Förälskelsen och naturen

När någon frågar mig vilka samtalsämnen jag helst inte pratar om svarar jag alltid nyförälskelser och naturupplevelser. Missförstå mig inte, jag missunnar inte andra att bli förälskade eller att upptäcka sig själva i naturen. Det finns bara någonting i klangen när dessa ämnen ska beskrivas som i bästa fall låter banalt, men för det mesta präktigt och pretentiöst. Som om formuleringarna aldrig riktigt räcker till, trots de många år man har haft på sig att leta efter de rätta orden. Som om upplevelsen i sig är alldeles för storslagen och intim för att med rättvisa kunna kläs i ord.

Ändå sitter jag här i norra Upplands skogar och läser Orhan Pamuks roman ”Oskuldens museum”, en drygt femhundra sidor lång berättelse om en patologisk nyförälskelse. Och antologin ”On Nature: Unexpected Ramblings on the British Countryside”, utgiven av Harper Collins och redigerad av bloggen Caught by the River, som är en samling texter om högst personliga naturupplevelser. Hur kunde det bli så här?

Jag har alltid tänkt att det är med nyförälskelser som med naturupplevelser: Det finns en kärnpunkt i alla berättelser som är densamma, nämligen känslan av att tiden stannar upp och att allt kommer att förbli som det är i evighet. Ett slags transcendent tillstånd om man så vill, där sinnesron överstiger tid och rum; underbar att känna men ohjälpligt tråkig att höra talas om.

En cyniskt lagd människa, skolad av den store pessimisten Arthur Schopenhauer, skulle givetvis skratta hånfullt åt dessa historier och kasta DVD-utgåvan av ”Blue Valentine” i magen på det förälskade paret och slå den lyriska naturmänniskan i huvudet med en tältpinne.

Sådan är inte jag. För mig räcker det med att konstatera att endast den skickligaste berättaren och elegantaste stilisten kan formulera dessa känslouttryck i ord och därigenom frammana empati, längtan och eftertanke.

 

Orhan Pamuks ”Oskuldens museum” började jag läsa på en resa till Istanbul för inte så länge sedan. Förutom det underbara i att läsa litteratur som utspelade sig på de för mig okända gatorna nedanför min balkong i stadsdelen Beyoglu, fanns det till en början många invändningar mot Pamuks skildring av nyförälskelsen.

Berättarrösten tillika huvudkaraktären Kemal bedrar sin blivande fru med sin betydligt yngre släkting, som han sedermera blir besatt av och kommer att följa sida vid sida i nio år – trots det faktum att hon ingår ett nytt äktenskap med en yngre filmregissör – utan att få sin kärlek besvarad. Han stjäl föremål från hennes familjehem, samlar bikinikläder och cigarettfimpar från henne i smyg, för att en dag ställa ut det på sitt så kallade ”Oskuldens museum”.

Här någonstans borde jag rimligtvis ha slutat läsa. Men den repetitiva kärleksförklaringen som Kemal upprepar till sin älskade blir till slut så stark och djupt smärtsam – just genom att de översvallande känslorna tålmodigt bankas in i läsarens medvetande – att man som läsare fullständigt kapitulerar och hoppas på att den rika överklasslyngeln (tänk Holden Caulfield som berättarröst i en turkisk version av ”The Great Gatsby”) slutligen ska vinna den fattiga men undersköna släktingens hjärta.

Man kan ju tycka att den narcissistiska kleptomanen Kemal i Orhan Pamuks roman – om någon! – borde få DVD-utgåvan av ”Blue Valentine” upptryckt i nyllet, så att han slipper kasta bort nio år av sitt liv på en sisyfosförälskelse som kanske eller kanske inte blir besvarad. Men i slutändan förefaller det ändå som om ”Oskuldens museum” inte så mycket är en roman om nyförälskelse som en roman om människans blinda, irrationella livsvilja. Det strävandet som genomsyrar naturen och som enligt Schopenhauer är den sanna verkligheten (i kontrast till yttervärlden som bara existerar i ens medvetande, liksom en dröm).

”Det är en vilja att existera bara, kosta vad det kosta vill, en vilja utan moral”, skriver författaren Gunnar Fredriksson. Och trots mina inledande invändningar får denna viljekraft mitt hjärta att bulta med nervösa slag varje gång Kemal beskriver sin kärlek till och besatthet av Füsun:

”Under de åtta år jag åt middag hemma hos familjen Keskin plockade jag på mig och sparade 4213 av Füsuns cigarettfimpar. Varenda en av dessa fimpar som Füsun haft mellan sina ljuva läppar, som varit inne i hennes mun, fuktats av hennes tunga och färgats läckert röda av det läppstift hon hade på sig, varenda en av dessa var ett speciellt, heligt föremål som bar med sig minnen av både djup smärta och lyckliga ögonblick.”

I antologin ”On Nature”, som följer upp förra årets ”Words on Water”, skriver bland andra Tracey Thorn en text om sin personliga relation till trädgården. Radioprofilen Stuart Maconie förklarar storheten hos reseskildraren och guideboksförfattaren Alfred Wainwright. Gitarristen i British Sea Power, Martin Noble, för anteckningar från den mytomspunna promenaden mellan Exmoor och Dartmoor på Englands sydvästra spets. Och journalisten Sarah Boden berättar om sin flytt från London till landsbygden för att arbeta som fåruppfödare.

Även Bill Drummond, min ständiga favorit, bidrar med en kärleksförklaring till frukten krikon (ett slags plommon), och känner ett sedvanligt behov av att gå lika delar långsökta som underhållande omvägar för att nå sitt mål.

I texten ”On the Road to Damascus” skriver Bill Drummond till exempel att passionen till en abborre eller en ovanlig plommonfrukt kan vara större än eller åtminstone lika stor som den mellan två människor, om man bortser från det sexuella begäret. Smakupplevelsen av krikon jämför han med att se The Clash på Eric’s Club i Liverpool den 5 maj 1977 – två livsavgörande ögonblick.

Även här är min första tanke att Drummond närmar sig den förnumstiga tron på att världen är god och okomplicerad i naturens närhet – liksom den kan vara i nyförälskelsens töcken – som gör människan lätt om hjärtat, och som lite högtravande kan sägas ha blivit en ny livsåskådning. Men när den friluftstörstande storstadsbon läser och inspireras av Henry David Thoreaus ”Walden” på nytt, röstar grönt i politiska val, drömmer om ett liv som bonde på landet, cyklar hundra mil på snirkliga landsvägar och åker till avlägsna bäckar insprängda mellan oöverstigliga berg för att fiska i tre dygn i sträck – allt för att upptäcka sig själva i naturens stillsamma närhet och sedan gärna dela med sig av sina erfarenheter – låter Drummond krikonen bara bli kärnan kring vilken en historia berättas.

Han sitter på biblioteket och gör efterforskningar när han inte producerar eller organiserar spelningar till Echo & The Bunnymen, med samma glödande besatthet som huvudkaraktären i Pamuks roman. I referenslitteraturen upptäcker Bill Drummond att frukten tillkom för över 2000 år sedan i Damaskus i Syrien när ett plommon slumpmässigt sammanfördes med ett körsbär, och att fruktens skal användes till att färga nazisternas uniformer i tyska Luftwaffe på 1930-talet. Så kommer berättelsen att handla om allt annat än just naturupplevelsen, precis som sig bör med berättelser med naturen som scen.

Det är möjligt att jag har kommit på bättre tankar, blivit en mer positiv människa, efter att ha läst dessa två böcker, som visade sig ha mer gemensamt än vad man vid första anblicken kunde tro. Fast förmodligen inte. I huvudsak tycker jag fortfarande illa om okomplicerade beskrivningar av intima och monumentala sinnestillstånd, såväl i fikarummet, längs bardisken och runt middagsbordet som i konsten.

Men det finns förstås undantag som förtjänar att lyftas fram, som den finfina bloggen Caught by the River, i synnerhet i dessa semestertider då förnumstigheten tenderar att vara som allra värst. Så frestas inte att måla en tavla av din trädgård, skriva en dikt om den ljuva sommarförälskelsen, fotografera solnedgången i horisonten eller besvära andra med dina upplevelser av naturens och nyförälskelsens skönhet; leta djupare – det är berättelsen bakom varje ögonblick som är det intressanta.

”On Nature: Unexpected Ramblings on the British Countryside” finns att beställa från Caught By the River.
”Oskuldens museum” går att beställa här.