En gång mods alltid mods

Docenternas rastlösa anda resulterade inte bara i smarta popdängor som ”Bensin i blodet” och ”Popmusik”. Bandets filosofi handlade minst lika mycket om att klä sig medvetet och att våga göra saker på sitt eget sätt. Något som Joppe Pihlgren fortfarande bär med sig.

När började ditt klädintresse?
– Det var under tonåren. Jag fastnade för en lite proggig inriktning med arméväska och sånt. Annars fanns det inte så mycket att välja mellan i slutet av 70-talet. Det var mest brallor och en skjorta eller t-shirt som gällde. Sedan när jag blev intresserad av musik fick jag upp ögonen för modsen och den 60-talsinfluerade stilen. Jag tyckte att The Who hade väldigt fräcka kläder.

Vad var det du gillade med dem?
– Att de klädde sig ganska stramt och elegant samtidigt som de var galna som personer. Det finns likheter med det och en estetik som finns inom motorvärlden med deras tajta racingjackor. Attityder som är gemensamma för racingstjärnor och popartister.

På vilket sätt?
– Racingförare säger lite roligare grejer än hockeyspelare till exempel, som bara snackar om hur de ska vinna nästa match. De kan vara mycket mer elaka eller obegripliga.

Vem tänker du på då?
– Eddie Irvine (före detta Formel 1-stjärna). Jag var på en presskonferens i Italien där han skulle testa en ny Ferrari-modell. När han kom in för att träffa journalisterna satte han sig vid ett bord och började läsa en massa motortidningar mitt framför uppbådet. När han fick frågan hur han skulle vinna nästa lopp svarade han spydigt, ”det går väl ut på att jag kör snabbare än de andra”. Sen, när hans bil var redo att testas, lämnade han frågestunden helt sonika utan att tacka för sig. Strax därpå hörde man hur han tryckte gaspedalen i botten och körde därifrån. Det kunde lika gärna ha varit Mick Jagger eller någon annan rockstjärna i dag.

Docenternas första singel, ”Sven Jerrings röst” är en punkdänga. Hur kom det sig att ni inte fortsatte med den stilen?
– Vi gillade pop helt enkelt. Sen kom vi från villorna i Sollentuna. För oss hade det känts konstigt att sjunga plakattexter om att snutar är dumma i huvudet eller att vi inte fick vara på vår ungdomsgård. Det fanns också en bra popsväng väldigt tidigt med Elvis Costello och besläktade band. Är det någon grupp som Docenterna har liknat så är det The Undertones. Korta och snabba poplåtar som handlar mer om ”my perfect cousin” och sådana saker.

Så svarta skinnjackor och nitar var aldrig ett alternativ för er?
– Nej, för oss var det mer provokativt att ha en duffel, vit skjorta och slips och ändå se ut som fan i håret. Det finns en tidig bild där jag sitter på en vägkrog och ska dricka en kopp choklad. Jag har luggen över ögonen och är klädd i en skjorta med en tröja över och en slips som hänger på sniskan. Jag hade sovit i turnébussen med kläderna på och gått upp tidigt för att käka frukost. Det var verkligen en stil man kunde vakna i och ändå se cool ut.

Var det också ett ställningstagande mot punkmodet?
– Ja, fast mest var det en stil. Jag gillade punken och gick på mycket konserter. Vi hade ju ungefär samma publik som band som Ebba Grön, med mycket AIK-fans och så.

Vem är din stilförebild inom popen?
– Pete Townshend. Jag gillade hans korta jackor, att han ofta var elegant, och ofta hade något som såg helt fel ut. Som att han kunde ha vita kläder kombinerat med kängor. Han hade snygga gitarrer också, han kunde ha en hel radda med likadana guror på scenen som var numrerade, sånt är väldigt tufft.

Såg du dig som en modsperson?
– Ja, och det var vi väldigt eniga om i bandet. Det präglade vår musik och hållning.

Hur har det format dig mer än det klädmässiga?
– Vi gjorde något själva av egen kraft som gick jävligt bra väldigt tidigt och det har gjort att jag vågat göra vad fan som helst i mitt liv. Det finns en frihet i det, att jag sitter och pratar med dig nu till exempel. Sen kan man göra massa andra grejer som kan gå åt helvete också, men då vet man ändå att man kan lyckas.

Hur klär sig svenska artister i dag?
– Tråkigt. Den enda som haft en egen stil de senaste 20 åren är Roger Pontare. Annars är det väldigt mycket ”rätt schyssta”, ”snygga” och ”trevliga” band. The Hives är i och för sig väldigt bra och medvetna. Det var någon som jämförde Howlin’ Pelle med en AD på en reklambyrå: han vet vad plattan ska heta, vilken layout den ska ha och hur de ska se ut på scenen. Sedan finns det band som är retro, som Fatboy, som kör en skön rockabilly-stil med uppvikta jeans. Det funkar och är något man kan åldras i.

Era texter är inte späckade med stilreferenser direkt. Men i ”Chick-e-chack” (Docent Död) sjunger du att du går med dina svarta lågskor ned till NK och drar till dig blickar. Vad är det för innebörd i den?
– Det är som många av våra andra låtar, en vanlig betraktelse som ändå betyder något. Det kan handla om kärlek, men det rör sig nästan alltid om andra saker. ”Chick-e-chack” kretsar mycket kring frihet, att glida runt och vara sig själv och registrera olika saker. Att någon har knarkat nu igen och att det kanske är bra, fast inte på lång sikt. Lite av en laissez faire-känsla som jag tror att folk kan tycka är ganska befriande. Skorna och ljudet när man går i dem är ett uttryck för det.

Räknar du dig fortfarande som ett mod stilmässigt?
– Nej, men jag har en förebild. Jag gick in i en affär i Östersund i somras och sa att jag skulle köpa kläder och att jag ville se ut som Fiat-chefen. Det är ju ingen som vet vem det är. Men han är perfekt för han har, till skillnad från de flesta andra italienska affärsmän, ingen kostym. Han kör med schyssta brallor, snygga tröjor och röker cigaretter. Sen skickar han ut skambud till den tyska regeringen och vill köpa Opel. Jag gillar den offensiva och lite provokativa stilen, det känns poppigt. Jag tänkte att så kan man åldras, med ”Fiat-chef looken” som ledsagare.

Joppe Pihlgrens tre bästa klädköp

1. ”En vit Stone Island-jacka som jag införskaffade för ett par år sedan. Enkel, strikt och i ett mycket speciellt material.”

2. ”Ett par mockasinliknande italienska skor som jag hade på 90-talet. De var väldigt lätta vilket jag gillar med skor, framför allt att spela i.”

3. ”Ett par snygga stuprörsbrallor som jag köpte i San Francisco. De var lite åt det neongröna hållet med svarta inslag som inte fanns i Sverige då, mot slutet av 90-talet.”

Joppes inköp på Nitty Gritty
En Stone Island tröja med zip och en Ralph Lauren-skjorta. Pris: 3890 kronor.