Doom

Snart infaller äntligen domedagen som vi väntat på i så många år. Men vi väntar med Uppenbarelseboken till sist och tar det först tillbaka till begynnelsen. Den heliga treenigheten i Native Tongues bestod som bekant av De La Soul, A Tribe Called Quest och The Jungle Brothers. Men runtomkring dem svärmade en mängd mindre gudomar och änglar med varierande stilar och kvaliteter, bland annat KMD.
KMD stod för Kausin’ Much Damage, men det ändrades sedan till det lite mer positiva och medvetna “a positive Kause in a Much Damaged society”. KMD dök först upp på 3rd Bass klassiska låt “Gas Face” 1989 och släppte sin första LP i eget namn “Mr. Hood” 1991. Den var fylld av samma frihet och öppensinne som De La Souls första LP, men slog aldrig igenom på bred front och hajpades till exempel aldrig av europeiska rockjournalister på samma sätt. Precis som De La Soul fyllde KMD sin skiva med olika lustiga, tänkvärda och bisarra skits som exempelvis handlar om när Mr. Hood ska  gå och klippa sig.

Men i botten på lekfullheten och det konstnärliga vansinnet fanns alltid mycket funkiga trumbreaks och basgångar av den sort man idag bara kan drömma om. Det var ingen slump att Brand Nubian gästade på en av de bästa låtarna på “Mr. Hood”. Såhär i efterhand håller jag till och med “Mr. Hood” snäppet högre än “3 Feet High And Rising”, även om Den Officiella Historieskrivningens överstepräster förmodligen skulle vilja bränna mig på bål för denna kätterska åsikt.
1994 års “Black Bastards” som fick officiell release först på 00-talet är ännu bättre. Fetare och fläskigare, men samtidigt mer minimalistisk. De värsta hippieutsvävningarna är bortslipade och de dova basgångarna och raspigt delikata trummorna får ackompanjera mer abstrakta poetiska visioner om “Suspended animation of a gray expansion casting shadows over the sun” . Flera av låtarna tillhör de mest fulländade hiphopklassiker som gjorts.

Leadrapparen i KMD hette Zev Luv X. När “Black Bastards” drogs in av skivbolaget, som skyllde på det kontroversiella omslaget, och underbarnet, producentgeniet DJ Sub Roc avled försvann Zev Luv X från radarn ett tag.
I slutet av 90-talet började någon som kallade sig ”MF DOOM” att släppa väldigt egensinniga tolvor på Bobbitos etikett Fondle ‘Em Records. Samtida med ryggsäcks/indie-explosionen i hiphopens huvudfåra kom Doom först till allmän kännedom via samma kanaler som Mos Def, Talib Kweli och andra Rawkus-artister. Men rent artistiskt var detta något helt annat.

Doom rappade på ett väldigt löst och trasigt sätt där roliga, djupa och smarta fraser till synes planlöst mumlades fram. Men ju fler gånger man lyssnade på låtarna, desto mer kände man att just den där raden om “I used to talk to myself/I told him shut the f*ck up!” eller “Dooo-do-do-do-do, that’s a audio daily double!/MCs need to fall off just to save me the trouble” måste ligga exakt där Doom lade dem.

I en sorts hiphopens pointillism placerade mannen med metallmasken också i produktionen varje liten märklig Scooby Doo-sampling, Wild Style-replik, virveltrumma, Sade-fras och synthmatta exakt där de måste ligga. Trots att ljudkvaliteten var mer källare än den ursprungliga källarhiphopen hade varit (ibland kallas det helt sonika “hemmagjort” sound) och inga direkta ansträngningar över huvud taget gjordes för att låta hiphopen komma till lyssnaren, växte sångerna, när man gradvis lärde känna dem, till små konstverk.

1999 släppte Doom albumdebuten “Operation: Doomsday” och skapade svallvågor världen över. “Alla” undrade vem mannen bakom masken var. Hur kan en snubbe komma från ingenstans och mitt i eran av glansiga kostymer och allvarliga ryggsäcksmunkar skapa något så sprudlande och samtidigt så allvarligt och mörkt? Själv hade jag inget annat i min freestyle i månaders tid än kassetten med “Operation: Doomsday”.
Hela albumet är en myllrande målning som förlorar något essentiellt om du plockar bort en låt eller ett skit. Den klassicistiska perfektionen kontrasterar mot det råa ljudet och den skitiga mixningen. Känslan är att man funnit en gammal artefakt från en svunnen, gyllene hiphopera som egentligen aldrig existerat, någonstans långt under ökensanden. “Operation: Doomsday” är en av de få oomtvistade klassiska hiphopalbum som gjorts efter 1996 och kanske ett av de sista inom det klassiska idiomet med breaks, beats, samplingar och filosofisk gaturap. Östkustens final stand.

När jag läste i den brittiska hiphoptidningen HipHop Connection att det var Zev Luv X från KMD som dolde sig bakom metallmasken var det både självklart och ologiskt. Rösten var äldre, mörkare, raspigare och mer erfaren, men det kreativa vansinnet och den oberäkneliga ordmagin var intakt och förfinad.

Under 00-talet växte Dooms och “Doomsdays” ryktbarhet. Fler och fler köpte varje nypress som kom. De flesta ”finsmakare” håller honom som en av de få riktigt gudabenådade producenterna under den moderna eran och även de utanför den gängse hiphopfåran har fängslats av hans ibland skruvade, men alltid tunga och originella ljudbilder. Också som rappare fick han mer och mer uppskattning i och med att folk började känna och förstå hans egensinniga intelligens och poetik.
Tyvärr lyckades inte konstnären Doom riktigt hålla jämna steg med ryktbarheten. Han bränner fortfarande till med två eller tre makalösa produktioner per skiva, men har blivit en sorts hiphopens Ulf Lundell som gärna släpper sju album där det borde ha varit två. Han förvirrar ständigt sin publik genom att släppa sitt material i olika grupper, samarbeten och under olika alias. Dessutom har det inte varit ovanligt på senare år att samma eller snarlika Doom-beats dykt upp flera gånger. Till exempel kan han först rappa på ett beat, sedan släppa samma beat som en instrumental två år senare, bara för att ytterligare två år senare sälja den till Ghostface Killah som rappar över den på ett album på något storbolag.

Själv har jag aldrig riktigt orkat det där arkeologiska halvtidsjobbet det skulle innebära att upptäcka, köpa, samla och katalogisera allt material MF DOOM släppt under 00-talet, men jag är ändå väldigt, väldigt förväntansfull inför hans framträdande på Strand i Stockholm nu på lördag. Ända sedan 1999 eller 2000 när jag först läste att han uppträder iförd Doom-masken och gör bejublade live-framträdanden har jag velat se en MF DOOM-konsert. Tydligen kör han inga gamla KMD-låtar live, men jag går dit för rysningen att få höra vilken låt som helst från “Operation: Doomsday” och rappa med i varenda ord. Ta chansen du också. Kanske blir det något att berätta för barnbarnen.

Youtubelista med några av KMD och Dooms finaste stunder.