Hanna Johansson: Misär genom ett Instagramfilter

Jag är ett av otaliga odrägliga medelklasskids som bor i Berlin. Förra hösten bodde jag i Paris. Man gillar det, Berlin eller Paris eller Prag eller Buenos Aires, för att det är ”lite mer äkta”. Ölen är billigare. Man koketterar om standarden på stället där man bor: ”vi har kackerlackor, vi har nästan aldrig varmvatten, det är kallt och träplankorna glappar i köket.” Men if you called your dad he could stop it all.

Eller om man inte har någon pappa eller mamma: man flyttar hem till Sverige och tar studielån och hyr i andrahand. Men lägenheten har åtminstone treglasfönster. Det är vad de flesta av oss kommer att göra. Tids nog. För vad man är ute efter är bara fantasin och så fort man sträcker sig efter den för mycket upphör den.

”Berlin meant boys” skrev Christopher Isherwood. Han, brittisk överklassakademiker och författare, kom hit på 20-talet och beskriver i självbiografiska ”Christopher and His Kind” vissa av sina sexuella erövringar. De har alltid fysisk styrka och arbetarklassbakgrund som gemensam nämnare – som en sorts metod för turism. Genom att äga En Tysk Pojke kan han omsluta hela nationens essens. Romantiserande, men inte särskilt romantiskt. Whatever happened to Otto Nowak? Vem vet.

Stephen Spender, författarkollega och vän till Isherwood, skriver i romanen ”The Temple” att ”Germany is the only place for sex. England’s no good.” Den utspelar sig inte i Berlin utan i Hamburg och längs Rhenfloden – därmed en annan Tysklandsfantasi. I boken har karaktären Joachim oerhört svårt att hantera sin bayerske pojkvän Heinrichs vänstersympatier; att överhuvudtaget hantera drag som inte stämmer överens med hans första, ytliga intryck av Heinrich.

Den gången hade han Lederhosen och alabastervit hy. ”Du sökte en blomma och fann en frukt, du sökte en källa och fann ett hav, du sökte en kvinna och fann en själ – du är besviken.”

Både ”The Temple” och Isherwoods Berlinböcker utspelar sig under Weimarrepublikens dekadens – innan 1933 och Nazityskland – oanandes skuggan som snart kommer att falla över eran. Förvisso inte helt – författarna har ju facit i hand. Men deras historier slutar samtidigt med det avsnittet i Tysklands historia. Det är något fantomnostalgiskt att blicka tillbaka på och romantisera, gnola på ”Mein Lieben Herr” medan man dammsuger eller döpa en klubb till Kit Kat, snarare än att – för att ta något helt ur luften – se parallellerna till samtidens ekonomiska kriser och främlingsfientliga landvinningar.

Något liknande tycks genomsyra tankesättet bakom den bisarra HIV-romantik som den gångna sommarens Just a little lovin’ – ett norskt, engelskspråkigt lajv med taglinen ”It was the summer AIDS came to New York City” – gav uttryck för.

Johan Hilton och Philip Teir debatterade i Expressen med producenterna Tor Kjetil Edland och Hanne Grasmo, och Susan Sontags essä ”AIDS and It’s Metaphors” åberopades. I den menar Sontag att HIV-viruset i västvärlden blivit för samtidens konstskildringar vad tuberkulos var för sekelskiftets: ett kvitto på ”en konstnärlig, bohemisk och sexuellt utlevande personlighet.”

Att påpeka att verkligheten ser annorlunda ut vore egentligen att nedvärdera er läsare. Men i Louise Hogarths dokumentär ”The Gift” från 2003 om bögar som dras till att bli HIV-positiva, är intervjupersonerna förbluffande omedvetna om virusets sanna ansikte. HIV-smittan är gåvan; ”giftgivers” är personer som är beredda att sprida viruset, ”bugchasers” jagar det.

Sjukdomen reduceras till en dödlig fetisch eller närmast en praktisk åtgärd: om man har det behöver man inte oroa sig för att få det, resonerar flera personer. Bara tråkiga personer har skyddat sex, säger HIV-positiva Doug Hitzel. Han kan i princip isolera tillfället då smittan överfördes. Det var planerat sedan innan.

I en stödgrupp för HIV-positiva män återkommer man ständigt till hur media trivialiserar sjukdomen. Kampanjerna som ska motverka spridningen av viruset föreställer i princip alltid nakna, muskulösa män i svartvitt med någon undertext om att man ska använda kondom. Ungefär lika effektivt som cigarettpaketens ”RÖKNING DÖDAR”.

Hitzel har en liknande erfarenhet av reklamerna för bromsmedicin: leende män i gott fysiskt skick och käcka texter som ”Life goes on” och ”I’m positive”. Själv är han inte särskilt positiv. ”Jag trodde inte att allt skulle förändras så snabbt”, säger han.

”Visste ni att i USA är fyrtio procent av alla smittotillfällen avsiktliga. De skriver det här i Forum. Samma sak i Västeuropa. Har fjollorna där borta blivit så depraverade att de vill bli smittade nu? De skriver kontaktannonser där de letar efter nån som kan ge dem ’ett plus i livet’, ’jag har redan den virusstammen, men jag saknar den och den…'” (Lubiewo, sida 98).

Citatet kommer från den polske författaren Michał Witkowskis roman ”Lubiewo” från 2004. Den handlar också om nostalgi. Under den slagfärdiga taglinen ”Bögarnas Decamerone” skildrar ett galleri av parkfjollor i Wrocław sina högst solkiga glansdagar under Sovjettiden.

Till skillnad från Isherwoods och Spenders karaktärer stannar Witkowskis kvar – de har inte mycket till val – och längtar bittert tillbaka till den tid som flytt. Efter kommunismens fall blev allt annorlunda; bögvärlden blev vaxad och muskulös och började prata om sig själv i maskulinum.

”Du skulle ha sett vad som försiggick här på åttiotalet! Ingen visste vad aids var för nåt, alla var bara mer än villiga att dela med sig av det. Ingen använde kondom. Varför skulle man? […] Ingen kunde föreställa sig att nåt sånt skulle komma till Polen. Det kom ju från det mytomspunna västerlandet, det var som en ananas, en ny fluga, en ny drog eller liknande. Nåt exotiskt som ingen brydde sig om här. Och alla var övertygade om att det aldrig hade kommit hit om inte den där sablarns muren hade rämnat. Det kunde ju inte finnas aids i ett kommunistland. Skulle det stå en kille med en röd fläck i pannan och köa i en av våra grå affärer? Aids förknippades med blodrött och kommunismen var ju genomgrå.” (Lubiewo sida 137).

”Nostalgin är nödvändig”, skrev Edland och Grasmo i sin Expressen-replik. Det är sant; nostalgin är rentav oundviklig. Men det finns olika sorters retrospektivt förhärligande. Vill man vara snäll kan man säga att det i romantiserandet finns en ansats till förståelse och identifikation. ”Jag vet ingenting om lidande, men jag kan lajva ditt.” Ibland fungerar det som överlevnadsstrategi, ibland blir det bara ett sätt att trivialisera lidande; misär sedd genom ett Instagramfilter.

Jag har något gemensamt med Witkowskis karaktärer, Christopher Isherwood och initiativtagarna till Just a little lovin’. Vi kan inte föreställa oss hur HIV, död och fattigdom skulle kunna angå oss. Det är något vi kan välja, inte något vi är hänvisade till.

Lubiewo sätts upp på Göteborgs stadsteater våren 2012. Just a little lovin’ kommer att genomföras igen sommaren 2012.