Giggs

Det börjar med några syntetiska trumtakter och en ljudkuliss som är illavarslande och allt annat än mjuk. Sedan öppnar Giggs munnen och samtidigt dörren till ett bottenlöst mörker:

”When u niggers talking about hell, that’s the place where I dwell, so the stories I tell I put my heart in”
från Uummm!!, Walk in da park.

Den 27-årige Londonrapparens debutskiva ”Walk in da park” är som en lång och febrig mardröm. En mardröm som blir mer och mer påträngande ju längre den pågår. Till slut ger man efter helt och låter sig sugas upp i handlingen.
När albumet kom 2008 placerade den sig mitt emellan en grimerörelse som förvirrat letade efter nya uttryck och en brittisk hiphopscen som lämnade mycket att önska. ”Walk in da park” var en briserande rapport från södra London som med sin tyngd och domedagslika orkestrala ljudbild fick det mesta vid samma tidpunkt att blekna. I efterhand borde den med lätthet räknas som en av 00-talets mest laddade och kraftfulla uppvisningar i berättarkonst, där Giggs djupa och långsamma rap lägger sig som ett ödesmättat täcke över handlingarna.

Skivan fick också ett gott mottagande och sålde slut redan under första dagen i butikerna. Ett resultat av ett ihärdigt arbete med flera framgångsrika mixtapes dessförinnan – och – ”Talkin’ the hardest”, freestylenumret där Giggs rappar över ett Dr Dre-producerat beat, en låt som blev något av ett undergroundanthem på Youtube. ”Walk in da park” gjorde också att Giggs belönades med priset för bästa engelska hiphopakt på amerikanska BET Hip Hop Awards senare samma år, i konkurrens med bland andra Dizzee Rascal och Chipmunk.

Men istället för att dörrarna fortsatte att öppnas blev fallet det motsatta på hemmaplan. När skivbolaget XL Recordings skulle kontraktera Giggs blev de uppringda av Londonpolisens speciella enhet för att utreda vapenbrott i de svarta delarna av London, Operation Trident, som gav en skarp och lögnaktig varning om hans kriminella förflutna. Enheten gick även vidare och lyckades stoppa honom från att uppträda på en Lil Wayne-konsert därefter. Och när Giggs öppnade butiken SN1 häromåret (Spare No 1) för att sälja sin egen klädkollektion och musik var polisen där från första dagen.

– Förut blev jag förbannad och sen blev jag trött på det men nu är det… det är inget jag kan göra något åt, jag brukar inte ens bry mig. It’s like a part of my fucking life! Det är som att du har en fläck i ansiktet och du kan inte få bort den, den är bara där och du vänjer dig vid att den finns där.

– Jag får försöka hitta vägar att ta mig runt det eller att använda det i positiv bemärkelse när jag marknadsför mig själv. Det är det man lär sig när man kommer från gatan, att man har minst tio negativa saker som man måste omvandla till något positivt. Det är så jag hanterar det, säger Giggs när jag ringer upp honom i London.

Giggs, aka Hollowman, eller Nathan Thompson som hans riktiga namn lyder, började sin musikaliska bana 2005. Efter ett fängelsestraff för olaga vapeninnehav bestämde han sig för att försöka ta sig ur sitt tidigare stökiga liv och lägga krafterna och en karriär på det kreativa. Tillsammans med sitt crew SN1 började han göra en mängd låtar som hamnade på en rad mixtapes. Låtar som uteslutande uppehöll sig kring livet i Peckham, stadsdelen i södra London där Giggs är uppväxt och fortfarande bor, och där gängvåld, droger och vapen är en del av vardagen. Att den världen nu nått ut till flera än invånarna i Peckham menar Giggs är en orsak till att myndigheterna inte vill veta av den. Och det var först när han började göra musik som han insåg hur omedvetna folk är om stadsdelar som hans egen.

– Kliver man ut därifrån så stöter man på folk som inte alls känner till vapnen, drogerna och gängvåldet. När jag träffar folk på mitt skivbolag har de inte en aning om det, och jag brukar ställa mig frågan hur de inte kan känna till det, för det är ju det enda jag vet om.

– Många tycker att det är negativt och därför vill de inte stödja eller veta av det, men det är inte negativt för mig. Det är exakt hur mitt liv ser ut varje dag, så varför ska jag sjunga om något annat. Det finns en massa andra personer som vill komma fram och berätta sin historia också, men de tillåts inte göra det. Det gör ju inte jag heller men uppenbarligen håller vi på att bryta ned en del barriärer nu genom det jag säger. Därför är det viktigt att jag inte ger upp det jag gör.

Musikaliskt har Giggs vissa paralleller till det amerikanska dirty south-soundet och i det långsamma tempot kan man finna likheter med artister som Mike Jones och Clipse.
Men Giggs tonfall är mörkare och mer osminkat. Trots det har han samarbetat med en rad olika grime och hiphopakter, däribland Wiley, Sway, Skepta och Mike Skinner som producerade den fina ”Slow songs” åt Peckhamsonen förra året. Och på senaste singeln ”Don’t go there” gästar Atlanta-rapparen B.O.B. Ett samarbete som kom till efter att Giggs tröttnat på att så få tog till sig hans musik i England.

– Jag tänkte att jag skulle åka över till USA och göra några spelningar så att de skulle upptäcka mig. Jag nätverkade där och fick kontakt med Grand Hustle Records och B.O.B:s manager, och där valde vi ”Don’t go there” från en av mina mixtapes. Jag ville att vi skulle få olika vinklar på texten, med två röster, ”if you don’t know there, don’t go there”.

Giggs har en 8-årig son vars röst hörs på en av låtarna på ”Walk in da park” och som han också lånat en cd-skiva av med musik från Mary Poppins och samplat.

– Jag har alltid gjort musik, men det var han som fick mig att ta det på allvar. Att jag satsar på det så att jag håller mig ifrån kriminalitet, så att jag inte kommer ifrån honom.

Mary Poppins-samplingarna är ganska oväntade på skivan, mitt i allt mörker.
– Ja, haha. Han brukar lyssna på den skivan innan han somnar, det är en hel skiva med en massa Disney-låtar, så jag tog en av dem. Det låter coolt i låten, folk älskar det. Hade jag fått den support jag får nu när ”Walk in da park” kom hade många fler gillat den.

Texten och videon till din senaste singel, ”Look what the cat dragged in”, är nästan ironisk med dess gangstarap-klichéer. Är det tanken, att driva med de som ser dig som en gangsta?
– Ja, typ. Fast inte riktigt, det handlade mer om att hitta en skön vibe och att glida med i beatet vilket jag verkligen gillade. Sen är titeln lite som, ”åh nej, inte han nu igen”, haha.

Vad tyckte du om valet i England och att Tories och Liberaldemokraterna fick makten?
– Jag skiter fullständigt i det, ingen bryr sig om det på gatan för det innebär ingen förändring för dem. Ingen röstar där eller är intresserad av politik. Den enda förändringen för mig är att jag håller på att ändra mitt liv och min vardag och då blir man mer medveten om det. Men jag vet inte ens vilka det finns att rösta på, folk blir fortfarande dödade där jag kommer ifrån. Vi har vår egen regering där, gängen och polisen. Och polisen gör vad fan de vill, de förstör fortfarande våra liv.

Är din förhoppning att komma bort från Peckham?
– Jag vill komma därifrån men samtidigt göra det till en bättre plats. Det finns väldigt många kids där som inte har något att göra, det är därför de ägnar sig åt kriminalitet. Men många av dem vill rappa, göra beats eller hålla på med kläder, det finns så mycket för dem som de skulle kunna göra. Därför är det så viktigt det vi gör nu.

Din klädbutik i Peckham är viktig i detta sammanhang?
– Definitivt. Det finns många bland personalen som förut var på gatan och sålde droger, nu säljer de kläder. Så det är bara positivt.

Har ni fortfarande problem med polisen?
– När vi öppnade den kom de dit varje dag och gjorde räder och trakasserade oss, men nu har de slutat.

Så ni vann den kampen?
– Ja, men de tänker nog ”vi skiter i butiken och slår ut den centrala kraften så finns det ingen butik sen”. Fast när de gjorde räderna kom det bara mer och mer folk och stöttade oss i butiken, för folk ser att vi vill göra något bra. I hooden vet alla vad som händer: vuxna, gamla och unga, så deras trakasserier funkar inte där. Och det har de fattat nu, det var därför de gav upp. Men när de ringer skivbolag och ställer in turnéer så funkar det, för de människorna vet inte vad som händer i hooden. När de kontaktade mitt skivbolag fick det effekt för i deras ögon är polisen good guys och då måste jag vara the bad guy. Samma sak är det då de ringer upp bokare och klubbägare.

Är du bannlyst i hela London från att uppträda?
– I London händer det inte, och ute i landet får jag inte spela om myndigheterna får reda på det, då stoppar de konserterna direkt. De konserter de inte känner till och som inte marknadsförs funkar. Men publiken där är mestadels folk som vi känner, 30 procent typ, resten känner inte till oss så vi får aldrig reda på vår potential. Det är frustrerande men det kommer att bli bra till slut.

Ditt nya album ”Let ’em have it” släpps inom några veckor. Vad är förhoppningarna inför det?
– Jag har en del arbete att göra i USA. De tror inte att det finns ett hood i London, de tror att jag är fake. Så jag ska visa att de har fel, sen kan jag tänka på att släppa ett album där.

Hoppas du att om du kan släppa skivan där och få lite uppmärksamhet, så kan det lossna på hemmaplan också?
– Ja, för England är korkade och följer bara vad USA gör. Samtidigt måste jag få uppmärksamhet i England för att kunna bli involverad i USA så det är lite av ett moment 22. Men vi ska få saker att hända.

”Let ’em have it” släpps på XL Recordings den 21 juni.
Mer info om Giggs.
Info om SN1.
Giggs har släppt en mängd mixtapes där ”Ard bodied” och ”Who said that” är väl värda att kolla upp.
Ladda ner låten ”Whippin all day” här.