Hejdå, Loleatta Holloway

När Loleatta Holloway var liten skulle alla i  barnaskaran ha en egen sång. Det var deras mor, ledare av kören The Holloway Community Singers, som bestämde exakt vilken melodi varje barn skulle ha.

Men Loleatta Holloway ville inte sjunga just den sång hon fått tilldelad utan ville hellre sjunga den som hennes syster sjöng. Hennes mor vägrade. Loleatta skulle inte sjunga systerns sång (”she sings that one a little better than you”) och Loleatta var också hon mycket bestämd: hon tänkte inte sjunga någon annan sång. Punkt slut.

En söndag skulle en skiva spelas in med The Holloway Community Singers, under deras framträdande i kyrkan i Chicago. Just den dagen hade Loleattas syster blivit sjuk.

”När delen som min syster skulle sjunga kom satt jag ned… och helt plötsligt var det som om jag träffats av någonting som gick genom hela kroppen. Jag ställde mig upp och började sjunga. Jag började gå genom hela kyrkan och alla i byggnaden bara ”WOW!” Och sedan dess var jag körens sångare”.

Loleatta Holloway är död efter en kort tids sjukdom. Hon föll i koma och vaknade aldrig mer.
Hon var sångerskan vars röst föll över några av de största housesinglarna (det är henne du hör i Black Box ”Ride on time”), det var hon som sjöng Sam Dees ballader med den djupaste inlevelse och det var hennes singel “We’re getting stronger” som samplades på Whitney Houstons “Million dollar bill”, sången från 2009 som tog Whitney tillbaka.

Min egen relation till Loleatta påminner om den mycket enkla rad hon sjunger i den 24 år gamla Chicagohousesingeln ”So sweet”: ”You made a lover out of me”.

http://www.youtube.com/watch?v=oOPjXxbIzco

I hennes händer var dansmusik alltid välkomnande. Det är bland annat därför jag fortfarande har svårt att se dansmusik som något svårt eller snobbigt: hur kan något som är vidöppet kärleksfullt vara elitistiskt och snorkigt? Men framför allt var Loleatta en sjungande fixstjärna i en värld som annars alltid hellre har premierat DJ:s, producenter och dansare före sångare.

I dansmusiken är sång bara ytterligare ett instrument, ungefär som en moogsynth. Men Holloways röst var för kraftfull för att någonsin kunna anonymiseras. Raden “feat. Loleatta Holloway” inpräntad på en sjutumssingel är en kvalitetetsmärkning på samma sätt som texten ”Music by B. Bacharach” är det.

”Jag har aldrig sett på mig själv som en bra sångerska”, har Loleatta sagt. Hon var kanske heller aldrig den mest tekniskt fulländade sångaren, men det man inte har i sin falsett får man ha i hjärtat.

Hon kunde låta kär, dramatisk, ledsen och svag på samma gång och hon kunde förmedla de känslorna även när exempelvis en sådan som DJ:n Larry Levan sträckte ut hennes sånger över ett dansgolv. Hennes styrka var att hon kunde låta som en bulldozer med hjärta. Det gör att hennes röst alltid har kunnat skära även genom de hårdaste beatsen. Loleatta Holloway var bombastisk och dramatisk, en dansmusikens Winston Churchill.

Lyssna bara på Levans omarbetning av hennes inspelning av Shirley Basseys ”The greatest performance of my life”. Lyssna på hur hon glider in i rollen som den professionella sångerskan som aldrig förlorar kontrollen, hon som bara spelar den roll som krävdes av henne. Lyssna på hur hon i slutet av sången berättar att allting är en lögn. För när ridån går ned igen, när anspänningen släpper och när lyset släckts, då kommer tårarna.

Om du hade varit där hade du sett mig gråta, berättar hon. Vi får aldrig veta vem “du” är. Bara någon som inte är där, någon som fattas. Samtidigt stegras rytmen till ett crescendo, “You would have seen me” upprepar hon om och om igen. Rytmen stegrar. “You wold have seen me”. Den som någon gång sagt ”nej, nej, allt är okej” och inte menat det vet vad hon pratar om.

Några år efter den där söndagen i kyrkan när Loleattas syster var sjuk, började hon att sjunga gospel i gruppen Caravans. Hon var en utmärkt gospelsångerska. Också hennes två första soloalbum är lysande.

Holloways andra album heter ”Cry to me” och titelspåret blev en halvstor hit på de amerikanska r&b-listorna. Chansen är stor att du redan har hört den. Balladen, skriven av Sam Dees, handlar om hur en lämnad älskare nöjer sig med att vara det näst bästa. Idag vet jag ingen som inte hävdar att de älskar hennes inspelning av “Cry to me” när de väl hör den. Albumet producerades av Floyd Smith, som hon senare gifte sig med.

http://www.youtube.com/watch?v=OiU6Ia2MqeI

Men det var när Ken Cayre fick henne att skriva på för discolabeln Salsoul som karriären tog fart på riktigt. Eller snarare: med sjutumssingeln ”Dreamin’” fick hennes röst ett fundament av disco och betong att vila mot, ett arrangemang som passade den vokala kraft som fanns i Holloways strupe.

Hon var en dramatiker, en känslostorm och ändå fullständigt exakt i sitt uttryck: hon visste vad hon skulle göra för att gestalta de känslor som sångerna krävde.

Fast den första discosång hon spelade in var singeln ”Hit and run”. Med den fick Loleatta upp ögonen för vad det innebar att sjunga disco. Raden ”You may have been known as a lady’s man, but you have to understand I want a one-woman man” får mig fortfarande att fnissa. Loleatta Holloway tog ingen skit.

– Jag förstod inte hur jag kunde sjunga så snabbt och så länge, det kändes som att det aldrig skulle ta slut, har hon sagt om inspelningen.

http://www.youtube.com/watch?v=moN1QEdR6Zw

http://www.youtube.com/watch?v=t0CwQ0W4vVU

Dansmusik är per definition anonym. I ett sådant sammanhang var Loleatta Holloway unik – den ursinniga kraft som frigjordes när hon lät sin röst mullra över en vägg av housemusik gjorde henne till en av dansvärldens mest oförglömliga stjärnor.

Det är ofta hysteriskt svårt att skilja den ena sångerskan från den andre inom dansmusiken. De är ofta som anonyma skuggor.

Jag borde väl inte erkänna att jag fortfarande har svårt att skilja en singel på Frankie Knuckles, Falty DL och Cece Rogers ibland. Men det är oerhört lätt att känna igen en sång med Loleatta Holloway – det känns som att DJ:n plötsligt adderat ett par extra startkablar till skivspelarna.

Loleatta Holloway kom in i mitt liv på riktigt när resten av världen ägnade sig åt garagerock. Hon kom in som ett yrväder en aprilafton med en tolvtumssingel under armen och med en bombastisk stämma. Men hon kunde viska också. På albumet “Love sensation” från 1980 ligger näst sist en ballad som heter “My way”. Jag upptäckte den på musikjournalisten David Toops sexton år gamla samling “Sugar & Poison”.

– Jag antar att en del trodde att albumet var ett knullsoundtrack för manodrepressiva. Personligen tycker jag att det är oerhört romantiskt, även om det är tänkt att vara störande. Men så är romantik också något störande i sig självt, har David Toop sagt om samlingen.

“My way” är både romantisk, sensuell och störande. När klubben har stängts igen sitter Loleatta kvar och minns en gammal romans som inte längre är. “We were both running fast just to get to nowhere”. Hon tar en paus. Klubben har stängts igen. Sedan fortsätter hon, för Loleatta Halloway tar fortfarande ingen skit:

”I got to do it my way, that’s the only way that I know, I refuse to let anyone stand in my way”.

—————————

Läs också: Jonas Grönlunds sammanställning av några Loleatta-favoriter