotbollsläktaren. Svenskarna bakom sajten är anonyma, också när jag intervjuar dem. De uttalar sig bara som Our Culture. Här finns inga personliga avsändare. De är motsatsen till den personfixerade idé om kläder som dominerar media och samhället i övrigt.

– Exklusivitet är idag synonymt med att exkludera och det är vi inte intresserade av. Det handlar nog mer om att det vi brinner för och ägnar oss åt intresserar ganska få. Vilket är helt okej, säger de.

– Milt sagt kan man säga att vi har långa bakgrunder i vad som brukar kallas subkulturella miljöer och ”scener” där vi om och om igen suttit på första raden och sett det som var vårat stjälas för att sedan säljas tillbaka till en hungrig massa som trycker i sig det som serveras. Det har pågått länge men blev kanske om möjligt ännu mer fräckt efter att vi klev in i 00-talet. Idag är det mesta allmän egendom, symbolik urvattnas, det lånas till höger och vänster och det genomtänkta fasas ut till förmån för det lättuggade.

Vad spelar naturen för roll i kulturen? Handlar det om en tillbakagång till någonting?
– Our Culture tar avstamp i Skandinavien. Vi kommer härifrån, vi lever och vi trivs här. Det räcker ju med en inflygning mot Arlanda, eller egentligen vilken nordisk flygplats som helst för att inse att naturen växer intill husknutarna överallt. Så självklart spelar den en stor roll. Vi skämtar mycket med våra vänner i norra England om det. The north, northern soul, the north will rise again och så vidare. Det är vi som är the real jävla north. Vi är närmare Nordpolen än Rio.

– Det blir extra kul utifrån jackor och skor. En Manchesterbo kan prata varmt om sin Berghaus och hur funktionell den är – tål väder, vind och kyla. Men för oss är det ju på en helt annan nivå. Antingen är det bra eller också är det inte bra. Går temperaturen ner under tio minus så kan vi ge ett svar ganska fort. I Östersund testas bilar från hela världen för tuffa vinterväglag – i Stockholm, Oslo och Helsingfors går vi loss på annat.

Dad’s. Heritage. Rugged. Oavsett vad du väljer att kalla kulturen så går det en spikrak linje från gammal brittisk mod-kultur, via punkvågen, hela vägen fram till idag. Arvet finns kvar.
I den brittiska tidningen Men’s file blir det tydligare än någonsin.

På ytan handlar Men’s file mest om motorcykelkultur i olika former. Men det är egentligen mest hojen som skiljer dem från Our cultures strapatser i den nordiska vildmarken. Ideérna är ofta exakt samma. Och Men’s files skribenter beundrar samma kläder och samma kultur som manifesteras av Superdenim.
Tidningen undertitel är ”A modern(ist) magazine chasing the roots of style”.

– Undertiteln syftar på de unga män som kallades mods som levde i Soho’s nattklubbar i slutet av 1950-talet och i början av 1960-talet. Den stil de skapade är fortfarande fundamentet i mycket av det vi tycker om, berättar Nick Clements som en gång grundade Men’s file.

– Kläder kan inte vara autentiska för sig själva, men de kan påminna oss om och associera till andra tider. Kläder kan få oss att känna oss närmare en historia och en verklighet som vi aldrig är en del av. Det skulle ta en hel bok att förklara varför de kläderna får oss att må bra, säger han.

Nick är också modefotograf, med tidningar som GQ och L’Uomo Vogue på sitt cv. Han ser hur hans kultur riskerar att bli uppköpt:

– ”Rugged” är en del av modesystemet, men det råkar just nu vara en del av spjutspetsarna eftersom det ännu inte är nedplockat av designers, modeagenturer eller modemagasin. När eller om det händer kommer kulturen bli mainstream.

Varje subkultur har blivit kommersialiserad och uppköpt. Det ingår liksom i paketet. Det hände redan på Carnaby street 1964 när modernisternas kläder blev ett spektakel. Det hände också med punkvågen. Det kommer säkert att hända med heritage. Det spelar möjligen inte så stor roll: behovet av något som är “på riktigt” kommer ändå att finnas kvar. Men den här gången är det inte musiken, utöver kläderna, som är den största identitetsmarkören.

Den här gången byggs en kultur upp på något som är mycket mer svårtillgängligt och exklusivt än så.
Den här gången handlar det om naturen och den vidöppna motorvägen.

 

—————-

Den här texten publicerades också i premiärnumret av Magasin Morberg.