Ett knogslag utan kraft

” And boys’ fiction above all, the blood-and-thunder stuff which nearly every boy devours at some time or other, is sodden in the worst illusions of 1910” George Orwell, ’Boys’ weeklies’, 1940.

Det är en märklig man som nedstigit från himlen för att vandra på jorden. Det är hans far som sänt honom. Sonen besitter inte bara otroliga krafter som han använder för att hjälpa människan, utan även en ofattbar godhet. Det är en godhet som vill påverka människan till det bättre. Men trots att människan försöker blir sonen om och om igen tvingad till personliga uppoffringar när de han hjälper sviker honom. Mannen bär trikåer i rött, blått och gult. Han är en stolt amerikan.

Historien om Stålmannen har flera likheter med den om Jesus och det är mycket möjligt att superhjälten framför alla andra är minst lika viktig för de förenta staterna som Guds son.
Det USA som vi känner idag föddes i mångt och mycket ur det andra världskrigets aska; genom sin betydelsefulla roll i den globala konflikten hade USA tagit över rollen som världens mäktigaste demokrati ifrån det döende brittiska imperiet.

Fram till 1941 var USA en nation som brydde sig mycket litet om omvärldens havanden och göranden: bortsett från ett kort gästspel under det första världskrigets sista år nöjde man sig med att i tysthet göda den egna tillväxten. Den förödande börskraschen 1929 bidrog dock till att landets tidigare så utstakade väg plötsligt sattes i gungning.
Under depressionens mest nattsvarta månader talades det om ett nytt inbördeskrig. Att Stålmannens första tre år som verksam superhjälte därför kom att karaktäriseras av ett ihärdigt socialt engagemang framstår inte som särskilt märkligt; hans vanligaste förtjänster under denna tid var att tillrättavisa hustrumisshandlare och alkoholister samt att stötta facklösa gruvarbetare – allt i en socialliberal Roosevelt-anda.

I och med axelmakten Japans attack på flottbasen Pearl Harbor 1941 förändrades dock situationen drastiskt. USA förklarade krig mot Tyskland, Italien och Japan samtidigt som en nationell upprustning tog fart. I samband med detta förändrades även Stålmannens agenda och i serietidningarna framstod han som de konservativa värdenas väktare – en sanningens och rättvisans soldat som alltid agerade ”the american way”.

De komplexa och hårdkokta deckarserier som under 1920- och 30-talet dominerat marknaden – influerade av färgstarka personer ur verkligheten som Al Capone och J. Edgar Hoover – var med ens utkonkurrerade när kraven på enkla historier med kampen mellan gott och ont som övergripande tema, ökade. Begreppet absolut dualism – en i grunden religiös term som syftar på de trossystem som ser världen i ljuset av en ständig kamp mellan två motsatta krafter, det onda och det goda – blev en central punkt i de allierades roll under kriget, likväl som i den burdusa förökning av superhjältar som tog över serietidningsmarknaden.

Ett av de mest talande exemplen på hur USA:s nya identitet under den här tiden definierades i serietidningar var superhjälten ”Captain America”: en hejdlös patriot, så pro-amerikansk att hans dräkt var en avbild av den amerikanska flaggan. På det berömda förstaomslaget kämpar han mot en drös nazister och japaner – populärt kategoriserade under samlingsbegreppet ”Japanaziz”. På omslaget faller Adolf Hitler bakåt, knockad av ”kaptens” symboliskt laddade knogar.

USA:s roll i kriget blev på många sätt en framgångssaga. När man vid krigssluten 1945 klev ut på andra sidan tunneln var det som världens mäktigaste demokrati. De Förenta Staterna hade tagit över maktfacklan från Storbritannien och blivit nationen som västvärlden samlades kring och fascinerades av. Alla ville ha det ”som i Amerika” och en hel livsstil sattes på export till omvärlden. Även superhjältarna exporterades och föll in som en av grundstommarna i den amerikanska populärkulturella självbilden.

Synen på USA idag drygt sextio år senare har på många sätt förändrats, speciellt under de närmaste tio åren. Vid år 2011 är landet på väg att förlora den tongivande roll som varit så självklar sedan världskrigets slut. Efter attacken på World Trade Center 2001 har det mesta gått landet emot och växande stormakter som Kina flåsar numera de Förenta Staterna i ryggen.
Idag tänker vi på orangeklädda fångar, bakbundna och med säckar över huvudena, när någon säger USA. Vi tänker på Guantanamo Bay. Vi tänker leende militärer och nakna män i högar, när någon säger USA. Vi tänker på Abu Ghraibfängelset. Vi tänker på tomma villaområden och kraschade banker. Kort sagt är den identitet som USA så skickligt vann och odlade under krigsåren på väg att tyna bort på samma sopptipp som kassettbandspelaren och andra oönskade 1900-talsreliker.

I detta stadium av förlorad kontroll har USA valt att vända sig till något som vi kan kalla regressiv absolut dualism (där regressiv syftar på den psykologiska försvarsmekanismen grundad i en mental historisk tillbakagång). Man liknar det samtida kriget mot terrorn vid det andra världskrigets dramaturgi, allt i ett försök att återskapa bilden av USA som en befriare och godhetens förkämpe.

Under år 2002 återanvände George W. Bush uttrycket axelmakterna – under andra världskriget ett samlingsbegrepp på länderna Tyskland, Japan och Italien, som ingått en pakt och var de allierades motståndare – när han utpekade alla nationer som ansågs beskydda terrorister som ”ondskans axelmakter”. Vidare utmålade den dåvarande presidenten den nya konfliktsituationen som ett världskrig av absolut dualistisk art och lade samtidigt fram de två valmöjligheter, som enligt honom var de enda existerande: ”either you are with us or you are with the terrorists”. Som en del i denna verbala och känslomässiga återvinning har även superhjältarna fått något av en revival hos de breda massorna.

Serietidningarnas utveckling under 1900-talets sista årtionde kom att förvandla branschen – och superhjältarna i synnerhet – till en subkulturell undergroundrörelse för intellektuella och världsfrånvända akademiker. Med milstolpar som Frank Millers ”Batman: The Dark Knight Returns” och DC Comics ”The Death of Superman” förnyade man karaktärerna, skapade komplexa dramer och grävde sig allt djupare ner i hjältarnas känsloliv. Denna syn på superhjältar klingade dock illa med USA:s regressiva syn på allt som hade med landet att göra samt viljan att framställa saker och ting i ljuset av kampen mellan det onda och goda. Lösningen på marknadens efterfrågan fanns dock nära till hands. Genom att flytta över de klassiska amerikanska superhjältarna till vita duken i stor skala kunde man börja om från ruta ett, och återberätta samma elementära grundhistorier som konstruerats under 40-talets enhetliga dagar.

Mellan år 2001 och 2010 har 32 amerikanska superhjältefilmer, direkt hämtade ur seriealbum, gått upp på vita duken, vilket är att jämföra med de sjutton stycken som producerades mellan åren 1951 och 1999. Av de 32 filmer producerade under 2000-talets första tio år släpptes en före 2001 och trettio stycken under och efter 2003. Följaktligen är det tydligt att marknadens efterfrågan på en regressiv amerikansk populärkultur går hand i hand med USA:s inträde i Afghanistan och Irak.

Ett representativt exempel på denna trend är Christopher Nolans film ”Batman Begins” (2005) där Nolan återvänder till den inledande historien om Batmans födelse ur den unge Bruce Waynes traumatiserade upplevelse av mordet på hans föräldrar. Filmversionen av ”Iron Man” är ett annat talande exempel på hur man lämnar en långt gående utveckling – i Iron Mans fall var han under 90-talet främst verksam i ett parallellt universum till vårt eget – för att istället låta den initiala historien fånga publiken. Iron Mans alter ego heter Tony Stark och är en helylleamerikan som älskar cheeseburgare och kvinnor. I filmen från 2008 är den enda markanta skillnaden från 1963 års första serienummer att Tony Stark skadas och hålls som gisslan av en terroristgrupp i Afghanistan istället för av en grupp Vietcongsoldater i Vietnamn.

Stark bossar på ett vapenföretag med täta kopplingar till det amerikanska försvaret och när en kvinnlig journalist – som han senare lockar i säng – ifrågasätter den etiska hållbarheten i att tillverka vapen, då kontrar Tony Stark med bombastiska plattityder om industrins fördelar:
”Tell me, do you plan to report on the millions we have saved by advancing medical technology or kept from starvation with our intelligent crops? All those breakthroughs are military funding, honey”.

Tony Stark är dock en i grunden timid industrimagnat som helst vill lägga ned sin vapenförsäljning. Något som tyvärr misslyckas eftersom terroristerna i Afghanistan inkasserar stora mängder vapen sända av Starks opatriotiska kompanjon – senare nemesis – Staine. Alltså blir Iron Man tvungen att förinta terroristerna med sin superdödliga dräkt, trots att han egentligen inte vill tillverka vapen längre.

I Iron Mans mellanöster finns det inga civila offer. Trots att terroristerna tillgriper sig gisslan bland kvinnor och barn på löpande band lyckas Starks snillrika uppfinningar alltid låsa fienden utan att gisslan får så mycket som en skråma. Vidare ger Stark den amerikanska vapenindustrin det goda och osjälviska ansikte av en man som egentligen inte vill tillverka vapen, men som ändå blir tvungen när fienden tränger sig på.

Tyvärr representerar ingendera av dessa två påståenden någon vidare sanning.

Jag är medveten om att en del filmkritiker och cineaster lägger hela 2000-talets boom av superhjältefilmer i händerna på senare års banbrytande digitala teknik inom filmbranschen, snarare än en psykologisk försvarsmekanism. Att denna teknik givit USA:s kulturella regression en smidigare resa är jag inte heller främmande inför.

Det jag dock väljer att vända mig emot är påståendet att dessa filmer inte skulle kunna ha producerats i stor skala även under 1900-talets andra hälft, om marknaden och efterfrågan funnits. Sanningen är likväl att det publika intresset då låg i framtiden och följaktligen satsade filmbolag och regissörer på storslagen och episk science fiction i stil med ”2001: A Space Odyssey”, ”Star Wars”, ”Alien”, ”E.T.” och ”Blade Runner”. Alla fem är filmer som hyllas än idag trots att de spelades in för decennier sedan, och innehåller specialeffekter samt filmtekniskt krävande manus som vore komplicerade att realisera även med dagens teknik.

Avslutningsvis borde man kanske fråga sig hur länge USA kan överleva på sin regressiva absoluta dualistiska filmsmak. På senare år har de första filmerna som skildrar konflikten i Irak och Afghanistan med en realistisk, reflektiv och något sånär objektiv ambition dykt upp på marknaden. Paul Haggis satte ribban högt med det melankoliska dramat ”In the Valley of Elah” (2007), varpå mer actionbaserade filmer som Oscarbelönade ”The Hurt locker” (2008) och vidare ”Green Zone” (2010) följt efter.

Kanske är USA slutligen på väg att försonas med sin egen samtidsidentitet? Helt säker kan man dock knappast vara; bara under de nästkommande två åren förväntas minst nio superhjältefilmer nå biograferna världen över. Bland annat återvänder Captain America ännu en gång till det andra världskriget och platsen där allting började med ett par Japanaziz och USA:s knogar mot en dåres haka.