Durutti Column

På lite för många ställen, och lite för ofta, lyfts samma handfull artister fram för att fånga in det som var ljudet av 00-talet. Vi behöver inte ägna tid åt att nämna några namn, ni vet säkert ungefär vilka jag menar.

Det var musik som i de allra flesta fall stod i skuld till Durutti Column. De fina bitarna av det nyss gångna decenniet hade aldrig låtit som det gjorde utan Vini Reillys spröda gitarrer och luftiga arrangemang. När jag listade 00-talets 30 bästa låtar återfanns Durutti Columns ”Gun” på första plats. Det var förstås helt logiskt, eftersom inget annat band lika tydligt präglade min bild av de här tio åren.

New Order ställde till med problem för mig. De var helt enkelt för bra. Allt fram till ”Technique” var perfekt. Det fanns inte riktigt tid att gräva djupare i Factorykatalogen, bland birollerna. Durutti Column fanns alltid där, precis som M. Emmet Walsh, som tycktes dyka upp i ungefär varannan film man älskade på 80-talet. Så byggs ett förtroende upp. Ser man ett namn i rätt sammanhang tillräckligt många gånger lär man sig att lita på den inre rösten som säger ”det här måste vara bra”. Och så fick man höra ”Sketch for Summer” – och det var fantastiskt.

Om New Order skymde Durutti Column innebar det samtidigt att de senare gavs utrymme att skapa en närmast absurt omfångsrik katalog i det dolda, väl lämpad att försiktigt portioneras ut. Idag är det slående hur oanfrätt musiken har förblivit av tidens tand. Man får söka sig till den tyska krautens mjukaste Clusterharmonier för att hitta musik som har vunnit lika mycket på att lagras ute i periferin. På samma sätt som med Cluster har utebliven kommersiell uppskattning förbytts mot ett ständigt växande inflytande, med avknoppningar långt in i framtiden. Det var modernt 1998, 2004, 2009, och vi ser inga tecken på avmattning.

När jag rannsakar mitt eget förhållande till Durutti Column inser jag att det gick onödigt lång tid innan jag omsatte min respekt i villkorslös kärlek. Kanske fanns det hos mig en uppfattning om storhet i spridda spår, eller i den säregna klangvärlden, men att det ändå skulle saknas något. En ”Dreams Never End”, till exempel. Redan där begick jag ett tankefel. Det går inte att referera till Durutti Columns musik genom annan musik. Vini Reillys ljudvärld är så djupt personlig och unik att man istället borde tala om Durutti Column som en egen genre. Hur många gånger har inte rockrecensenter fuskat sig förbi lite gåtfulla toner med ett ”det låter lite som Durutti Column”? Ändå får man förstå det. Det är auteurmusik, det finns inget utrymme för missförstånd om avsändaren.

Så här tänkte jag: New Order målar detaljerade tavlor, Durutti Column skissar i blyerts. Men så lyssnade jag på deras andra album, ”LC”, från 1981, och hörde ett lika självklart mästerverk som någonsin ”Technique” eller ”Brotherhood”. Herregud, har världen hört ett vackrare gitarrspel än Reillys på ”Never Known”? Nej, varken förr eller senare. Om debuten led något av det där skissartade och ofokuserade känns bandet redan här färdiga, fulländade. Det låter fjärran sin samtids postpunk, även om beståndsdelarna är de samma. Gitarr, bas, trummor, vek sång – men framfört på ett helt nytt, ohört sett.

Det är inte så konstigt att det tog 25 år innan det gav eko och började smyga sig in i produktioner, som i sin tur hyllades för att vara banbrytande. ”LC” har en ganska kompakt ljudbild, vilket ger en förtjusande kontrast till Reillys luftiga spel. Det känns lite som att se en bildhuggare under skapandet. Reilly snidar försiktigt fram detaljerna utifrån det dova kompet. Från första sekunden är det djupt fascinerande; en komplex väv av depprock, jazz, psykedelia och drömpop.

För mig är Durutti Columns fortsatta, växande inflytande något odelat positivt. Nämns de som influens lyssnar jag alltid uppmärksamt. Det tyder på en artist som bryr sig och vill något. Anger man istället New Order finns det anledning till skepsis. Vilken klåpare som helst kan falla tillbaka på en Peter Hook-basgång om inget annat fungerar. Durutti Columns musik kan vara allt från försiktiga jazzexperiment, till akustisk pop, gitarrambient eller anspråksfull hissmusik, och löper därför ingen risk att påverka fjärde klassens Åhlénsindie.

Med den lätthet ”LC” rör sig från inledande ”Sketch for dawn I” till avslutande ”The sweet cheat gone”, i ett egensinnigt möte mellan det komplexa och otvungna, med spröda änglagitarrer, luras man av toner som framstår som lättlyssnade, och glömmer nästan den uppfordrande, nästan reserverade sången. I en tid av wailande produkter är det svårt att få nog av sångare som koncentrerat, entonigt, motvilligt stavar sig igenom något som faktiskt känns livsviktigt.

Nu skriver vi 10-tal, och vägen framåt stavas fortfarande Durutti Column. Vi kommer att få höra spår av Vini Reilly på nya Radio Dept., på några kommande dubsteptolvor, förra årets Doo Wop-revival kommer att få något att para sig med, en vidsynt hiphopproducent kommer att vända sig mot ”LC” för de rätta stråken av vemod. Lyckas det inte, gör det inte så mycket. Vi har ändå allt att vinna på mer Durutti Column.

Durutti Column har släppt långt över 20 album sedan starten i Manchester 1978. Senaste skivan, ”A paean to Wilson” kom i januari och är skriven för och tillägnad Factorybossen, tillika Vini Reillys nära vän, Tony Wilson.

Joakim Sandström har i vanliga fall den utmärkta musikbloggen Intuition told me.