Frank Ocean eller ”I fucking love rap music. But I’m tired of defending it”

Frank Ocean är en del av kollektivet Odd Future Wolf Gang Kill Them All. Med tanke på den här musiksidans primära målgrupp vore det respektlöst av mig att presentera dem närmare än så (jag implicerar här, att ni redan känner till gruppen och varför vi(ce) gillar dem).

Hur som helst borde ni läst om dem bara den senaste veckan, då både engelska NME och svenska PSL slagit stort på Tyler, The Creator inför hans kommande skiva. Men redan innan hade en annan av medlemmarna, Earl Sweatshirt, förfört överraskande många hipsters i USA.

Med sin ringa ålder (16, clumsy and shy) som kontrast till texterna, som handlar om droger, skateboards och våldtäkt. Till exempel.

 

Låt oss konstatera en sak innan jag fortsätter det här:

Jag tycker i allmänhet om hiphop. Jag älskar texterna, musiken, hur rösterna låter när de springer på orden. Jag älskar hiphop för att den är stark. Och jag älskar att den är tjurig, bångstyrig och ouppfostrad. Jag är dessutom en av de som har övertygelsen att rappare (observera här att detta innefattar både rappande tjejer och rappande killar) i allmänhet är lika kvinnofientliga eller sexistiska som ditt lokala indierockband, bara det att den senare genrens medlemmar gör ofattbart mycket tråkigare musik.

Odd Future Wolf Gang Kill Them All är inget undantag. Jag ser fram lika mycket mot Tylers skiva som din gemene musiktrendsetter.

Men jag är medveten om att jag ibland är en av få.

Som när Jay-Z träffade Bono från U2 för första gången och han upptäckte att inställningen inte är konsensus. Hiphop är trots sitt totala kommersiella övertag på MTV, för många fortfarande förenligt med killar som tar droger och våldtar tjejer och sen inte ens kan sjunga. Eftersom Jay-Z äger halva USA gav han ut en bok till Bono och dennes gelikar, den hette ”Decoded.”

”Decoded” är inte en dålig bok – men det är inte en bok som är speciellt intressant för mig.

Jag tycker att Hova är bra som musikartist. För mig är Jay-Z musiken, texterna, låtarna javafan lyriken; inte en hybrisdrabbad kompis till föräldrarna-typ som sitter och pekar på sina egna punchlines och avkodar dom åt oss; “Kolla vad jag gjorde där! Var jag inte smart?”

I Chris Rocks stand up “Never Scared” säger han: ”I fucking love rap music. But I’m tired of defending it”. Lite så känner jag först när jag lyssnar på Earl Sweatshirts debut “Earl”. Men plötsligt märker jag att det inte behövs. Earl är redan en etablerad i Viceland, en galen och knasig karaktär med mycket destruktiva drag. Hur coolt är inte det?

Okej, så det finns en hel del vita övre medelklasskillar med en felfri känsla för Burberryrockar som sitter och nynnar med i texter som handlar om att dra in tjejer i bilen och våldta dem.

I den svenska serievärlden har JVVF (Jag vill vara farlig)-kulturen diskuterats mycket, skillnaden mellan kultur och effektsökeri. Här någonstans landar kanske vi som lyssnar.

Och när jag sätter på låten kan vi enas i all den där härliga våldsporren, om så bara i tre minuter. Ingenting borde vara fel i den här bilden. Men plötsligt vill man inte riktigt fortsätta.

Då blir man genast rädd för att råka gå för långt, bli moralisk (moralisk är ett av de värsta skällsorden som man kan använda i modern tid, upplysningens och valfrihetens tid).

Jaha, jag kan ju sätta mig här i ett hörn med Nina Björk. Jag gillar ändå inte att dansa. Skulle den här texten inte vara så diplomatisk, eller om den skulle publiceras i City skulle jag få dödshot från hela Flashback.

Så. Nu ska det handla om Frank Ocean.

Frank Ocean är alltså en del i det här skräckhiphop-gänget. Men han är ändå långt ifrån dem. Med sin melodiösa pop-r’n’b à la The-Dream och känsliga texter får han Drake att låta farlig. Visst finns här lite ironiska blinkningar och kvickheter, men ingenting farligt.

Det närmaste han kommer läskiga texter är när han i den gulliga “We all try” implicerar någonting man skulle kunna tolka pro-life. Samtidigt skulle man kunna tolka textraden efter som yes-homo.

”I believe a woman’s temple
Gives her the right to choose but baby don’t abort
I believe that marriage isn’t
Between a man and woman but between love and love”

http://www.youtube.com/watch?v=NtZh_zWEcpY

Till skillnad från Tyler, The Creators aggressioner mot pappan som försvann, sjunger han i en av de bästa låtarna ”There will be tears”:

 

”Hide my face, hide my face, can’t let ’em see me crying
Cause these boys didn’t have no fathers neither
And they weren’t crying, my friend said it wasn’t so bad
You can’t miss what you ain’t had, well I can, I’m sad”

Frank Ocean skulle inte äta kackerlackor eller dra av sig själv pekfingernageln.

Eventuellt (här har jag ingen bevisning) kan han inte ens åka skateboard.

Det är skönt att åtminstone en av Odd Futures brokiga skara inte är någon som gått direkt ur en Larry Clark-film. Istället har han på gränsen till ett löjligt ärligt språk och musiken är lätt och frisk. Det är nästan lite för enkelt, tänker man.

Den glider in i medvetandet som om man alltid kunnat melodin.

Den stulna “American wedding” är en fantastisk r’n’b-prestation, även om man måste spola bort gitarrsolot om man nu inte råkar gilla Eagles. Det är också någonting jag hoppas att Frank Ocean kommer syssla med mera i framtiden – skala bort det poppiga, och bli mer rå r’n’b. Jag är övertygad om att han skulle klara av det.

Dessutom tycker jag att låtar som “Strawberry swing” är sämst. Men det kan ha att göra med att jag inte är superinne på Coldplay.

Mina favoriter är för tillfället “Novacane” eller “There will be tears”. Hans mixtape som kom i februari, går precis som de andra av Odd Futures skivor att ladda ned gratis och det är definitivt någonting jag rekommenderar

Låt oss sammanfatta den här texten såhär: Jag är splittrad, lite skeptisk och mycket nyfiken. Jag är dessutom eventuellt moralisk och sexist. Kanske säger Tyler, The Creator det bäst på låten “Yonkers”:

“I’m a fucking walking paradox.”

Frank Oceans debut-mixtape ”nostalgia, ULTRA” finns att ladda ned här.