DJ /Rupture

Dj /Rupture from Throwmeaway at Letsmix.com.

”Hello holy rollers who plug in their amps, blow out the power in the building
Preach to the street from the stoop.
Hello crackhead next door neighbour, who raps on my door after midnight ’needing money for baby formula’ she says.
And the women who runs in the street with her titties out, wailing.
Hello street
Hello street
Hello street.
[…]Did I dream this last night?”

’Overture: Watermelon city’, featuring Elizabeth Alexander, från albumet ”Special gunpowder”, 2004.

Den amerikanska poeten och essäisten Elizabeth Alexanders spoken word inleder Dj /Ruptures fullängdsdebut ”Special gunpowder”. Orden målar upp ett varmt kvarter  i en storstad där invånarna svalkar sig med vattenmeloner. Ett kvarter där rösterna är många och livliga och tävlar om det offentliga utrymmet.
Dikten skildrar i första hand ett smått surrealistiskt drömtillstånd. Samtidigt ger den en god bild av Dj /Ruptures skapande; den skiftande miljön på gatan, intrycken och pulsen, flödet av människor och levnadsöden. Det är där den New York-baserade dj:n och producenten fångar upp influenserna och uttrycken, som han sedan sammanfogar till en rik ljudkaka.

Resultatet blir ofta långt mer intressant än ett ensidigt uppräknande av det som gäller på dansgolvet just nu. Dj /Rupture använder mixformatet för att vända och vrida på perspektiven. För att få musik att stötas mot varandra hellre än mjukt harmoniera. Han söker nya sätt att dokumentera ljudet av det moderna samhället – inte alltid med målet att det ska vara dansant. För här ryms mer än det vi har inom räckhåll, i vår närmaste omgivning. I Dj /Ruptures värld utgör arabiska rytmer och modern klassisk musik en lika viktig del av det urbana sammanhanget som reggae och dubstep.
Och han visar det för oss i skickligt utförda produktioner där rösterna är många, och där en kritisk udd hela tiden finns närvarande.

Dj /Rupture, eller Jace Clayton, fick sitt genombrott med ”Gold teeth thief” 2001. En egenutgiven mix som var banbrytande på flera sätt. Inte bara för att den fanns att ladda ned gratis på nätet. Just den djärva kombinationen av musikstilar gjorde vid tidpunkten ett starkt intryck.

– Många gillade kanske Missy Elliott och drum’n’bass och breakcore, men hade inte funderat på att de skulle kunna passa ihop. Det finns ju även arabiska inslag tillsammans med hiphop på mixen. Och det faktum att allt funkade, att det hade sin egen drivkraft, tror jag inspirerade många. Det var inte bara en massa låtar efter varandra, jag försökte integrera alla delar och hitta strukturella kopplingar, säger Jace Clayton.

Han kommer från en drum’n’bass-bakgrund och började dj:a i Boston under andra halvan av 90-talet. Snart inkluderade han även dancehall och hiphop i sina set. Men också musik som inte var typisk för klubbgolvet, som Gnawamusik från Marocko.

På senare tid har Jace Clayton riktat sin radar mot latinamerikanska stilar som cumbia. En stil som har sina rötter i Colombia, med starka fästen i Argentina och Mexiko. Och New York.
Jace mötte musiken när han flyttade tillbaka till staden efter att ha bott i Barcelona under ett par år.

– Jag flyttade till ett område där det bor många mexikaner. Då började jag höra mycket cumbia och lärde mig mer om musiken och insåg hur populär den var. Genren är enorm, det är det som är så spännande. Jag brukar likna den vid när man upptäcker reggae för första gången. Du kan gå tillbaka 40 år i tiden och varje år kommer musiken att låta lite annorlunda och har spridit sig till andra länder. Så är det också med cumbia.

Stop Motion Cambalacha from Rúkula on Vimeo.

Han har gjort såväl remixar som mix-album med den latinamerikanska musiken som bas. Och reaktionerna från ”cumbiascenen” har varit positiva.

– Cumbia är inte en avskild gemenskap, det är många olika platser och sammanhang. Men överlag gillar folk vad jag gör, de förstår. De flesta cumbiascener är ganska begränsade öar. De tänker inte att ”ah, andra kanske gillar detta”, utan de är nöjda med sin egen musik och det är tillräckligt för dem. Om någon kommer utifrån och visar genuin uppskattning för musiken så tycker de oftast att det är fantastiskt.

Jace Clayton kan uppfattas som en person vars musikaliska ideal är att skapa hybrider. En producent som med exotismen som ledstjärna inkluderar afrikanska och arabiska stilar i modern och elektronisk klubbmusik. Allt för att få med alla delar i ett multikulturellt korrekt spektra.
Men hans arbetssätt är det rakt motsatta; ”friktion” istället för ”fusion”.

– Det har gjorts mycket dålig musik under begreppet fusion. Det är lite som det här bekymmersfria, idealiserade sättet att hantera olikheter; ”Du är afrikan så du får spela djembetrummor, du är indier så du får spela tabla”, och så vidare. Det är som att du tar varenda kliché och blandar ihop det till en vag fusionstil. Jag gillar friktion för att det innefattar intimitet, två objekt som kommer i kontakt med varandra. Men också för att det innebär att man inte möts på ett problemfritt sätt; det är olikheter i språk, bristande kommunikation och missförstånd, och det är ju vad hela begreppet om ”det andra” handlar om. Man är fascinerad av det men det är också annorlunda, det är en konstig kombination av attraktion och avvärjande. För mig är det en mycket ärligare drivkraft att använda i musik.

– Varje gång jag blir intresserad av en musikstil försöker jag få grepp om hur den fungerar. Vilket sammanhang den verkar i, hur folk lyssnar på den och var den kommer ifrån – vilken plats den har i världen. Om jag kan förstå det så kan jag arbeta in den i en dj-mix. Som att processa stråkar och få dem att låta mer organiska till exempel.

Som exempel nämner han Nettle, gruppen Jace grundade tillsammans med den marockanska musikern Abdel Hak, när han bodde i Barcelona. Ett band där manipulerade ljud möter instrument som violin, cello och banjo i en lika klassiskt vacker som elektroniskt påträngande ljudram.
Ett mer konkret prov på förhållandet mellan friktion och fusion upplevde Jace vid ett dj-framträdande i Schweiz.

– Jag uppträdde på en fest i ett ockuperat hus och mixade in en sångslinga av Missy Elliot i musiken. Efteråt frågade punkarna varför jag spelade kommersiell musik på ett sånt icke-kommersiellt ställe, men jag bara skrattade. Det är ett bra exempel på den andra sidan av friktion; ”detta är ju inte underground”, haha.

När Jace Clayton flyttade tillbaka till New York för ett par år sedan, innebar det inte bara att han förälskade sig i cumbia. Han bestämde sig även för att ta sig an ett nytt album. Resultatet blev ”Solar life raft”, en av förra årets höjdunkter inom mixgenren och den gränsöverskridande elektroniska musiken. Frukten av ett samarbete med kollegan Matt Shadetek.

– Jag och Matt var väldigt panka vid tillfället. Vi kämpade för att överleva i New York och hade en ganska negativ syn på det mesta. Vi är både science-fictionfans så vi började prata om hur staden kommer att se ut om 40 år. En stad där kidsen gör musik på sina mobiltelefoner för att internet har slagits ut. Och folk som fiskar från sina lägenheter för att vattennivån har stigit och svämmat över staden. Det är dystopiskt men ur ett mer lekfullt perspektiv. En barnversion av ”Blade runner” typ.

Förankringen till New York är stark även när det gäller det musikaliska. Flertalet av låtarna på ”Solar life raft” är gjorda av artister från staden, som Gang Gang Dance. Jace menar att musikens lokala ursprung är viktigare än någonsin i en alltmer globaliserad värld.

– Ska musiken få en större betydelse så måste den ha någon slags lokal bas och styrka som tilltalar folk. Det är 2010 nu, att ladda ner en Lady Gaga-låt och göra en remix av den och lägga upp den på nätet igen är inte längre lika intressant. För musiknördar räcker det med att lyssna på ett album och nöja sig med själva musiken. Men för de flesta människor står musiken för det sociala sammanhanget, klubben, de som uppträder och framför den eller den potentiella partnern som de är intresserade av och vill dansa med. Därför återkommer jag alltid till det lokala.

Han menar att tempot och tätheten i New Yorks befolkning – att man hela tiden är tvingad att förhålla sig till många olika människor och levnadssätt – stimulerar kreativiteten.

– Det är som på tunnelbanan, du står ihopträngd med folk och du vill kanske inte befinna dig där. Men sen upptäcker du och hör saker som du inte hade tänkt på innan. Som en sådan sak som bilhögtalarkulturen i New York. Du kommer att höra vilka låtar som är populära för de spelas i bilarna som åker förbi dig på gatan, både i vanliga bilar och taxis. Bortom mitt område finns en arabisk del. Så jag kan höra spanska låtar, som efterföljs av arabiska, och sen någon hiphoplåt, allt finns i luften. Bilarna är som mobila ljudkulturer, det är bara att öppna öronen och lyssna.

Inte bara det lokala är centralt i Jace Claytons arbete. I musiken får även det samhällskritiska utrymme, ofta i form av röstsamplingar och MC:s som medverkar på hans album.

– Min musik är inte inneboende politisk men det är alltid bra att kunna ha en del frågor i bakgrunden. För det är lätt att musik bara är ”party” och kul att dansa till, och det är bra. Men jag gillar om det samtidigt går att skruva till det. Det är lite så jag jobbar ljudmässigt. När jag uppträtt i USA på senare tid har jag inkluderat en del arabisk musik i mina set eftersom det aldrig brukar spelas här. Det i sig är inte ett politiskt statement, utan mer ett sätt att säga att världen alltid är större än där du bor. Det finns alltid fler möjligheter än de du har i din närmaste omgivning.

Vad tycker du om politiska texter?
– För mig finns det inga politiska texter. Politiska texter är detsamma som propaganda. Det finns många dåliga och tråkiga traditioner inom reggae och hiphop men också folkmusik som kretsar kring ”protestsången”; det här en ”protest mot kriget”. De texterna brukar oftast förenkla situationen istället för att se komplexiteten, den politiska komplexiteteten i det hela.

– Jag arbetar ganska mycket med reggaesångaren Jahdan Blakkamoore. Han brukar ofta prata om ”Babylon i systemet” och såna grejer, och jag hejdar honom alltid från att sjunga om det. Man kan gärna behandla specifika saker i ens liv eller om man gjort något fel, men att hålla på och tjata om ”Babylon har fått mig på fall”… vi har hört det förut, haha.

Istället menar Jace att den politiska kraften handlar om det lika uppenbara som betydelsefulla målet att locka människor med olika slags bakgrund att mötas i ett och samma rum. Att få dem att dansa eller konversera med varandra och gemensamt skapa tillfälliga men verkliga sociala ytor.

Jace Clayton är lika ödmjuk som han är välformulerad och skarp i sina resonemang. Att han använder tre skivspelare under sina liveset säger en del om hans skicklighet. Men dj:andet och producerandet är inte de enda kanaler han använder för att uttrycka sig genom. Varje vecka sänder han radioprogrammet ”Mudd Up!” på den oberoende radiostationen WFMU i New York. Han driver även en populär blogg med samma namn (där han ofta pushar för andra artister jämte inlägg som inte nödvändigtvis behandlar musik) och skriver för tidningar som The Fader och The Wire.

Och i uppsatsen ”Confessions of a DJ” utvecklar han tankar om globaliseringens påverkan på musiken.
Enligt Jace ”låter” dagens musik som det globala kapitalet. Den är både ett soundtrack för kapitalet och för motståndet mot det.

– Jag reser mycket och blir inbjuden till stora festivaler och musikevenemang som sponsras av globala företag. De använder musiken för att få tillgång till ungdomskulturen, de gillar att profilera sig så. Så mycket av stödet till musiken kommer från de företag som representerar den globala kapitalismen. Men det finns också idéer, som ligger i dj-kulturens själva natur, som utmanar begrepp som upphovsrätt och ägande. Som de här soundtrackfesterna som jag nämnde tidigare. Fester i ockuperade hus i till exempel Barcelona eller Italien, där det inte bara handlar om dj-kulturen, utan om motståndet och att inta en DIY-hållning. Det är fascinerande att dessa båda inriktningar kan verka sida vid sida, det är cutting edge på båda sidor av myntet.

Har du uppträtt i ett sådant sammanhang någon gång?
– Ja, jag spelade på en festival i Spanien en gång där Red Bull var sponsor. Dj-båset hade en stor Red Bull-logga på framsidan så jag hängde min jacka över den innan jag började. Det resulterade i en massa tjafs, en stor kille i kostym kom och bad mig ta bort den och höll nästan på att sparka ut mig. Men jag behöll den på. Det var ett väldigt direkt exempel på det förhållandet, haha.

Visste du att Red Bull skulle sponsra festivalen?
– Jo, men det var väldigt explicit och det hade jag inte väntat mig. I vissa fall är det helt okej, för festivalerna behöver sponsorer. Men där hade det blivit bilder på mig med den här lysande röda loggan framför dj-båset. Det hade blivit för nära. I större sammanhang så flyger många stora företag in dj:s för att spela på deras fester, som Diesel som bjuder in Diplo att spela på deras företagsfest i Kina. Dj:n blir som en trendsättare, en person som kan hjälpa företagen att tolka ungdomskulturen åt dem, men även åt publiken och lyssnare som du själv.

Men gör det att dj:ns roll i dag blir mer av en person som skapar varumärken och att rötterna till den ursprungliga kulturen försvinner?
– Nja, inte att de försvinner men det ompositionerar dj-rollen. Även under 70-talet när kulturen växte fram var dj:n den som valde vad som var intressant och bra, en slags curator som tog olika bitar och satte ihop till en medveten mix. Skillnaden i dag är att det kastas mer pengar på det men också att man inser värdet av dj:n. Vi bombarderas med så mycket information hela tiden så vi behöver filter, dj:n blir som en sökmotor med bra smak.

Är det en bra eller dålig sak?
– Både och. Jag gillar dj:s som är kreativa i sina set och som utmanar de tekniska begränsningarna. Men sen får vi också väldigt tråkiga dj:s, väldigt populära dj:s och väldigt välbetalda dj:s, och de som är de mest kreativa är så långt ifrån den kommersiella världen som det går att komma. Så det är komplicerat. Men över lag tycker jag att det innebär fler möjligheter för dj:s att hålla på med det de gör och dela det med andra. Så det är positivt.

Dj /Ruptures senaste släpp är mixtapen ”Dj /Rupture Presents CIAfrica”. En samling där Jace valt sjutton låtar av det Abidjanbaserade MC- och producentkollektivet CIAfrica.
Jace står även bakom skivbolaget Soot Records samt Dutty Artz som han driver tillsammans med Matt Shadetek.
Bloggen Mudd Up!