Drake

För några dagar sedan skrev Drake på sin Twitter:
I gave away free music for years so we’re good over here…just allow it to be the soundtrack to your summer and ENJOY! JUNE 15th! 12:50 AM Jun 2nd via web.

Förmodligen syftade han på att skivan ”Thank me later” hade läckt (officiellt släpps den 15 juni). Det är en sällsam acceptans av framtidens musikindustri. Och det är förmodligen ingen slump att orden kommer just från Drake, en artist som välkomnat nyskapande med öppna armar de senaste åren. Men att försöka skriva någonting vettigt om hans skiva ”Thank me later” är inte så roligt som det kunde ha varit.

Trots att jag fyllt 25 år och man skulle kunnat dryfta sig till att kalla mig vuxen, finns det fortfarande saker jag behöver lära mig om förväntningar. Hur nu Drake än valt att låta på sin skiva är det delvis mina förväntningar som förstör det.

Nu ska den här artikeln handla om musik och inte mitt psyke (även om det naturligtvis kan divideras länge över vad som är mest intressant) och därmed tänker jag hävda tesen: Drake har, genom sina två fantastiska år i svenskt twitterflöde/folkmun drivit upp mina förväntningar. Han har, genom sitt fantastiska flow (ja!) och vackra sångröst (ja!) förlett oss i drömmar om den perfekta hiphop/r’n’b-blandningen.
Bevismaterialet består bland annat av följande:

För inte länge sedan släppte Drake ”Find your love”. Det är en jättebra låt, med rytmiska konstgjorda trumljud under en Kanye West-snäll melodi. Det här är en bra låt, Drake. Ingenting övrigt på ”Thank me later” låter lika bra som det här.

För ungefär ett år sedan släppte Drake ”Best I’ve ever had”. Det är en riktigt bra låt, med en bizarr och rolig musikvideo om ett lag gigantiska amazoner som inte använder sport-bh. Också melodiös, men med traditionellt rappande, som han i sin genialitet får att låta riktigt bra. Det är som att bända upp ett gammalt linoleumgolv och upptäcka att det finns parkett under.

För tre år sedan, släppte Drake duetten ”Replacement girl” med Trey Songz. Det var en så fantastisk låt att det var svårt att sluta lyssna på den överhuvudtaget.

Om vi nu skulle konstatera att så är fallet, kan man försöka dämpa besvikelsen över ”Thank me later” med att det var inte hans avsikt. Vilket gör det hela ännu värre. Det var väl hans avsikt, uppgift, hans mål, att göra riktigt bra musik? Drake har lyckats göra tusen bra låtar, ett fantastiskt mixtape, och dessutom skapa ett buzz som skulle kunna kvalificera sig till toppen på richterskalan.

Jag tycker inte att ”Thank me later” är årets flopp. Det är den inte. Det är helt enkelt en ganska medioker historia, som har både höjdpunkter och tråklåtar. Drake har dessutom med en rad fina punchlines, och bra texter.
Ta den här hyllningen till kvinnor med pengar, från låten ”Fancy”:

We go to dinner you don’t even look at me to pay
Mature women with more than me were the first to tempt me
And Jason had this girl Tammy with a purple Bentley
How she got it I aint never get to ask
I just knew that she was fine like a ticket on the dash
Yeah, but shout out to the homeowners
The girls that got diplomas
And enough money to loan us a little something extra

Trodde aldrig att jag skulle få höra någon manlig MC hylla utbildade kvinnor. Fascination för kvinnor med pengar har vi förvisso kunnat se tidigare. Som i Ne-Yos ”Miss independent”, ett blygsamt ställningstagande mot den mansroll som alltid betalar notan, en hård näve knuten i fickan.
Men Drake tar det längre textmässigt. Det går att jämföra med hur Kanye West en gång skrev intern texthistoria på sin debut  ”The College Dropout”, smart och hittigt och politiskt. Frågan är vad det ska hjälpa Drake, när musiken lämnat så mycket att önska.

Några exempel på låtar som ändå har potential att bli seglivade videor på MTV är samarbetena med Jay-Z (”Light up”), The-Dream (”Shut it down”) , Lil’ Wayne (”Miss me”) och  T.I. (”Fancy”).
Men helhetsintrycket är en besvikelse. Så mycket potential, så många bra gäster som faller platt. Någonstans hoppas jag att det kanske blev för konventionellt för Drake att överhuvudtaget spela in en skiva, efter allt han lyckats göra innan. Albumet är en kvarleva, en fyrkantig dinosaurie som tvångsmässigt ska fyllas till bredden, och det klär honom helt enkelt inte speciellt bra.

Med allt detta sagt, Drake kommer hämta sig. Han kommer förhoppningsvis fortsätta göra fantastiskt bra låtar, utan att behöva klämma ihop dem i den gamla världens albummall. Han kommer göra både sitt flow och sina texter rättvisa. Rättvisa till texten:

Hit the gym step on the scales stare at the number
You say you dropping 10 pounds preparing for summer
And you don’t do it for the man, men never notice
You just do it for yourself you’re the fucking coldest

Jag hoppas så frukstansvärt mycket att kivan kommer att växa. Att det plötsligt kommer att öppnas en hemlig dörr. Men direktheten i de tidigare hitsen finns hursomhelst inte. Vill ändå tacka Drake för att han varit inspiration åt svenska r’n’b-rappare som New Kid, och hoppas att han återvänder för att överraska.
Han kan be om ursäkt senare.