En evolution lika mycket som revolution

Det är en revolution som ingen haft en tanke på att kalla för just det. Det har skett så odramatiskt och till synes helt utan några konservativa protester.

Det skulle till och med kunna påstås att startskottet, dess alldeles egna stormning av Bastiljen, skedde exakt tre minuter och trettiofem sekunder in i Kanye Wests låt ”Monster” från 2010. Just där kliver en självantänd Nicki Minaj in på scenen och ställer inte bara huvudartisten Kanye och de två andra gästerna Jay-Z och Rick Ross i sin skugga, utan egentligen hela den övriga rapvärlden.

”Pull up in the monster automobile gangster
With a bad bitch that came from Sri Lanka,
Yeah, I’m in that Tonka, color of Willy Wonka,
You can be the King but watch the Queen conquer.”

Precis som AZ gjorde 1994 på Nas-låten ”Life’s a bitch” och Eminem på 2001 års Jay-Z-låt ”Renegade”, stjäl Nicki Minaj rampljuset från de självklara stjärnorna bara genom att vara bättre, fyndigare och snabbare. Hon tänjer sin röst i alla riktningar, vrider ut och in på sina rim och nästan spottar ut sina verser likt en jamaicansk dancehall-deejay. Under de här sekunderna är Nicki Minaj världens bäste rappare och ingen kan faktiskt säga emot. Och hon är kvinna.

Är man benägen att rita små teoretiskt röda linjer (och det är man ju) är det omöjligt att bortse från att det här på allvar var början till en feminisering av den kommersiella hiphopen. Som nu på något sätt börjar nå sin hamn.

Strö ut det här halvårets bästa och mest kvalitativt överlägsna släpp på rad, räkna dem och du finner att artister som Azealia Banks, Angel Haze, Iggy Azalea, Kelow och just Nicki Minaj för den delen, ligger bakom majoriteten av dem.

Som de allra flesta musikrevolutioner under 2000-talet har den här inte heller skett under kulissen av hysteri, dunder och fyrverkeri. Istället har den tagit sin form bara genom en smärre skiftning av perspektivet. Det är lika mycket en evolution som revolution. Det är naturligtvis särskilt anmärkningsvärt eftersom just hiphopen länge framstått som en nästintill ointaglig fästning.

Utifrån den traditionella historieskrivningen sägs hiphopen vara innovativ och progressiv, något som också stämmer till en väldigt hög grad. Hiphopen har en inneboende politisk styrka som egentligen ingen annan musikalisk genre kommit i närheten av under de senaste 25 åren. Den har varit ett medel för social förbättring, gett röst åt miljontals av tidigare osynliga människor och sakta men säkert blivit en gränsöverskridande konstform över alla nationsgränser.

Men från den raffinerade gangstarappen vidare till den socialt eftertänksamma ryggsäckshiphopen och över den druckna södervarianten som fyllt dansgolv med ett lika snuskigt beat som refräng, så har den hela tiden varit en ständigt manlig utlevelse.

Popmusik i allmänhet och hiphop i synnerhet har sedan begynnelsen varit mannens spelplats och haft hans världsåskådning som central tematik för det mesta den tagit sig för. De bakomliggande orsakerna till hiphopens maskulina berättartradition är inget mysterium. Den styrs av lika långt bakomliggande patriarkala strukturer som det mesta i vårt samhälle.

Det har så klart funnits en drös tjejer som har rappat genom åren – vissa av dem djupt inflytelserika likt Queen Latifah, MC Lyte, Missy Elliot, Foxy Brown, Lauryn Hill och Lil’ Kim. Några av dem har till och med vägrat att anpassa sig inför den manliga hegemonin och istället spelat inom exakt samma ramar som sina manliga kollegor.

Problemet har snarare varit att strålkastarljuset konstruerats på tok för snävt för att fler än en tjej åt gången ska kunna få stå i det. Ett slags medvetet osynliggörande.

Titeln ”Den kvinnliga rapparen” har i det närmaste varit en trofé som vördigt fått föras vidare från en artist till en annan genom decennierna. Tyvärr har vi också sorgligt nog fått se dem försvinna en efter en. Foxy och Lauryn bland drogrykten och kreativa återvändsgränder, Queen Latifah till en skådespelarkarriär i Hollywood medan MC Lyte stått utan skivkontrakt i flera år.

Men spåren de efterlämnat har aldrig varit tydligare än just här och nu.

Till skillnad mot sina föregångare har den nya vågen av kvinnliga rappare (om vi nu verkligen ska kalla dem det) alla stigit in i rampljuset ungefär samtidigt. Men likt företrädarna har de inte någon egentlig rörelse att knyta sig till. Det finns ingen scen eller för den delen stad som har blivit en ny utgångspunkt.

De har heller inget gemensamt i form av stil, utförande eller framtoning. Och det är så klart också hela poängen. Ingen har egentligen en tanke på att klumpa ihop dem men den här gången spelar verkligen avsändaren roll. Inte för att de alla råkar vara kvinnor – utan för att de inte är män. För att de är så fruktansvärt bra. Den traditionella hiphopnormen är faktiskt inte svårare än så att bryta.

Uppluckringen av den heteronorma hiphopvärlden syns som bekant också inte minst i Frank Oceans utkomst som bisexuell och Lil’ B:s texter och albumtitlar som “I’m gay (I’m happy)”. Men det här är också något annat. En återupprättelse för gamla pionjärer som redan från början vägrade att skriva under på den tilldelade och marginaliserade kvinnorollen i hiphopen. 

Det kanske bara är en slump att de här begåvade rapparna slår igenom just nu. Jag har faktiskt ingen aning. Allt jag vet är att jag inte hör någon annan artist vara lika vidöppet sårad, arg och orädd i sina texter just nu som Angel Haze. Det finns heller ingen rapvirtuos som är lika trygg med sin ryggmärg fastnitad i dansmusiken som Azealia Banks.

När en generation av manliga rappare verkar mest intresserade av att gräva ner sig i en mörk underjord, återanvända beprövade formler eller nöja sig med halvhyfsade comebackalbum påminner Kelow och Nicki Minaj oss om att hiphop faktiskt är som bäst när den avlossar verser lika överrumplande och majestätiska som ett perfekt hoppskott – svävande och tyngdlösa.

Det är allt som behövs.