Från mod till knodd

Mina senaste besökta webbsidor enligt Safari.

✔  Tres Bien Shop
✔ Our Legacy
✔ Mr Mudd and Mr gold
✔ End Clothing
✔  Nitty Gritty
✔ Soto Berlin
✔ Nanamica
✔ Hypebeast
✔ Supreme
✔ Visvim
✔ Firmament
✔ Norse Store

Slentrianmässiga besök som utgör byggstenarna i mina naiva dagdrömmar. Drömmar draperade i parfym från Comme De Garcons.

4200 svenska kronor är den summa som jag lade på kläder innevarande lönecykel (Om du är anställd av reklambyrå förstår jag att denna summa ter sig ytterst modest men i den värld som jag verkar i är det en oacceptabelt hög summa).

Jag är alltså 35 år och inom kort tvåbarnsfar. Summa jag lagt på leksaker och kläder till min son innevarande lönecykel: 0 svenska kronor. I stället ger jag bort hen till Youtube, allt för att ge mig möjligheten att påbörja den imaginära konsumtionen, som i sin tur kommer att ligga till grund för det slösande av pengar som stundar den nästkommande lönecykeln.

Dessa små månadsallmosor skapar den jag önskar vara men tar mig samtidigt allt längre bort från den jag borde vara: En rekorderlig pappa som klär sig i praktiska regnbyxor.

Så långt tillbaka som jag minns har jag eftersträvat den ouppnåeliga magin i varje liten detalj av tillvaron. Oräkneliga är de timmar jag har spenderat på dagdrömmande – ett dagdrömmande som har byggt på enfaldiga visioner om ett liv där varje stund är intellektuellt tillfredsställande och estetiskt fulländad.

Missnöjet har därför varit min ständiga följeslagare. Verkligheten har aldrig motsvarat visionen. Min styvfars mer blygsamma inställning – att livet till nittio procent är tråkigt och att tjusningen är att kunna förhålla sig till detta – stämmer bättre överens med den grå vardag som stora delar av livet hittills visat sig vara.

Jag har en tanke om att jag och mitt barn tillsammans skulle erövra magin i tillvaron efter att vi båda dansat till tonerna av Joy Orbisons RA mix och lindat samtiden runt våra fötter. Men detta fallerar ständigt, på grund av mig. Om hens vardag fortfarande är en rörelse är min en avstannad massa.

För att vi ska orka de tre kilometerna på cykel till dagis varje dag måste jag ljuga för mig själv och omfamna det som återstår av den livslögn jag göder min son med.

Att min rock heter Junya ger mig hopp om att hen skall se någon annan och skönja den som jag en gång eftersträvade att bli. Strumpornas främsta syfte är inte att hålla fötterna varma, de ska berätta en historia om två personer som älskar varandra och trotsar vädrets makter på daglig basis.

Men viktigaste av allt att kläderna står över fredagsmys, rasister och må bra-böcker.

I denna Bizarro-värld har det blivit viktigare att spara pengar till ett par skor än att skaffa den där sängen som vi faktiskt måste ha för att vi snart är fyra i familjen. Allt som påminner oss om fördomarna och fascismen skjuter vi framåt på obestämd tid.

I garderoben finns det inte plats för pappas otillräcklighet och oförmåga till uthållighet. Där njuter vi av stunden och lyckan i att ingen, förutom några få, kan se de nyanser som skiljer mina enfärgade plagg från de andras.

Ni kan avfärda mig som ännu en bakåtsträvande vit medelklassman som vägrar ta ansvar för historien eftersom jag är alltför upptagen med att kommunicera en önskad image. Men det skulle kräva ett sammanhang där mina val var logiska och faktiskt bekräftades på en regelbunden basis.

Jag omfamnar ett sådant avfärdande: Det är syftet med min kamp. Varje dag är en möjlighet att bryta normer och rasera majoritetssamhället, så lyder tesen som jag har spikat upp min sons dörr.

Min egen tro är då bara en sista rest av barnet inom mig. En patetisk trettioplussare som har förlorat förmågan att kommunicera verbalt med jämnåriga och som egentligen bara vill bli sedd.

Kanske är jag bara en del av det stora konsumtionssamhället som anser sig ha erövrat demokratin, jämställdheten och rättvisan. Vid världens slut så återstår som bekant bara våra personliga varumärken.

Mitt yttre är i sitt skeva sammanhang det enda som upprätthåller denna vision som jag önskar var hens rättesnöre.

Kläder köpta i butiker som är godkända av vår samtids hipsters ger mig morgon-, middag- och kvällsfixen. De skänker mig samma glädje som inköpen på Boomkat.com med skillnaden att de existerar i fysisk form.

Deras ursprung och historia påminner mig om allt som vi kan ge och lära våra barn om hur de kan definiera sin egen värld utan hänsyn till omgivningen. Jag vill trotsa de sociologiska lagarna och inreda mitt eget rum.

Det finns en tyst överenskommelse mellan oss som bär en viss sorts plagg: Vi väljer att ställa oss utanför kommentarsfält, slipsar, bostadsbilagor och alla de andra företeelser vi valt att retuschera bort från vår egen värld.

Valet att inte spara är vårt eget och jag gör det för att jag aldrig slutar hoppas på att magin ska forma varje sekund av vår tillvaro.

Om fyra månader utökas familjen och den ekonomiska svångremmen kommer att dras åt ytterligare.

Jag funderar på att fira det hela med ett par Visvim.