Farväl Guru

Några av de första hiphoplåtar jag fastnade för var ”Mary, Mary” och ”Papa Crazy” med Run-D.M.C., ”The Twist” med The Fat Boys och “Wild Wild West” med Kool Moe Dee. Med andra ord inte de mest komplexa lyriska mästerverken rappen någonsin skådat. Dessutom var jag i tioårsåldern och den lilla engelska jag kunde räckte inte så långt när det gällde att förstå vad de unga männen från Queens och Bronx pratade om. Än idag spelar jag ofta hellre Pete Rock eller Madlibs instrumentala album än valfri ny rapskiva och hävdar med en dåres envishet att hiphopens essens inte är, och aldrig har varit, rimmen utan the breaks, the breaks, the funky, funky breaks…

I frånvaron av verklig förståelse av vad rapparna pratade om skapade jag mig en egen fantasivärld av ljudpoesi och märkligt godtyckliga, impressionistiska bilder av vad låtarna egentligen handlade om. Jag var övertygad om att det fanns en djup mening bakom de här orden jag inte kunde förstå. En esoterisk litteratur på nästan andlig nivå som jag en dag skulle kunna greppa. Sedan växte jag upp och lärde mig engelska. Några få rappare har efter det förblivit mystiska.

Paradexemplet är Rakim. Att lyssna på ”Paid In Full” 2010 är för mig lika hisnande och härligt förbryllande som det var att göra det 1988. Det är som att höra det mänskliga språkets fulla potential. Vissa andra rappare är det tvärtom med. Ganska många till och med. Jag älskar fortfarande EPMD, men texterna på ”Strictly Business” som jag föreställde mig som stor litteratur har med åren visat sig vara ganska raka och enkla ändå.

Hiphoplyrik är för mig fortfarande bäst när jag hittar det där lite frånkopplade förhållningssättet som gör att man kan tränga innanför ordens bokstavliga mening och ana något vackrare och mer meningsfullt därunder. Tyvärr har de senare årens stora artister inte lämpat sig särskilt väl för denna typ av lyssning. Det finns ingenting under eller bakom 50 Cents texter. Inget jag har hittat i alla fall.

1991 var jag 13 år och hade dels lärt mig standardengelska mycket bättre och dels tillägnat mig en del rapslang. Nu började det stå klart för mig att vissa MC’s skrev bra texter, medan andra skrev dåliga texter. MC Hammer hade usla texter. Guru hade jättebra texter.

Jag älskade Gang Starr från den första låten jag hörde. Det var uptempo-remixen av ”Lovesick” (den från musikvideon). Knappast en av Gurus mer politiska eller litterära texter. Men den kändes ändå ovanligt ärlig och välskriven redan första gången jag hörde den. Nu är ju inte låtskrivandet allt inom rapkonsten. Framförandet är minst halva grejen och Guru kunde verkligen framföra en text snyggt! Tidningen Pop skrev en gång om hans ”mustaschprydda rhymes” och den formuleringen har fastnat i mitt huvud.

Själv rappade han ”It’s mostly tha voice…” och visst var det så. Mycket av hans storhet låg i den där varmt hesa och mjukt skrovliga rösten. Den kunde få ett vanligt rakt fyrtaktsbeat att låta synkoperat och jazzigt. Även om jag inte fullt ut kan dela vissa individers entusiasm inför hans Jazzmatazz-skivor känns det ändå självklart att om någon skulle ge ut skivor med det namnet var det han. Man kan knäppa med fingrarna till Gurus rap och den där 90-talistiska gubbkepsen satt alltid mer gjuten på honom än på andra rappare.

För mig var höjdpunkten i den renodlade genre som ett tag kallades ”jazzrap” Gang Starrs låt ”Jazz thing” från Spike Lees film ”Mo’ Better Blues”. Likt en vis gammal man berättade Guru, i videon iklädd kostym, hatt och solglasögon, jazzens historia. Schematiskt och kanske lite styltigt, men med övertygelse. För sådana som mig blev det första kontakten med namn som Thelonious Monk och John Coltrane. För detta måste jag tacka och bocka. Tack Guru!

Albumet ”Step in the Arena” (1991) är för mig en av hiphopens verkliga klassiker. Sprängfylld av svängiga och bitterljuva samplingar och grooves och med Gurus mest helgjutna insats på micken. Han varierar sina dynamiska flows från låt till låt till låt. Han hade redan den varma jazziga rösten, men hade ännu inte lagt sig till med den lite slöa, vaggande rapstilen som han använde på lite för många låtar senare i karriären. Det är såhär jag vill minnas Guru, i all sin mustaschprydda mångsidighet.

Han är fantastisk när han engagerar sig i målande historieberättande, som på den oförglömliga rånarklassikern ”Just to get a rep”. Eller när han är medveten och klok och öppnar nya perspektiv, som på Gang Starrs allra bästa låt någonsin: ”Who’s gonna take the weight?”. Där annan så kallad medveten hiphop slänger igen dörren i ditt ansikte vill ”Who’s gonna take the weight?” öppna nya dörrar och ställa viktiga frågor.

Redan inledningsraden ”I was raised like a Muslim, prayin’ to the east…” ökade min puls. Brännhet kontrakultur i en tid då bilden av Islam präglades av ”Inte utan min dotter” och en folkhemsislamofobi som var nästan ännu mer accepterad än idag. Det här var musiken jag använde för att bygga min identitet i högstadiet. Gang Starr och Pete Rock & CL Smooth var de intellektuella artisterna jag fick ha för mig själv, medan skolans rötägg lyssnade på Cypress Hill och Dr. Dre när de slogs och rökte på. Än idag förvarar jag ”Step in the Arena” i ett särskilt rum i hjärtat.

Gang Starr utvecklades med tiden mot ett råare, hårdare och mer minimalistiskt sound. På albumen ”Daily Operation” (1992) och ”Hard to Earn” (1994) nådde DJ Premiers beats tidigare oanade höjder. Entoniga, hotfullt dunkande och krasande letar de sig vid upprepad lyssning längst in i ditt nervsystem. Gurus röst hade djupnat ytterligare och lät både mer erfaren och medfaren. Och faktiskt hotfull ibland. Det var nu han verkligen blev The King Of Monotone.

Många har genom åren gjort sig lustiga över den otidsenliga mustasch Guru så länge behöll. Över vissa av hans charmiga nödrim om Bruce Willis och lemonad. Över hans mycket speciella klädstil som aldrig tycktes marschera i takt med varken hiphopvärlden, modevärlden eller omvärlden i stort. Men under de fyra år som förflöt mellan ”Hard to Earn” och nästföljande album”Moment of Truth” var han djupt saknad. För mig sammanföll den tiden med en period då jag lyssnade på annan musik och nästan helt tappade kontakten med hiphopvärlden. Så när olika klistermärken och tidningsannonser började hinta om att både Pete Rock och Gang Starr skulle göra comeback 1998 passade det väl i tiden med mitt eget pånyttfödda intresse för genren.

”Moment Of Truth” var en besvikelse såklart. En bra skiva i sin helhet. Och med några låtar som är riktiga kioskvältare. ”The rep grows bigga”, ”The Militia” och ”Royalty” till exempel. Men också för första gången med en del utfyllnad. Och något tidigare helt otänkbart, nämligen dåliga låtar. ”The Mall” till exempel, var verkligen inte värdig Gang Starrs standard. Premier hade behållit sin Midas touch och tyngden i beatsen, men tappat lite i smutsighet. Det blev aldrig lika rått som under  perioden 1990-1995 igen.

Guru hade vid tidpunkten för ”Moment of Truth” helt klart tappat i tempo och variationsrikedom. Även vissa av texterna kändes såsiga. Men man kunde aldrig helt räkna bort honom. Även under den senare delen av sin karriär kunde den vise gurun blixtra till med oförglömliga rader. Och förmågan att göra mediokra rader oförglömliga behöll han ända in i slutet, även på de två sista, något mindre lyckade Gang Starr-skivorna.

1999 kom till exempel tolvan ”Full Clip”. Vi är många som kan rappa med i varenda rad i den låten. Inte bara för att texten är finurlig, utan också för sättet Guru la fram orden på. Det är så snyggt, så kaxigt och samtidigt så tillbakalutat. Även i en sådan uptempo-banger behöll han den där jazziga känsligheten för ordens och frasernas valörer och sinnet för hur små nyanser i betoningar kan skapa rytm och rymd i flytet. Många har genom åren dragit paralleller mellan hiphop och bebop. Kanske mest för att namnen på genrerna rimmar så bra. Men i Gurus fall känns jämförelsen ibland relevant.

Jag tänker inte gå in på hela såpoperan kring Gurus testamente och hans band till olika människor hit och dit. Jag vill nöja mig med att konstatera att han har funnits där genom nästan hela mitt hiphoplyssnande liv och hållit mig i handen. När han sa ignoranta saker blev jag väldigt upprörd. Och många med mig. Även sådant som 98% av alla rappare kommer undan med, klandrade jag Guru för. Varför? Troligen för att han redan tidigt kom att stå för någon sorts intellektuell hederlighet. En moral och en medvetenhet som vi lyssnare gärna idealiserade lite längre än vad en vanlig människa riktigt kan backa upp.

Första gången jag insåg att Guru la en rad om marijuana blev jag till exempel våldsamt upprörd. Löjligt av mig, jag var 14 år, visst. Men också ett uttryck för hur jag och många med mig gärna placerade Guru på en piedestal och på en nästan mytisk nivå. För mig förblev han en av de där rapparna som på en bra dag, när man var i rätt sinnesstämning, kunde få texterna att säga så mycket mer än summan av definitionerna av orden.

Få ord är så missbrukade när det handlar om att beskriva rap som ”poesi”. Men det är en poetisk kvalitet jag talar om här. Rent tekniskt var Guru rätt långt från en Lord Finesse, en Biggie Smalls eller en Jay-Z; det måste erkännas även en vecka som denna. Men i känsla, innovation och originalitet var han däruppe tillsammans med de allra tyngsta elefanter som någonsin dansat i rapcirkusen.

Jag vet ingenting om hur smart Guru var och det spelar egentligen ingen som helst roll heller. Han kunde inge förtroende och låta smartare än nästan alla andra rappare. Det var alltid så skönt att han fanns där med sina trygga stämma när de lite större namnen inom hiphopen tycktes tävla om största möjliga ignorans.

Jag ska inte hyckla. Jag var rätt trött på dig ibland, Guru. Trött på hur du kunde gå från subtil intelligens till total enfald inom två minuter. Trött på att du så ofta valde att spela på en enda av alla strängar du hade på din lyra. Men jag kommer att sakna de där luttrade visdomsorden. Och jag kommer att sakna den där trygga, kloka stämman så mycket.

Nu är det definitivt slut. Guru är död. Gang Starr finns inte längre. Hiphopen blir sig aldrig mer lik. Guru, vila i frid!