Gösta Berlings saga

Proggporr med A Mountain Of One hittar du här.

För att vara ännu tydligare: det handlar om progressiv rock, progg. Även om bandet själv föredrar ”instrumental rock”. Beskrivningen är förstås en drift med den allmänna bilden av proggrockaren som en undernärd, överlärd kuf med onödigt stor entusiasm för fantasy och skickliga gitarrister.

Sedan slutet av 70-talet är genren paria. Tio år tidigare kände sig en samling musiker, framför allt i England, trängda inom rockmusikens ramar. 50-talets rock’n’roll, det tidiga 60-talets popexplosion och den följande flower power-musiken hade tömt ut det som gick att göra med tre-fyra ackord på tre-fyra minuter.

I stället började man experimentera med influenser från jazz, konstmusik och klassiska stycken. Den musikaliska virtuosen blev ett ideal. Tolvminuterslåtar – eller snarare akter, ”movements” och ”impressions” i ett längre ”verk” – med oförutsägbar rytmik, oljud och makalösa melodier bakades ihop med surrealistiska sagoteman och berättelser om rymden.

Förutom viljan att bryta sig loss från den traditionella rocken ville proggpionjärerna förstås också ha brudar. Men till deras besvikelse bestod publiken till ungefär 95 procent av män. Det var, precis som alternativ hiphop, industri och minimal techno, klassisk nördmusik.

Men så kom punken och gjorde slut på en era. Inget mer jazzande, ingen mer keyboardonani, inget mer jävla flum. Från och med nu gällde några få ackord på ostämda instrument, rå energi och hat. Musik gjord med skrevet snarare än med hjärnan.

Därefter fick man i princip smuggla ut den progressiva rocken ur skivbutikerna. ”Den är nog den enda sortens musik där folk, utan att skämmas, avfärdar allting inom en genre som skit”, som den engelska författaren Jonathan Coe säger i BBC-dokumentären ”Prog Britannia”. Progg blev musikindustrins motsvarighet till porr.

Över en cannelonilunch i restaurangen på Hotell Norrtull i Stockholm berättar Alexander Skepp, trummis i Gösta Berlings Saga, att alla texter om bandet, som recensioner av den nya skivan ”Detta har hänt”, inleds med ett stycke om vad progressiv rock är.

Och nidbilden av rollspelsrockaren reproduceras ofta. En kritiker vill till exempel att bandet ska tagga ner på sina solon och jam (som inte har att göra med ”god musik”) om det vill attrahera andra än ”svettluktande a-kassenördar”. Själva vill medlemmarna gärna slippa den ständiga sammanblandningen med proggrocken. Och framför allt med begreppet retro.

– Jag antar att vi får skylla oss själva när vi spelar på museiinstrument. Men vi tycker att det låter så himla fint, säger Alexander Skepp och refererar bland annat till mellotronen, minimoogen och rhodespianot som används på skivorna.

– När vi började spela och behövde definiera oss som band var proggrocken viktig för oss. Nu känns den snarare som ett hinder. Vi uppfinner inte något som ingen annan har gjort, men rent musikaliskt ser jag oss heller inte som en efterapning. Det värsta jag kan tänka mig är att spela egna låtar som låter exakt som musik som redan finns.

Faktum är att bara två av fyra medlemmar över huvud taget har lyssnat på progressiv rock. Så när de sätter sig tillsammans för att göra låtar – och Gösta Berlings Saga gör all musik tillsammans – spelar genrens konventioner väldigt liten roll. Kompositionerna utgår från ”melodier som låter snygga” och utöver det är allt tillåtet. Det ger ett slags maximalistisk minimalism – återhållna, upprepande kompositioner med lager på lager av idéer och ljud. Vilket förvisso påminner en del om den experimentella ”musikaliska galenskap” som kännetecknade 70-talsbandens tillvägagångssätt.

Inga regler alltså – däremot konceptuella ramar. För att alla ska känna att de är på väg åt samma håll i arbetet med nytt material konstrueras faktiska ”mood boards”: Foton, bilder och annat som känns relevant för den musikaliska stämningen sätts upp på en vägg.

Ur detta collage växte temat för ”Detta har hänt” fram, med titlar som ”Fem trappor”, ”Nattskift” och ”Svenska hjärtan”. Medan den första skivan ”Tid är ljud” både i ljud och idé hade ett mjukare tilltal och uppehöll sig vid motsatsparet Natur/Stad, innebär det nya materialet en flytt helt in i den urbana miljön. Det handlar om den romantiska bilden av industrialiseringen, det svenska folkhemmet i förfall.

– Det här är de gemensamma bilder vi har av musiken, av det gamla och nya Sverige och av vart vi är på väg. Det är lätt att man tänker att allt var så mycket bättre förr, finare och vackrare, men är det verkligen helt sant? Däremot har vi som grupp ingen politisk agenda.

Det primära är att göra fin musik. Och det som är fint är de nordiska melodierna, musik med ”en svensk ådra”.

– Vi är stockholmsgrabbar och åker gärna till Dalarna en helg över midsommar och hör spelmännen musicera. Men hade vi varit uppväxta i Borlänge hade vi nog inte känt likadant.

Kompositionsmässigt har Gösta Berlings Saga rört sig från det mjuka, runda och lättsamma och de nästan naiva melodierna på debuten till dagens betydligt hårdare kanter. Men dynamiken ligger förstås i spänningen mellan de två stämningslägena. Som i låten ”Bergslagen” där en enslig vaggvisemelodi fylls i av en tramporgel, för att snart förvrängas och bli till industriell kross.

Det är den nya, isländska gitarristen Einar Baldursson som med sin stränga spelstil – som Alexander Skepp beskriver som ”svärta och vassa knivar” – har lockat fram gruppens mörkare nyanser. Den nya riktningen blev förlösande.

– Har man satt sin fot i proggvärlden är det lätt att det blir ”barfota i gräset-vibbar” och vissa trivs bra med det och gör den grejen väldigt bra. Men vi vill hellre nå känslan av arbetardojor i en lagerlokal.

Till skillnad från många av de engelska proggrockarna för 30-40 år sedan saknar medlemmarna i Gösta Berlings Saga, i princip, musikalisk skolning. Ofrånkomligt spelar de därför mer med hjärta än med hjärna. Även om de strävar efter att utmana och sätta både sig själva och sin publik på prov, med medvetet matematiska stycken.

Men vissa artister bär sina hjärtan ända ute på ärmen och det gäller inte Gösta Berlings Saga. Man kan nästan se gruppen som motsatsen till ett band som, säg, Broder Daniel. I dokumentärfilmen ”Broder Daniel forever” pratar sångaren Henrik Berggren om att alla bra grupper betyder något, står för något, vill säga något med sin musik. De ska uttrycka själ – inte skickliga musikers tillfälliga infall.

För Gösta Berlings Saga verkar musiken snarare vara en karta med stora vita fläckar där det är upp till lyssnaren själv att måla i det som saknas. Bandet erbjuder den textuella inramningen och gör musik som absolut inte är själlös, men mer defensiv, och ordlös.

– Jag har själv jäkligt svårt att relatera till sånger med text. Det blir så personligt. Visst kan det träffa rätt ibland men jag vill hellre att man lämnar det öppet.

– Det ska gärna vara lite drömskt. Man vill ju peppa folk att få egna intryck när de lyssnar. Vi vill göra musik som uppmuntrar till att tänka fritt och till att själv skapa egna bilder.

Men även om Gösta Berlings Sagas progressiva, förlåt, instrumentala rock – med beröringspunkter med Uppsalabandet Samla Mammas Manna och engelska King Crimson – inte väcker samma grandiosa känslor som Broder Daniels, uppstår ibland små ögonblick av, ja, magi.

I våras spelade bandet inför femton (!) personer på klubben Pluto i Gröndal i södra Stockholm. Efteråt kom en tjej fram och berättade att hon just där och då hade haft en av de största musikupplevelserna i sitt liv. Var hon ironisk? Nej, inte alls.

Och efter en konsert på det svartklubbsliknande haket Truckstop Alaska i Göteborg, för ett par år sedan, gick en kort och bitig kille i kamouflagebyxor omkring och såg ut som att han ville starta bråk. Efter att han hade stirrat på medlemmarna i bandet ett tag klev han fram mot dem, aggressivt eller kanske bara bestämt.

”Shit, nu är det klippt”, tänkte Alexander Skepp.

– Han satte fingret i bröstet på mig och började berätta om sig själv och sin polare och alla andra som hade det jäkligt tufft i det där området, om sin farsa som hade råkat illa ut. Han berättade om när han var liten och att det fanns så få tillfällen då man kunde gå in i sin egen bubbla och bara vara i fred.

– Men vår spelning hade varit ett sådant tillfälle. ”Här fick jag verkligen vara mig själv”, sa han. Och så gav han mig världens kram. Jag vågade aldrig ens ifrågasätta om han var ironisk eller inte.

Gösta Berlings Saga

• Är från Stockholm och består av Einar Baldursson (gitarr), Gabriel Hermansson (bas), David Lundberg (klaviatur) och Alexander Skepp (trummor). På debutskivan spelade Mathias Danielsson gitarr.
• Bildades 2004. Innan dess hade Alexander Skepp och David Lundberg spelat Hansson & Karlsson-inspirerad trummor-och-orgel-musik under namnet Pelikaan i några år.
• Bandet har givit ut skivorna ”Tid är ljud” (2006) och ”Detta har hänt” (2009) på svenska Transubstans Records.
• ”Tid är ljud” finns på Spotify.
• Myspace

”Berslagen”, live i Göteborg:

Proggporr med A Mountain Of One hittar du här.