En utlasad politisk popmusik

För ett par veckor sedan synade Aftonbladet såväl som Dagens Nyheter artisten Tim Bergling, mer känd som Avicii, över stora uppslag. Läsaren fick bland annat ta del av informationen om hur mycket Avicii tar i gage för varje spelning, vad som begärts i logen efter konserten och att han lyckats sälja ut Globen inte bara en utan tre gånger om. På Miami Ultra Music Festival gästades Avicii av Madonna.

I artiklarna poängteras det att framgångarna har uppnåtts utan att ett regelrätt album har släppts. För det är så här år 2012 ser ut och det räcker med ett par monsterhits och remixer för att den stora golfbollen ute i Johanneshov ska fyllas tre kvällar i rad.

Det är absolut inget fel med det. Tim Bergling är en ytterst produktiv och talangfull 22-åring som skapat en lyckad formel och vaskar guld utifrån den. Avicii är en miljonindustri som just börjat rulla.

Men det är inte ljudet av samtiden som både Aftonbladet och DN vill göra gällande.

I Sverige finns det idag ungefär 120 000 ungdomar som lever i arbetslöshet. I 24 svenska kommuner är ungdomsarbetslösheten över 30 procent. Ungefär 100 000 svenskar i åldrarna 18-25 år tvingas gå till socialen för att klara av att betala mat och hyra.

I England är över en miljon människor i åldrarna 16-24 utan arbete, i USA ligger ungdomsarbetslösheten kring 20 procent. I europeiska krisnationer som Grekland och Italien uppskattas uppemot varannan ungdom gå utan jobb.

Att vara utan arbete innebär många saker, både för ens levnadsstandard och personliga välmående. Men det handlar, så klart, även om pengar. Eller snarare avsaknaden av dem.

Mer än någon annan konstform är popmusiken den största spegeln till vår samtid. Och 2012 är popmusiken pank. Den bor i bästa fall i en trång liten etta, i annat fall har den flyttat tillbaka hem hos sina föräldrar. Förra sommaren tog popmusiken nattbussen hem varenda kväll eftersom taxin var för dyr.

Artister som Balam Acab, Evy Jane, Evian Christ, Creep och Blawan skapar musik klockan tre på natten framför en laptop i sitt sovrum. När basen slår i skrivbordet är en billig burk Harboe det enda som vibrerar.

Det är dansmusik som det inte går att dansa till. Helt enkelt eftersom den inte har råd att gå ut. Det är popmusik skapad utan privilegier. Musik som inte bryr sig om att den är arbetslös, utförsäkrad och utlasad.

Evian Christs och Creeps elektroniska basgångar sipprar mellan de ekonomiska barriärerna via sina Soundcloud-konton och den låter precis lika minimalistisk som en sådan budget kan tänkas göra gällande. Därför har musiken också filtrerats genom en enslig ekokammare som gör att den aldrig någonsin blir av med sitt melankoliska skimmer.

Samtidigt är 2012 års popmusik aldrig slagen eller ute för räkning. I Evy Janes falsett och Blawans house-samplingar finns en längtan om något utanför den trånga lilla förortsettan. Det kanske låter revolutionsromantiskt men det är likväl sant att all stor musik aldrig är nöjd.

De som skriker efter en politisk popmusik behöver inte leta särskilt långt bort. Den finns ju redan här. Oavsett om den bär namn som bass, arthouse, post-dubsteb, indie r&b eller nightbus är det musik som skapas av och för oss som egentligen inte ens vågar drömma om en fast anställning.