För de unga älskande

Jag visste egentligen det här längst inne i mitt hjärta men i bland behövs det upprepas – popmusik är alltid bäst när den är ung och nyförälskad. Eller kanske bara riktigt olyckligt kär. När en popsingel inleds med frasen »I know I’m only seventeen but I sure like to be your queen« samt framförs av en grupp med namnet The Beatle-ettes så är jag fast. Alla bandnamn bör förresten sluta med –ettes. Så är det bara.

Hade jag för ett ögonblick glömt bort det där i vardagens grävande i Ruthann Friedmanns samlade verk eller för upplagan av Richard Fords Kanada som ligger halvt genomläst på nattduksbordet så defibrillerar den nya samlingen Sophisticated Boom Boom! The Shadow Morton Story mitt hjärta tillbaka till sans igen.

Denna senaste installation av Ace Records anspråkslöst briljanta samlingsserie med amerikanska producenter har äntligen nått fram till geniet och den opåtlitlige tosshatten Shadow Morton. Producenten från Brooklyn är fortfarande långt från att vara ett lika igenkänt namn som låt oss säga de samtida kollegorna Phil Spector eller Jack Nitzsche från Brill Building-eran men denna nya samling från Ace visar med all önskvärd tydlighet varför han verkligen borde vara det.

Shadow Morton var en av de absolut främsta arkitekterna bakom 1960-talets girl group-sound. Han både producerade och skrev (ofta vid sidan om barndomsvännen Ellie Greenwich) eviga tonårsdramer som »Past, Present and Future«, »Great Big Kiss«, »Leader of the Pack« och »Remember (Walkin’ in the Sand)«.

Popsinglar som handlar om att den där blicken och, om man råkar ha tur, den kyssen verkligen kan förändra ens liv. Det behövs inte göras musik om några andra ämnen än så.

Men jag älskar framför allt att studera samlingens senare spår, från när låtsnickrarna på Brill Building sedan länge blivit omsprunga av The Beatles och Woodstock-generationen. När Shadow Morton istället upptäckte underbarnet Janis Ian eller kanske än mer från när han bara några år därefter plockades upp av grupper som New York Dolls och Mott the Hoople att producera deras skivor.

Band som förstås avgudade de tindrande doo wop-, flickpop- och r&b-singlar som Morton satt sitt namn på under mitten av 1960-talet. Det är lätt att förstå dem. Det var ju först när jag som 13-åring hörde Johnny Thunders inspelning av »Great Big Kiss« som jag först kom i kontakt med doo wop och jag har själv aldrig lyckats skaka av mig den känslan än.

Fast det som slår mig när jag lyssnar på de sista spåren på Sophisticated Boom Boom!  är inte ljudet av en öm tillbakablick utan hur Shadow Morton fortfarande bara var intresserad av att göra musik åt olyckliga flickor och pojkar. Åt oss som våghalsigt sneglade på de ouppnåeliga föremålen för vår längtan medan vi korsade varandra i skolkorridorerna.

Shadow Morton hette egentligen George Francis Morton och fick sitt smeknamn av att han ofta vek undan från offentlighetens ljus, djupt in i skuggorna. Han brottades med alkoholism i hela sitt vuxna liv. När han i slutet av 2012 fick reda på att Ace Records planerade att sammanställa en liten del av hans digra produktion hörde han av sig till skivbolaget med en förfrågan om att få hjälpa till.

Sophisticated Boom Boom! sattes till viss del ihop med hjälp av Shadow Morton själv. Tyvärr fick han aldrig ta del av det färdiga resultatet. Den 14 februari i år somnade han in efter en tids kamp mot cancer, 72 år gammal.