DIY i estetikens innerhölje

Yta är allt. Håller du inte med ljuger du sannolikt, eller så har du bara inte insett det. En elegant förpackning, vare sig det är i form av logotypen på en vinyltolva från Golf Channel eller en trenchcoat av Dries van Noten, har kraften att leda oss ned för de allra smalaste stigarna. Bort från vimlets yra och mot de mest subversiva och ståtligaste av ting.

Varför skulle jag annars, och så många med mig, till exempel hängivet spana efter varje nytt livstecken från Underground Resistances högkvarter vecka ut och vecka in? Fortfarande?

Grundaren och chefsideologen »Mad« Mike Banks förstod långt tidigare än alla andra att det krävdes omslag, affischer och logotyper i samma symmetriska och avskalade former för att på allvar locka oss till etikettens kompromisslöst militanta techno. Inuti den mest noggrant utformade estetikens innerhölje vilar oftast de trotsigaste ideologierna (att till synes alla UR-artister bär korrekta gerillabandanas för ansiktena skadar givetvis inte heller).

The medium is the message? Abso-fucking-lutely.

Det är också anledningen till att jag de senaste tre, fyra månaderna har ägnat allt mer tid i sällskap med Richard MacFarlane och det kanadensiska skivbolaget 1080p. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att inte låta blicken dröja kvar vid de kulörta och ofta banalt grafiskt designade omslagen (namnet 1080p ska givetvis ses som ett ironiskt skämt) som klär varje nytt släpp på etiketten.

Vackert? Nja, tveksamt. Men det finns åtminstone en genomgående estetisk tanke bakom omslagen. Det var ju så 1080p först snärjde mig. Och det är jag faktiskt väldigt glad över.

Bland den uppsjö av små entusiastbolag och mikrogenrer som fiskas upp och presenteras som dansmusikens nästa stora grej är det 1080p, snarare än låt oss säga The Trilogy Tapes eller L.I.E.S., som blivit min riktlinje i bruset. De andra må vara ovärderliga men jag är inte beredd att offra min högra arm för dem. Men jag tror faktiskt jag börjar bli det för 1080p.

»It’s crucial to have art that speaks to the release and is suggestive of the vibe inside. I like to keep things varied in the visual art as much as possible too and steer away from any template-y idea that some labels do, which is also in line with the way I try to curate the releases: loosely and broadly, hopefully, but within the same broad scope of the label’s aesthetic.«

(Richard MacFarlane i en intervju med Vice)

Det lilla bolaget startades för nästan prick ett år sedan av Richard MacFarlane, en webbutvecklare med förkärlek för kassettband. Till det yttre skiljer han sig egentligen inte alls från alla de andra skäggiga farbröderna som gräver sig framåt genom den elektroniska dansmusikens skyttegravar. Det vill säga den sortens dansmusik som inte har ett dyft att göra med just dans.

Men bakom den smått timida fasaden döljer sig en kung Midas med en smått osannolik känsla för urvalets konst. På bolagets drygt tjugotal kassettsläpp figurerar ett par av Richard MacFarlanes allra närmaste vänner, liksom ett par bekantskaper från obskyra nätforum. Varje nytt släpp är dock noggrant trätt genom MacFarlanes perfektionistiska nålsöga.

Samtidigt vore det för enkelt att bara tillskriva 1080p till en människas goda smak. Det finns något annat där, mellan de plastigt skimrande omslagen och den upphackade basen, som skvallrar om något långt djupare än pur intuition. Den hittills samlade diskografin bildar en så stark mall för vad jag tror Richard MacFarlane ser som det finaste man kan uppnå med popmusik. I sin lilla lägenhet i Vancouver har han startat en orubblig mission byggd på ren passion.

Kalla det för en uppsluppen deklaration för DIY om ni vill, själv gör jag gärna det.

1080p:s kanske hittills största stund släpptes för bara drygt en månad av fixstjärnorna Perfume Advert och M/M under samarbetsnamnet ATM. Kassetten Xerox är resultatet av ett transatlantiskt mejlutbyte mellan de båda (de bor i New York respektive Middlesbrough). Ambitionen är att skapa vad de själva kallar för »fucked ambient techno«. Just så.

Xerox vilar på en grund av själfull och faktiskt ganska funky housemusik. Men precis som det mesta som släppts i bolagets namn låter musiken som om vi hör den på långt avstånd. Som om det pågår ett vilt rejv i en skog någonstans och vi bara lyckas skönja de allra skarpaste konturerna av melodierna och basen genom träden. Som om det vore sommarens hemligaste, hippaste fest vi aldrig ens blev bjudna till.

Men jag skulle lika gärna välja D. Tiffanys geniala S/T som låter som om Moritz von Oswald skulle fått chansen att kliva in i dj-båset på Paradise Garage just efter Larry Levan. Eller Gobby som smärtfritt låter footwork och melodiös housemusik mötas på nyligen utgivna Wallet & Cellphone. Fast jag ska inte börja rabbla. Jag hoppas ni förstår, det här lilla bolaget är alldeles lysande.

Under ytan, när de färggranna omslagspapprena är bortrivna pulserar fortfarande Richard MacFarlanes egen ihopsnickrade dröm med mer hjärta än det mesta sensommaren 2014.

1080p:s samlade diskografi hittar ni här.