Döden hos Lukas Moodysson

Människan är beroende av världen hon lever i. Likt orkidéerna i Lukas Moodyssons roman ”Döden & Co.” dör vi om vi blir bortglömda, inlåsta och lämnade ensamma i mörker.

Denna Moodyssons andra roman är ett intressant stycke samtidsskildring. Historiens grund vilar på huvudpersonen Lucas, vars far oväntat dör. Med sig i graven tar han en högst outredd relation mellan far och son. Denna bortgång påverkar Lucas på ett sådant sätt att han – förutom att besinningslöst kravla igenom relationen till fadern – ältar en gammal flickvän till vansinne, insuper den råa mänskliga anatomin, samt hänger sig åt meningslös perfektion.

I en något krass framställning av innehållet i ”Döden & Co.” är det förmodligen ganska enkelt att avfärda romanen, och i synnerhet dess olika teman, som ett bygge på slitna klyschor. Något som också stämmer, i alla fall på en individnivå. Låter vi dock romanen tala i ljuset av de globala samtidsskildringar som blivit något av Moodyssons signum framträder istället denna fragmentariska historia om Lucas som både intressant och relevant.

I takt med att vår tillgång och potentiella överblick över världen ökat under senare år, har också det okontrollerbara obehaget ökat. Känslan av att drunkna i människans sjuklighet och mörkhet är förmodligen större än någonsin. Inte nödvändigtvis för att denna sjuklighet växt i existerande grad, utan därför att den i allt större utsträckning visar sig för mänskligheten.

Idag finns det makabra hos människan ständigt tillgängligt och att närma sig det är att avklä ett obehag. Det kan liknas vid att långsamt klä av sig framför spegeln, och hela tiden upptäcka nya ärr och sår över lemmarna; defekter som man inte tidigare kände till men som i chocken blir smärtsamt uppenbara.

Denna nya medvetenhet tar sig dels uttryck i en växande desperation hos den tänkande människan. Det finns helt enkelt inget entydigt sätt att göra nytta på när hela mänskligheten så uppenbart saknar struktur.

Ett intressant exempel på hur vår syn på misär blivit alltmer desperat är de bilder som under Biafrakriget i det sena 60-talet kablades ut till omvärlden.
Biafrakriget var ett i grunden traditionellt inbördeskrig i Nigeria. I sitt förlopp var det knappast olikt de otaliga andra konflikter som i mänsklighetens moderna historia föregått den; två olika folkgrupper som på grund av motsättningar eskalerar i sitt brukande av våld mot varandra.

Det unika med Biafrakriget var alltså inte konflikten i sig, utan de bilder som omvärlden fick ta del av. För första gången dokumenterades krigets offer på ett för tiden oförblommerat sätt – man visade upp de trådsmala barnen med uppsvällda magar några timmar innan de dog i törst och hunger. Denna typ av rapportering var så effektiv att insamlingar av stöd för detta krigs offer slog alla rekord; plastbössorna fylldes i västvärlden och Biafra fick bli en symbol för ett helt nytt begrepp.

I dag chockeras vi inte längre av liknande bilder. I dag har sjukligheten exponerats på för många platser. De prostituerade barnen på Filippinerna som Lucas tänker skriva om i ”Döden & Co.”, de ensamma och avundsjuka människorna, de hatiska och de bittra människorna, de trånande som alla finns inne i Lucas; liksom i hela världen. Frågan är vad ett liv kostar i en sådan värld? Degraderas livets värde i den avmätta tristess som uppstår när allt blivit tillgängligt och framtiden är förlorad?

Hos samtidens exponerade människa flyter allting samman till hud och fett. De bleka och karga porrfilmerna, liken av gamla storheter och döda barn, människokroppar med människokroppar. Fyllda av tabletter och steroider. I en värld där själva livet enbart blivit något avsmakligt som drunknat i kroppsdelar och människokött kan människan stirra sig blind på död utan att någonsin finna liv.

Moodysson skriver:

”Djupare och djupare in i kroppen. Obduktion. Pornografi. Sökandet efter svaret på gåtan. Böjd över den nakna kroppen. Tystnaden. Koncentrationen. Själens boning öppnad. Gräver och gräver i mysteriet. Men når aldrig in till det innersta djupet. Dit når vi aldrig. Det vet vi. Och ändå fortsätter vi gräva.”

Lucas relation till fadern under barndomen liknar ibland det förhållningssätt som människan försöker upprätthålla gentemot sig själv. Relationen är tom och stel. Bitvis upplevde Lucas den som en fasad för att dölja den egentliga sprickan mellan honom och fadern, och faktumet att de inte hade någonting alls att tala om. På samma sätt kan människans relation till sin omvärld anses vara ett spel som upprätthålls med plattityder, som vi i sanningen enbart talar om för att slippa acceptera människans verkliga fulhet.

När relationen så krackelerar sker det totalt. Lucas pappa säger att han inte kan bo kvar, och byter lås på villan. Lucas förstår aldrig varför, och frågar sig sedan ständigt varför hans far övergav honom. Är detta människans svek mot sig själv? Faderns svek mot sonen i en värld där vi söker efter en struktur, söker efter svar utan att få några.

Moodysson:

”Kleopatra representerar, enligt Dostojevskij, ett samhälle utan Gud. Kleopatra är uttråkad. Hon har provat allt, Hon sticker nålar i sina slavflickor, bara för skojs skull. Hon behöver ständigt nya kickar. Ett samhälle utan hopp, utan tro på någonting bortom det synliga. Framtiden har ingenting att erbjuda. Alla behov måste tillfredsställas här och nu, i den materiella världen.”

Kanske försökte Kleopatra endast finna livet när hon stack nålar i sina tjänsteflickor? Precis som Lucas gör, när han i desperation slänger sig mellan bilder på våldtagna och mördade kvinnor i Mexiko och faderns obduktionsrapporter.

Världen utan Gud, som Dostojevskij talade om, är idag ett alternativ. Idag saknar en stor del av världen en Gud och exponeras i och med det för människans meningslösa och djuriska drifter som livets enda egentliga mening. Detta är en vald sanning som, trots sin medvetenhet i valet att förneka existensen av en Gud, är mycket svårt att acceptera. Likt Josef K. i Franz Kafkas ”Processen” frågar sig den tänkande och gudlösa varför illvilja riktas mot just honom (människan), han som inte gjort något. När svaren aldrig kommer, och aldrig kan komma, och illviljans grund vidare aldrig kan klargöras, förbyts dock oron i uppgivenhet.

Den gudlösa och tänkande människans lott är sedan att, trogen sina sanna drifter, dö ”wie ein Hund“ (som en hund). Oavsett om det sker på långvården eller på en bakgata i Kabul.
Världens, liksom Lucas, strategi för att orka leva ett tag till – trots insikten om att livet saknar mening – är att istället söka perfektion. Han gör det genom att hänge sig åt schackspelande – geniernas spel, den mentala perfektionen – samt genom ett brinnande intresse för diverse supermodeller – den fysiska perfektionen.

Han studerar, analyserar och teoretiserar över dessa, kanske, människans fulländade produkter.

Aldrig tidigare har det västerländska samhället sökt efter perfektion på samma sätt som vi gör i dag. I brist på traditionella gudabilder upphöjer vi individer som enligt våra ideal av estetik och framgång uppnått en fulländning. I mönster med fokuset på den mänskliga anatomin som det enda konstanta, karvar de upphöjda i sina fötter, magar och kinder för att bibehålla sin status. Samtidigt som miljontals andra karvar i sina fötter, magar och kinder för att närma sig de fulländade.

När jag läser ”Döden & Co.” kan jag inte låta bli att koppla detta människans sökande efter perfektion och struktur till konsumenternas tillsynes omättliga hunger på tv-formatet dokusåpa. Dokusåpan erbjuder en värld där klara och tydliga regler styr. Dessa regler introduceras alltid i programmets inledning och följs sedan slaviskt. Bryter någon deltagare mot reglerna, alternativt misslyckas med att uppfylla ställda krav, tvingas han eller hon helt sonika lämna den fiktiva världen. Gör han eller hon däremot rätt belönas detta med bekräftelse och slutligen en seger (och upphöjelse).

Dokusåpan besvarar de gudlösa individernas sökande efter något att känslomässigt hänge sig åt. En utstakad väg. Dessa fiktiva världar i tv-format utgör motsatsen till den gudlösa och exponerade verkligheten. I verkligheten finns inga tydliga regler, bara en omättlig gråzon. Verkligheten saknar en garanti för att den som bryter mot de regler som samhället enats om, tas ur gemenskapen. Slutligen finns det aldrig någon entydig vinnare i verkligheten. Därför är det knappast heller förvånande att dokusåpan innebär en lockelse för alla som inte orkar bemöta den tvetydiga verkligheten i ensamhet.

Dokusåpan innebär en tydlig framgångssaga. Den får oss att se livet i de platta premisser som aldrig existerar utanför den fiktiva världen. Den fungerar likt den bitvis tomma relationen mellan Lucas och hans fader, likt människans skådespel inför sig själv. Dess existens uppfyller kanske även en önskan hos den västerländska medborgaren om bevis på lycka och framgång, bevis på västerlandets godhet.

En av de modeller, vars livsöde Lucas försjunker i är Natalia Vodianovas. Hon växte ensam upp i ett söndrigt lägenhetshus i den gamla Sovjetstaden Gorkij. I tonåren blev hon upptäckt för sin skönhet, perfektion, och välkomnades till västvärlden. Framgångssaga och öppna armar.

”Döden & Co.” drivs framåt likt dåraktig bultande EBM. Mörk, skrikande och ständigt svettig, bärandes på ett mantra som hela tiden återupprepas. Lucas upplever en latent skuld när han rör sig i Asien. Han vill bli ett helgon, som räddar människorna ur fattigdomen, men är samtidigt oförmögen att handla. Skuld är vad som driver honom. Skuld över att han aldrig kommer kunna identifiera sig med de hemlösa i Bangkoks slumområde. Skuld över sin hållning mot fadern. Skuld över människan.

Moodysson:

”Jag går runt med det hoppackade tältet under armen. Jag vill vara ett helgon. Jag vill vara en god människa. Jag vill vara Moder Teresa. Jag vill vara Lucia. Jag vill vara Antonius av Egypten, Han ärvde sin pappas förmögenhet och gav bort allting. Han flyttade ut i öknen och blev eremit. Jag ska sätta upp tältet under en bro och sova där. Känna hur det känns att vara hemlös. Men också den stora friheten.
Men jag är alldeles för rädd. Jag går tillbaka till Hotel Intercontinental”

Moodyssons ohämmade vilja att dissekera den samtida västerländska medborgaren i relation till vår tid går igenom hela romanen. Som läsare är det dock viktigt att inte glömma bort faktumet att det handlar om människan när denna står som närmast döden – det vill säga genom en nära familjemedlems död.

Detta tillstånd skapar ett vakuum av minnen och tomhet som lyckas exponera samhället och människan på det mörkaste, men icke desto mindre sanna, sätt. Lucas värld är kanske inte varje människas vardag, men faktumet att hans värld fortfarande är densamma som alla andras, och att känslorna och intrycken han upplever finns där, gör ”Döden & Co.” till en fascinerande skildring av vår tid.