Dungen

Konsekvens är Dungens ledord. Sedan genombrottet med 2002 års album ”Stadsvandringar” har Gustav Ejstes hållit fast vid sin musikaliska vision. När omgivningen obligatoriskt kopplat ihop dem med 70-talets proggrörelse eller brottats med att uppfinna nya kategorier bara för att ha någonstans att placera dem, har Gustav Ejstes tagit sitt drivna sinne till nya höjder.
Dungen har blivit en immun zon där 70-talshårdrock, folkmusik, jazz och psykedeliska excesser kunnat krascha in i varandra helt fritt. Det har varit en plats där Ejstes fått utlopp för och lett en obeveklig musikalisk ekvilibrism tillsammans med sina virtuosa bandkollegor. Som besatta hantverkare har de hela tiden hittat nya spår i den redan använda trädstammen att karva djupare i.

När Dungen nu är tillbaka med sitt nya album ”Skit i allt” känns det som att man har fått rätt. Inte för att man förut haft fel. Men för att bandet har tagit inspiratörer som Bo Hansson och Kebnekajse i handen och gett sig ut på egna strövtåg när världen runtomkring varit i upplösning och famlat efter något att gripa tag i. Nu står man stadigt, mer fulländade än de flesta.
Man har ”skitit i allt”, som Gustav Ejstes säger för att beskriva Dungens och hans egen inställning till omvärlden:

– Man har hämningar hit och dit, men man gör vad man vill, ”the don’t give a fuck style”.

”Skit i allt” har samma dynamiska och utforskande anda som vi är vana vid med Dungen. Samtidigt är det något av det mest raka och kärnfulla som bandet har släppt ifrån sig. Förutom i någon enstaka avstickare (”Högdalstoppen”), är albumet befriat från jamartade utflykter och rockbetonat stök. Istället har ett vackert vemod och skimrande melodier polerats fram där Reine Fiskes gitarr bryter in välavvägt och Anna Järvinen tittar förbi med smekande gästsång i låten ”Brallor”.
Textmässigt känns de småkluriga ordlekarna igen. Det är fraser som ”tiden går men läker inga sår” (”Nästa sommar”) och ”ringde nästan varje dag till en telefon, ingen som svarar” (”Marken låg stilla”). Eller ”kall november på tv, och de sa det är Sveriges mörkaste tid” (”Min enda vän”), som får en politisk dimension vid sidan av novemberrusket.
Gustav Ejstes ord skildrar en vardag och verklighet som inte blir roligare än den vi ser framför oss.
Men själv är han inte speciellt intresserad av att berätta om sin agenda bakom lyriken.

– Man får frågor om texter, och vad de säger utomlands eftersom de är på svenska. Men det jag har lärt mig är att det inte spelar någon roll. Ibland kan det bli fel när folk undrar. De blir besvikna och hade inte väntat sig att det skulle handla om det som jag berättade.

Gustav Ejstes växte upp i den lilla orten Lanna i Västergötland. Hans föräldrar är yrkesmusiker, pappan folkmusiker och mamman kantor. Tidigt tog Gustav fiollektioner hemma, men ”revolterade” vid 10-11 års ålder och började lyssna på hiphop. Lite senare hittade han tillbaka till folkmusiken, dels genom riksspelmannen Johnny Soling från Orsa som han studerade hos.
Sedan dess har de båda genrerna legat Gustav Ejstes varmt om hjärtat och inspirerat hans musikaliska utveckling på olika sätt.

Förutom Jonny Soling, hur kom det sig att du hittade tillbaka till folkmusiken?
– Det var via alla skivor man lyssnade på när jag var liten. Musik man hör i ung ålder sätter någon slags prägel. Sen förtränger man det, men så blir man som sina föräldrar ändå tillslut, haha. Men nu lyssnar jag mycket på hiphop, jag är tillbaka i tonåren. Allt går i cykler.

Madlib är en av dina främsta influenser. Du har sagt att du känner igen dig i hur han jobbar, att han samplar från många olika genrer?
– Ja, den öppenheten är väldigt inspirerande. Sedan är det en klyscha att säga det, men han använder verkligen samplern som ett instrument och tar otippade grejer i låtarna. Han gör ny musik av gamla beståndsdelar totalt hämningslöst, som country, soul och så vidare.

– Det var väl det som var grejen med hiphop från början, när Grandmaster Flash blandade James Brown med Kraftwerk för att han hade en sån smak. Det är det där mottot igen, ”skit i allt”, kör på bara.

Du har sagt att du vill lära dig scratcha. Har du lyckats med det?
– Nja, det är lite som med fiolen, det är ett livsprojekt. Men jag gjorde en rolig grej i somras med det gamla dj-crewet Scratchaholics från Stockholm. Jag hade med mig 1210 Jazz på en festival och vi gjorde ett hiphop-set. Sen har jag jammat lite med Mika Snickars och 1210 Jazz (som utgör Scratchaholics). Vi har kört den där orkestrerade skivspelarmusiken där en gör trummor, en lägger bas och en fraser. Det går ju att lägga beats på sina egna låtar och köra samplings- och loopbaserat, men det blir ändå inte hiphop. Det handlar mer om en stämning. Scratchmusiken har inget med Dungen att göra men det är ändå… allt är musik.

Dungen live, Big Sur, Kalifornien, med Robin Pecknold från Fleet Foxes.

Men hämtar du inspiration från scratchandet till det du gör i Dungen?
– Ja, undermedvetet i alla fall. Men när man sitter vid pianot så är det det språket som gäller, det är en annan grej.

Jag läste att det var brittiska duon Coldcut som var ditt första möte med hiphopen.
– Ja, men det var flera grejer. Jag minns första singeln med Public Enemy som jag hade, ”Brothers gonna work it out”. Farsan blev galen, men jag höjde volymen. Men även Soul Corner med Mats Nileskär på P3, det blev en ögonöppnare och framför allt det här tonårsmaneret, att man hittade något som var ens eget. Om man får barn någon gång så ska man inte tro att de kommer att bli musiker, haha.

Vad är det som du inspireras av när du lyssnar på folkmusik?
– Jonny Soling hatar att snacka om ”folksjälen”, att man föds till folkmusiker och lär sig av sin far. Han tycker att det är skitsnack, och jag håller med honom. Visst, det är fin musik, men att låtar från Dalarna skulle vara mer i moll för att det är ett sådant landskap, all sådan romantik är trams. Men det som är grymt med Jonny är att han kör sin repertoar på 20-25 låtar, och det har han gjort i 30 år. Det är enkla melodier men han gör något med dem, finner nyanserna och hittar hantverket i fiolspelet. Det är väldigt inspirerande. Han spelar de här Orsalåtarna som är ganska enkla men han gör det så delikat och utvecklar det hela tiden. Han tröttnar aldrig på det, för det finns alltid något som man kan göra något spännande av.

– Scratch är också en sådan grej. När man scratchar finns det bara ett fåtal ljud att jobba med som är som scratchens akustiska gitarr. Vad kan man göra med de ljuden? Det är bara att utveckla dem.

Har du känt någon gång att du å ena sidan valt att göra den här musiken med Dungen för att du älskar den, men att du någonstans skulle vilja rätta dig lite mer efter ”det publika”?
– Nu har vi hållit på i tio år, visst är man kaxigare nu än när man var 20-21 år. Men det är klart att man blir påverkad, man vill ju vara omtyckt. Fast det här med popmusik som ska träffa alla… jag glömmer aldrig min farfars föreläsning för mig när han hade sett Snoddas i Malung Folkets park. Han sa, ”han var som folk är mest”, som något slags recept på folkligheten.

Var det något du ville revoltera mot?
– Nej, inte för just den sakens skull. Men det känns värre om man har gjort något som… om man ser på ”Stadsvandringar” som kom ut på ett stort bolag. Det var ju ingen som tvingade en att göra något men samtidigt fanns det hintar hit och dit för att de ville sälja skivan. Efteråt kändes det lite som att man gjort grejer som man kanske inte valt själv.

Men har det aldrig känts som att ni komplicerar för mycket? För det är ju krävande musik ni spelar.
– Det är det här med att göra det enklaste. Man är ju musiknörd och man vill att det ska vara något som man själv går igång på. Men att spela det enklaste man kan, det är fan inte så lätt. Jag är jävligt imponerad av folk som kan styra upp popmusik på det sättet.

Dungen är: Gustav Ejstes, sång, producent, Reine Fiske, gitarr, Mattias Gustavsson, bas, och Johan Holmegard, trummor.
”Skit i allt” är ute nu och finns att köpa hos Subliminal Sounds.
Dungen spelar i Malmö, Göteborg och Stockholm i december.