Fredrik Strage: Så minns jag 1990-talet (Eller konsten att sampla sina dagböcker)

Throw Me Away har bett mig sammanfatta 90-talet eftersom de är trötta på sammanfattningar av 00-talet (och förmodligen vill få mig att framstå som en föredetting). Själv är jag trött även på 90-talet. Därför orkar jag inte skriva något nytt om det decenniet utan samplar bara mina gamla dagböcker. Här är tio osammanhängande ögonblick från förra seklet.

Onsdag 10 januari 1990
I kväll när jag satt och lyssnade på ”Life is life” med Laibach kom mamma in och sa att Kajsa (vår hamster) var död. Min lillasyster hade redan börjat gråta. Jag kontrollerade. Kajsa var mycket riktigt stendöd. De svarta ögonen var tomma och hon tittade ut ur sitt hus som om hon ville få en sista skymt av världen.

Torsdag 23 maj 1991
Jag intervjuade Blixa Bargeld för New Life! Vi sågs före Neubautens spelning på Elysée Montmartre i Paris. Bandets utrustning låg spridd i lokalen. Stålbalkar, metallspiraler och mystiska maskiner. Jag lyssnade på deras soundcheck. Grannarna klagade. Trummisen FM Einheit blev arg när arrangören undrade om de kunde sänka volymen. Jag intervjuade Blixa tillsammans med två fanzinejournalister som pratade dålig engelska. Blixa var snäll. ”Beers for the gentlemen as well as for me”, sa han till tjejen från skivbolaget. Konserten var bra. ”Zerstörte Zelle”, ”Yü-Gung” och ”Haus der Lüge” lät bäst.

Tisdag 1 december 1992
Telefonen ringde när jag höll på att stryka kläder i fredags. Det var J, New Life-medarbetaren som går på alla konserter. Han föreslog att jag skulle följa med på en popfest i en källare på Söder. Det tog mig en timme att spraya luggen, dra på mig skinnjackan och hitta dit. Dessvärre smälte jag inte riktigt in bland alla popnördar som skuttade runt i gigantiska t-tröjor, pottfrisyrer och pipskägg. På dansgolvet brusade Ride och My Bloody Valentine ur högtalarna, vilket inte riktigt gav mig lust att dansa.

Söndag 10 oktober 1993
Efter besöket på Moderna Museet gick vi till Mega där S lyssnade på technoplattor som han avgudade, men jag i ärlighetens namn inte blev så imponerad av. Lars Sundh, designgurun på tidningen Pop, dök också upp och bar på en gigantisk trave cd-skivor. Vi hamnade slutligen i S lägenhet på Rörstrandsgatan där vi spelade skivor i flera timmar.

Min skivsamling är minimal i jämförelse med S som omfattar minst 2000 LP:s. S beklagade sig över att han inte hänger med i utvecklingen på technofronten. Jag försökte övertyga honom om att det nästan var omöjligt, att man skulle vara tvungen att tillbringa all sin vakna tid i skivaffärer för att lyckas med det. Det verkade inte ge honom ro.

Söndag 27 november 1994
Konstfack hade fest i fredags. Jag stod lutad mot en pelare på dansgolvet och drack min öl. Tung ragga pulserade ur högtalarna, starkt vitt ljus strömmade genom rökmaskinens dis och mitt i infernot studsade en liten figur fram och tillbaka. L dansade bredbent, böjde på knäna och tog ibland ett skutt framåt så att hennes Get-A-Grip-kängor lättade från marken. När basen var extra markerad, när högtalarna verkade morra likt stora odjur, slängde hon överkroppen framåt och hennes skruvlockar for genom luften som hysteriska serpentiner.

Tisdag 2 maj 1995
På Pop fick jag en Marvin Gaye-box, ringde skivbolag och tjatade om skivor, försökte kolla upp när Jan Gradvall kunde göra en Cypress Hill-intervju i Los Angeles, faxade till sura, tyska technoetiketter, lyssnade på förhandskassetter, intervjuade rapkvartetten Sherlock som kom upp på redaktionen i sina säckiga jeans, bläddrade i gamla Mix Mag på jakt efter en artikel om dj:n David Holmes, drack kaffe, funderade på min Atlanta-artikel, faxade till Fanzine Media och tjatade om min lön, pratade med E om en eventuell Infinite Mass-artikel och hälsade på en ny praktikant (en flicka vars namn jag glömt) som hade kort, svart hår och en ros tatuerad på högerhanden – samt några mystiska skärsår på vänsterarmen som hon inte ville prata om. Hon älskade Manic Street Preachers.

Måndag 22/1 1996
Upptäckte anteckningar som en PRAO-flicka gjort i ett övergivet kollegieblock på Pop. Det var utkast till ett brev som hon skulle skicka till en väninna. Hon berättade om hur jobbigt det var att bära korgen med post från Döbelnsgatan till Sveavägen varje morgon. Hon skrev att det var roligt att gå på förhandsvisningar. ”Snittåldern på Pop måste vara runt 23-25 år. Det gör att man inte får tråkigt de stunder man är sysslolös. Väldigt intellektuella är hela bunten också. Alla dricker café au lait.”

Måndag 17/3 1997
Vi dansade på Expressen Fredags fest på Centralbadet, dränkta i vita bubblor från en skummaskin. Drum’n’bass, sprit och klor. Leila K slängde sig raklång på dansgolvet och slickade L:s skor.

Onsdag 10/6 1998
En avdankad punkare i 30-årsåldern muckade gräl med mig i tunnelbanan vid Skanstull. ”Din jävla skit. Jag ska nita dig. Du sitter där på Pop och Z-TV och tror att du är något. Fy fan. Du vet inte ett skit om Chumbawamba!” Jag fick lust att kasta honom på rälsen men gick bara därifrån medan han kastade glåpord efter mig.

Söndag 20/6 1999
Hultsfredsfestivalen var okej trots att Atari Teenage Riot gjorde en oengagerad spelning (dessutom strejkade deras sequencer). Det var jobbigt mycket folk på Marilyn Manson, Suede och Hole. Under den senare konserten dog en 19-årig flicka och kvällstidningarna skrev att det var svårt att hitta någon festivalstämning efter det hemska som hänt. ”Men varför recenserade ingen konserten?” undrade A. ”Rockjournalistiken får inte låta sig tystas!” ”Det är häftigt när människor dör på rockkonserter”, sa S. Vi kom fram till att tragedin trots allt var ganska passande eftersom det gått exakt 30 år sedan Rolling Stones konsert i Altamont.

Jag drack öl med DJ Sleepy och Rusiak. Jag dansade till Chemical Brothers. Alec Empire vinkade till mig från scenen. Och jag lyckades få Jenny Wilson i First Floor Power att tro att jag är bisexuell (det klassiska raggningsknepet funkade dock inte). Alla var trötta sista dagen. På väg hem till Stockholm i hyrbil stannade vi i Linköping där mina föräldrar lagat köttbullar och potatis. Vi satt på altanen. Det var skönt att lyssna på fågelkvittret och vindens sus.

Fredrik Strage är författare och skribent, aktuell med antologin ”Strage Text”. Dessutom är han bra på att mixa gothrock med flickpop i sina DJ-set.