Forest Family Records

Om man vill veta vilka drivkrafter som ligger bakom musikbloggar som denna – och andra värda namnet – är Wired-redaktören Chris Andersons bok ”Free” från förra året en utmärkt källa. Den beskriver utvecklingen från fysiska atomer till digitala bitar, från tryckta papperstidningar med höga omkostnader till publikationer på nätet med låga, om ens mätbara, utgifter. Från en betalkultur till en gratiskultur.

På så sätt kom även rockjournalistiken att förändras, det är alla rörande överens om. Men hur och till vad – och till vilket pris – är inte lika självklart. Den senaste debatten har mest handlat om texternas stilistiska kvalitet (kritikerns död!) när den egentligen borde ha handlat om en förflyttad maktposition.

Idag ligger en stor del av makten i musikbloggarnas händer. De har ett inflytande över musikrapporteringen som dagstidningarna eller musiktidningarna aldrig kommer i närheten av. Rockjournalistiken är därmed inte hotad, den behöver bara differentieras och omdefinieras. Den ena sidan SKRIVER om musik: Där står skribenten och objektet i centrum; man problematiserar, kritiserar, analyserar och berör. Den andra sidan skriver OM musik: Där står urvalet av musiken i centrum; man publicerar lakoniska texter och rekommenderar låtar, album, band och konserter i ett oupphörligt flöde.

Jag ska inte vidare diskutera kritikerns roll i framtiden, men det förefaller tämligen självklart att välskrivna och passionerade reportage kommer att kunna läsas i såväl tryckta betaltidningar som gratis på bloggar, medan inspirerande och ständigt uppdaterade musiktips fungerar bäst i interaktion mellan avsändare, innehåll och mottagare – när läsaren kan lyssna på vad hon läser om.

– Jag skulle aldrig kalla mig för skribent, säger Nate Smith, grundare till den inflytelserika bloggen Weekly Tape Deck. I dag kan vem som helst starta en blogg och skriva om musik, vilket många kan avfärda som amatörmässigt. Men jag skulle inte säga att den seriösa journalistiken är hotad. Det handlar snarare om nya spektrum av musikrapportering.

Tillsammans med Chris Cantalini, som driver den berömda musikbloggen Gorilla Vs. Bear, har Nate Smith arbetat passionerat med att sprida jublande rekommendationer till musikentusiaster, direkt och gratis, på många olika sätt. De har varit dj:s i radio, de har arrangerat konserter i hemstaden Dallas – och i mars 2010 startade de Forest Family Records, en liten etikett som ger ut begränsade upplagor av sjutumssinglar samtidigt som de lägger upp Mp3:or för gratis nedladdning. Liksom två ytterkanter på samma tidsaxel.

– Att lyssna på musik digitalt är en sak, men att äga en skiva är en helt annan. Det har ett samlarvärde. Du kan fylla en iPod med tusentals låtar, men det finns bara en singel med konvolut och designade vinylattribut, förklarar Nate Smith.

– Eftersom vi bara kan pressa upp begränsade upplagor är det mer ett samlarobjekt än någonting annat. Därför kan vi lika gärna lägga upp låtarna på hemsidan så att alla kan ta del av musikupplevelsen.

Forest Family Records visar inte vägen hur skivbranschen ska överleva ekonomiskt i framtiden – snarare tvärtom – men de visar på hur bloggarna mer och mer har tagit över kontrollen över den alternativa musikdistributionen. Likt andra bloggar tillika skivbolag, som exempelvis Transparent och Merok från London och Musique Large från Paris, söker de upp artister – eller blir uppsökta av artister – och erbjuder dem möjligheten att ge ut sina låtar på tjusiga sjutumssinglar och samtidigt sprida sin musik till lyssnarna gratis på nätet.

– Artisterna gillar idén att vi är ett litet skivbolag, berättar Nate Smith, vilket betyder att vi kan fokusera på de små detaljerna. Vi fungerar mer som en kanal ut till lyssnarna än någonting annat, samtidigt som några av artisterna har större skivbolag som ger ut fullängdsalbum.

Hittills har Forest Family Records släppt blygsamma fyra singlar: Den första av den mystiska New York-duon Cults; den andra av psykedeliska popduon Gauntlet Hair; den tredje av Austin-baserade Sleep ∞ Over, vars musik de själva kallar för Ghost’n’B; och den senaste av Dent May, som är ett mycket lovande smakprov från hans kommande album på Paw Tracks.

Urvalet av artister är nästan kusligt bra, precis som låtarna de tipsar om på sina bloggar. Chris Cantalini och Nate Smith har därmed skaffat sig en maktposition som inte kan mätas i pengar. De har ett inflytande över lyssnarnas och kritikernas musiksmak som bygger på deras osvikliga fingerkänsla och koll, men istället för ett lönekuvert i slutet av varje månad får de ersättning genom uppmärksamhet och rykte.

– För mig är den enda drivkraften att det är kul. Vi tjänar inte enorma summor på bloggarna eller skivbolaget, bara tillräckligt för att gå runt. Att blogga och arbeta med skivbolaget är en bisyssla, på dagarna har jag ett helt vanlig arbete inom läkemedelsindustrin, berättar Nate Smith.

– Genom Weekly Tape Deck och Forest Family Records bygger jag istället upp ett nätverk av intressanta människor, och för mig är det en tillräcklig anledning att fortsätta arbeta med musik, att få träffa nya band och andra inflytelserika personer.

Vilka bloggar läser du själv för att inspireras?
– Åh, jag gillar Friendship Bracelet väldigt mycket. Och en blogg som jag följer dagligen, och som alltid har lysande musiktips, är No Conlusion. Den är helt fantastisk, avslutar Nate Smith.

Det råder ingen tvekan om att förutsättningarna att skriva om musik, att tipsa om musik, att arbeta med musik, har förändrats. Nate Smith, Chris Cantalini – eller för den delen jag – tar inte betalt av dig i pengar, inte ens indirekt genom reklam: Vi tar betalt i den tid du lägger ner på att besöka våra bloggar. Det är, för att använda Chris Andersons jämförelse med Maslows behovshierarki, ett sätt för oss att nå pyramidens topp – att känna självförverkligande, det allra viktigaste incitamentet i en gratiskultur.

Och ju mer tid människor får över till annat efter hierarkins basbehov är uppfyllda, desto fler bloggar kommer det att finnas.

Desto fler skivbolag kommer det att startas.

Forest Familys hemvist.