Fotarbete i framkant

I mitten av en ring bestående av unga, svarta män i långa huvtröjor cirklar en ensam kille på den lilla yta som lämnats fri. Stämningen är om inte uppsluppen så i alla fall förväntansfull.

Snart börjar tonerna från en frenetisk trummaskin att slå. Den låter utomjordisk, hypersnabb, som en märklig hybrid av tidig jungle och dubstepens melodiösa avart purple. Men mer hysterisk.

Killen i mitten vars blickar alla nu riktats mot stannar upp för ett kort ögonblick. Sedan börjar dansen. Ben och fötter rör sig i en helt annan dimension och blir snabbt en synvilla.  Den stela torson verkar tillhöra en helt annan kropp. Dansen är ett organiserat kaos – upprorisk och ilsken men till synes med en medveten riktning. Det här är något annat än breakdance, det handlar mindre om akrobatik och mer om snabbhet och smidighet.

En halvminut senare tar en annan medlem ur Terra Squad över i mittcirkeln medan rivalerna i BTS med nonchalanta blickar inväntar sin tur.

»A lot of bass. Claps. Depending on what sample you use, the way you trigger it up. A lot of synths. Arpeggiators. A lot of weird sounds. As long as it’s banging hard bass-wise, and the hits, then you got a hit. Dancers from Chicago really like bass, claps, something crazy, something unexpected… that’s what we tried to keep up.«

(DJ Rashad)

Chicago footwork är inte på något vis ett nytt fenomen. Genren har existerat i lite mer än ett decennium och frontfigurer som DJ Spinn, DJ Rashad, Traxman och DJ Clent har lyckats generera tillräckligt med uppmärksamhet för ett par mindre utlandsturnéer. Dess influenser återfinns också i den senaste och bästa bassmusiken (Nguzunguzu, Girl Unit, Ikonika) såväl som i hiphop (det sägs att Chicago-bon Kanye West fick idén till debutsingeln »Through the wire« från footworkens smurfierade refränger).

Men likt Washingtons Go Go-musik har footwork aldrig omfamnats fullt utanför sin hemstad. I Chicago är musikens hjärta och själ dock mer levande än någonsin. På något vis känns det också som det är själva meningen.

Precis som discokvartetten The Whispers en gång för längesedan sjöng att »the beat goes on/just like my love/everlasting« är det fortfarande djupt fascinerande att så här i utkanten iaktta hur popmusiken, eller kanske i synnerhet just beatet, vägrar att stå stilla. Hur den fortsätter att eka i ständigt i nya former. Men inte tack vare en formulerad plan eller via någon förutbestämd väg.

Förmodligen vet ingen det här bättre än den legendariske dj:n Frankie Knuckles. Det var han som en gång myntade uttrycket att housemusiken var discons slutgiltiga hämnd. Men om Frankie Knuckles hade rätt i sin teori så var housemusiken förr eller senare också dömd att följa i sin föregångares fotspår.

Från att ha skapats av artister som Larry Heard, Ron Hardy, Marshall Jefferson och just Frankie Knuckles, på ljusskygga dansklubbar (med namn som Warehouse, Power Plant och Music Box) i Chicagos utkanter, blev housemusiken snabbt en angelägenhet långt utanför den gräsrotsrörelsen genren sprungit från. Snart hade housemusiken också packat resväskorna och flyttat från Illinois över till de brittiska öarna.

Hemma i USA slipades ljudet av de hårt knorrande Roland 808-trummorna ner i kanterna och smältes samman med dåtidens kontemporära R&B-musik. Samtidigt som »That’s the way love is« av Ten City och Madonnas »Holiday« klättrade på listorna var ett gäng puritaner än en gång tvungna att kasta handdukarna i dansgolvet och gå vidare till nästa grej.

För invånarna i Chicagos fattiga bostadsprojekt hade 1990-talets housemusik blivit för polerad. Motreaktionen kom i form av en handfull kassetter i olika färgglada nyanser som började dyka upp i de västra och södra delarna av Chicago. På etiketterna återfanns namn som DJ Deeon, DJ Skip och DJ Funk som med sina primitiva inspelningstekniker mer än gärna skruvade upp tempot till 140 bpm. Som ett eldtest för de sanna dansarna.

Det nya beatet hette passande nog ghetto house och dess viktigaste skivbolag var Dance Mania. Precis som housemusiken var ghetto house uteslutande för dansgolvet. Men den här gången var dansgolvet allt som oftast inte beläget i Chicagos dunkla nattklubbar utan i gränderna utanför bostadsprojekten.

»This was the beginning of lots of crews coming together and dancing against each other. It wasn’t even footwork back then, it was like animation. It’s hard to explain.«

(DJ Spinn)

Just DJ Deeon förblir än i dag en viktig förgrundsgestalt i Chicagos dansvärld. Han inspirerade inte bara många av sina kolleger utan lärde handgripligen många av dem att använda sig av trummaskiner. Många skulle till och med vilja hävda att DJ Deeons tidigaste inspelningar för Dance Mania förblir själva blåkopiorna för dagens footwork.

Men utvecklingen tog inte slut där. Artister som RP Boo, DJ Rashad, och DJ Spinn började i slutet av 1990-talet att dekonstruera ghetto house och sätta ihop den på ett nytt sätt. De synkoperade röstslingorna påminde allt mer om speedade smurfar som tonsatts med spastisk synthmusik. Bas- och trummönstren blev mer furiösa än någonsin tidigare. Det här var avantgardistisk dansmusik med producenter som utmanade varandra om platsen längst framme i spjutspetsen.

När Dance Mania slog igen 2001 (främst beroende på obetalda fakturor och diverse skatteproblem) fick flera artister det allt svårare att nå ut med sin musik, som nu allt oftare gick under namnet footwork. Men scenen fortsatte. I samband med Youtubes  genomslag spreds videor av (främst) unga män som besatt dansade till toner av DJ Rashad och RP Boo. Musik som det egentligen inte alls gick att dansa till.

»Until recently, no major record labels considered it worth their attention. As most of its followers are teenagers, they watch the videos online and then download the songs.«

(DJ Nate)

Footwork är ända in i sitt DNA en udda musik. Den kommer troligen aldrig att sätta ett dansgolv i brand men inte för att den är för osvängig, för funky eller för slick. All footwork är extrem i dansarnas akrobatiska utövningar och kräver den mängden av blod, svett och tårar som få förmodligen är beredda att offra.

Själva navet i dagens scen finner man bland två av de artister som varit med allra längst – hos DJ Rashad och DJ Spinn i deras nystartade etikett Lit City. Likt de flesta footworkproducenter har de sin bakgrund i mitten av den där ringen, bland de andra dansarna.

För relationen mellan människorna på golvet och dj:n bakom mixerbordet är ofrånkomlig. Och oftare än inte finns åtminstone en dansare i rummet när ett spår skapas av en producent. Det är bara logiskt, eftersom de flesta dj:s börjar som dansare ändå.

Precis som Young Smoke som bara för ett fåtal veckor sedan släppte sitt alldeles lysande debutalbum Space zone till en kollektiv tystnad från stora delar av Europas journalistiska musikbevakning. Eller som Traxmans EP Heat och DJ Clents Two feet on the ground från tidigare i år.

Footwork är, för att använda ett uttryck som egentligen kommer från en helt annan värld, for dancers only. Och det är ju någonstans precis där som själva nyckeln finns till att genren för, i alla fall en överskådlig framtid, fortsätter att vara en brinnande angelägenhet enbart inom Illinois gränser.

Brittiska producenter inom bass och house kommer förmodligen att fortsätta ha den goda smaken att plocka russinen ur kakan. Men som fenomen och som 10-talets alldeles unika motsvarighet till hiphopens fyra element är Chicago footwork en av ytterst, ytterst få moderna kulturyttringar som skapats och fortfarande tillhör en amerikansk svart publik.

Det finns inget egenvärde i det alls. Men det är likväl en påminnelse om var beatet än färdas, hur den än ökar fart, vad den än uppsamlar och uppslukas av råder det inga tvivel om var det började eka ifrån.